Höstsolen strålade starkt mot hans ögon, tvingade honom att låta ögonlocken falla till en lätt kisning. Sommaren hade börjar släppa sitt tag om slätten, och han såg förundrat på trädens nuvarande röda och gula blad. Det var en vacker årstid, det var han tvungen att erkänna, men den stod även för död när alla växterna lät sig somna in.
Det höga gräset nådde honom strax under hakan, och han smälte bättre in bland gräset nu när det hade bytt sin klara färg mot en mattare gul. Huvudet vaggade lite från sida till sida, försökte få en klarare syn över landskapet. Far ville säkert ha honom hemma snart, men lite till kunde han väl stanna, hoppades han i alla fall. Sen gällde det att ta sig över Raukakekedjan igen. En suck undslapp honom. Det var tråkigt där hemma, och han kunde fortfarande inte förstå varför far ville låta honom växa upp på en och samma plats, att inte vandra omkring så som far gjorde innan han och Ahixi föddes.
Kanske det hade någonting att göra med Ahixi. Hon hade varit borta i flera veckor, och han hade ingen aning om vad som hade hänt henne. Far ville inte tala om det, men han seglade nästan alltid över de närliggande landskapen, letandes efter någonting. Säkerligen henne.

En fågel drog till sig hans blick, och han såg förundrat på den eleganta falken. Far kunde flyga, precis som hans syster. Själv hade han fått sin mors vinglöshet. Ännu en suck kom ut genom den lilla nosen. Det var orättvist, men han var tvungen att lära sig leva med det.

[Akura]

Akura blundade svagt då den svaga höstsolen värmde hennes rygg, den var inte lika varm som på sommaren men den gav henne ännu lite energi som hon sparade på till de mörka kvällarna. Hon hade ett svagt sken runt sig då solen hade laddat hennes kropp. Fast hon hade tagit emot en del solenergi kunde hon inte glömma hungern som jagade i hennes mage. Akura suckade men fortsatte röra sig fram mellan det vajande gräset. Hon var rädd för vintern, och att hösten hade kommit så här snabbt kändes hemskt. Om hon nu hade svårt att hitta något att äta, hur skulle det då gå då? Och hur skulle hon klara sig från kylan då hon inte kunde ligga tätt intill mor i hennes mjuka päls? Hon hade bekymmer, och det ända hon hoppades på var att hon skulle hitta Aamon så fort som möjligt. Plötsligt kände hon en svag doft av ett kadaver och den svarta nosen darrade av hunger. Akura ändrade om till en snabb trav, kanske skulle hon få ett mål mat idag ändå?

Efter ett tag skymtade hon en död hjort med uppriven buk och mage, någon hade redan varit här före henne. Men lämnat en del hon kunde äta. Hon gillade inte att äta av saker hon hittade då man aldrig visste vems det kunde vara. Några fåglar satt och pickade i köttet, då var inte den som hade dödat bytet är i närheten. Hon gick hungrigt fram och började riva av ett stycke kött.

Han suckade och följde fågeln med blicken. Tänk att flyga...
En doft stack till i den lilla nosen, och han släppte tanken och började automatiskt gå mot den. Det luktade mat, inte nyfälld, utan tillräckligt gammal för att vem som än jagat borde ha lämnat platsen. Kanske det fanns tillräckligt mycket kvar för att han skulle kunna få sig en bit? Han hade inte ätit sen han lämnade hemmet, så en matbit skulle allt sitta fint.
Han tassade längre fram, och stack ut huvudet ur det höga gräset, marken runt kadavret var tillplattat av personen innan.

Vad var det där? Huvudet tippades på sned, som så många gånger tidigare, och han tittade på en vitblå liten tuss, i ungefär samma storlek som honom. Kunde det vara en..? Han hann inte ens tänka klart tanken innan vinden vände och förde tikvalpens doft mot honom.
"Hallå..?" frågade han, för att försöka få tjejen att titta upp.