[ Jag tog Byoomi iaf. XD AAMON! ]

Solens strålar landade på dom höga trädens lövverk, en del ljus föll ned på marken och bildade häftiga mönster. Lianer dinglade vagt i träden. Vindens susningar förde massor av lukter och intressanta ljud med sig, djungeln var väldigt hemtrevlig för en liten tik. Ahixi. Tiken är cremefärgad med några limegröna tecken och mönster här och där, dom vackra limegröna ögonen såg glada ut idag. Upptäcktsfärd. Hennes ståtliga vingar var infällda mot vardera sidor, hon hade nyss varit och flugit uppe i skyn, hennes landningar var inte alls bra men flyga kunde hon. Alla hennes sinnen var på helspänn även om hon kände till varenda sten och träd, man kan aldrig veta vad som gömmer sig bakom nästa hörn.

Ahixi tänkte på sin far, Shikage, och sin bror. Hon saknade dom, men hon var tvungen att gå vidare. Hon såg sig om en sista gång innan hon försvann från platsen. Hon sprang, med tårarna flygandes efter henne, hon tålde inte detta. Hon kunde inte klara av detta. Men hon var tvungen. Ahixi kom fram till vattenfallet, hon såg genom vattenfallet och in i grottan, som om hon kunde genom vattnet. Hon såg sin mor när hon gav sina valpar liv. Ahixi hade varit den som förstört allt. Allt. Hon hade dödat sin egna mor. Hon satte sig vid strandkanten, och grät ned i vattnet, hon såg sin egna spegelbild. Och då slutade hon gråta. Istället hoppade hon genom sin egna bild och ned i vattnet.

Ahixi är mästare i vatten, på mark och i luften, tack vare sina föräldrar. Då hon simmat en stund och tänkt över allt så hade hon kommit fram till att återvända. Hon skulle stanna. Ahixi simmade upp till land och satte sig på strandkanten igen. Hon kände plötsligt en hanes doft. Och en svart hane kunde hon se.

Allt medan tassarna förde honom framåt strömmade tankarna av och an. Nästan som om han inte kunde besluta sig. Vad det gällde var dock en annan sak, för han var inte själv riktigt säker. Han visste bara att tankarna svängde av och an, utan att han kunde bestämma sig för något.
Så det blev med planlösa steg han drev framåt, utan att riktigt veta vars han egentligen var på väg. Hemåt, såklart, men ifall vägen han tog dit blev en omväg eller inte var han inte säker på. Inte heller spelade det någon roll, då han inte hade det minsta bråttom. Så han strosade på i sin egen takt utan att ha ett vidare bestämt mål medan han försökte reda ut de trassliga tankarna som stred i hans huvud. Han måste lösa det innan han kunde fokusera på något annat.
Så det var lite på måfå som han vandrade framåt, och det inte alls planerat att han skulle komma till den plats han nådde fram till. Ljudet av fallande och porlande vatten nådde de känsliga öronen och utan att ha något bättre för sig styrde han stegen mot den platsen. Ett vattenfall ramlade ned mot marken, och nedanför det bredde en liten vattensamling ut sig. Och på andra sidan denna vattensamling fastande hans öron på någonting.
En varg. En bevingade sådan med cremefärgad päls som hade gröna inslag. Och av utseendet och storleken att döma gissade Aamon på att detta inte var en gammal varg. Det var snarare en valp, just över åldern för att kunna tala och vandra omkring själv. Han stod stilla och betrakade denne ett tag och i hans hvuud började en plan ta form. Plötsligt så uppenbarade de förvirrade tankarna sig ordentligt och han kunde äntligen puzzla ihop dem. De hade plågat honom för att han tänkt alldeles för mycket på sina egna valpar, de han hade tagit livet av. Och sin partner som även hon varit död. Han hade ingen familj kvar, ingen som han kunde lära upp och visa vägen till ledarskapet för.
Och här satt hon, som en gåva från ovan.

Stillsamt började han vandra emot henne, satte den ena stora tassen framför den andre. Det var utan att släppa henne med blicken som han vandrade, ville inte att hon skulle försvinna. Han behövde vargar till flocken, och vad kunde egentligen vara bättre än ett ungt sinne som var lätt att påverka?
Aamon log då han kom närmare, ett varmt leende som inte riktigt speglade den plan och de tankar som han bar på i huvudet. Men den unga honan behövde inte veta allt, för säkerligen skulle hon inte heller förstå.
Han stannade upp framför henne, granskade henne. Såg på vingarna, då det alltid hade fascinerat honom hur vargar kunde ha vingar och därmed också flyga. Själv hade han inga, tack och lov för det. Han skulle nog inte passa i dem och han var trots allt en renrasig lawar som inte borde bära vingar. Men ändå var han intresserad av hur det skulle vara att flyga och hur det skulle kännas att faktiskt kunna sväva omkring i luften. Och han undrade hur de hade utvecklats från början, dessa bevingade vargar. De var helt enkelt intressanta i hans ögon, och det var väl ännu ett plus gällande den unga honan.
Det glimmade till i de blåa ögonen.
Och sedan tog han tag om henne. Utan minsta förvarning så greppade han den lilla kroppen, bet tag om den med ett mjuk grepp, och sedan sprang han. Brydde sig inte om de ljud som den unga gjorde, slog dövörat till. Han hade en plan och han tänkte genomföra den. Detta var första steget.
Nu mera skulle hon vara en del av Andheraa, oavsett vem hon egentligen var och vad hon egentligen gjort i denna djungel.

[Haha, eviiiiil! ;DDD Men ja, som sagt, detta var mitt enda inlägg med Aamon så ja. Avslutat?]

Den lilla valpen satt kvar, tittandes på den mörka hanen, han kom närmare, tillslut tog han ömt tag i henne, och bar iväg henne. Hon morrade och rev, men hon kunde varken nå hanens kropp eller hans hörsel, hon satt fast i hans grepp. Ahixi teg.

[ Älskade det! :D Och ja, nu är detta AVSLUTAT! :3 ]