Dimman hade lagt sig tät kring marken. Tacksamt nog höll den sig där också, vilket gjorde att man kunde se relativt bra. Fullmånen lyste upp skogen en hel del då det inte fanns några stora lövverk som skymde ljuset.
Malvado vistades väldigt sällan i Döda skogen, han föredrog öknen mer. Förståeligt nog kände han sig därför inte speciellt hemma i den öde omgivningen.
Han gick en liten stund, tills han inte längre befann sig på reviret. Då slog han sig ner vid roten av ett av de många totalt döda träden. Han sträckte ut sig på marken och lät en liten låga flamma upp framför honom. Lågan växte sig lite starkare men förblev ändå liten och oskyldig.
Det var genom halvsömniga ögon som han kunde se en gestalt komma närmre bakom elden. Det faktumet att tiken rörde sig ljudlöst fick honom att rycka till, tills han såg vem det var.
Elden blev till aska och Malvado lyfte på huvudet.
"Jaså, ute på ännu en nattlig vandring?" sade han mjukt. Hans mun vreds sedan till i ett litet flin.

[blubbis! P för Nita]

Amanita hade som vanligt vandrat runt i Numoori, vad hon gjorde spelade egentligen ingen roll. Hon tog natt för natt och planerade sällan vart tassarna förde henne. Det var en frihet att vara vampyr ibland. Hon hade inga gränser. Dock hade hon saknat en kär gammal vän och mycket hade hänt sedan de sågs sist, det var trotts allt Numoori de befann sig i, landet var stort, men hon fick reda på det mesta ändå. Hon hade hört om kriget, men vad gjorde han här? Var han en av Devils fångar? Nej hon kunde inte höra ett annat hjärtslag på flera kilometers avstånd. Han var helt ensam. Hon var nyfiken. Stillsamt svävade hon närmre, kanske skulle han även finna en förändring i Nita? Hon var ett med sitt monster, med sina instinkter. Något som hon aldrig varit tidigare. Caligato hade fått sätta livet till för att hon skulle kunna fullända det, men nu var hon en varelse i full kontroll. Mäktigare än någonsin och det syntes på henne, utstålningen. Hon var inte längre bara vacker, söt, skör eller osäker. Nej hon såg stark ut, kraftfull, men självklart var hon lika fager som alltid. Hon log svagt då hon hörde honom tala till henne.
- Jag hörde om kriget. Jag var tvungen att se så du var vid liv.
Sa hon och spetsade öronen och gick fram till honom hon behövde inte böja ner huvudet speciellt långt för att kunna dra sin nos emot hans kind och ner emot halsen. En vänlig hälsning, naturlig hälsning kanske man kan säga. Något som Numoori inte längre bestod av. Vargar var allt annat än naturliga i Numoori, men hon var inte en varg. Hon var något farligt, mystiskt, som vargar inte visste speciellt mycket om egentligen. Hon var ett nattens barn.

Han log när hon kom närmre och drog sin kind mot honom. Det störde honom att han inte kunde känna hennes doft, det var något som han hade saknat under hela tiden som han känt henne.
"Jag är relativt levande än så länge", skrattade han. Malvado hade själv inget minne alls av hur nära döden han hade varit i kriget. Inte heller mindes han hur kriget hade startat. Allt han mindes var hur ont han hade haft i varje ben i kroppen när han teleporterades bort av Urufu, eller var det kanske Kione? Han var inte säker. Men det senaste hade han fått flashbacks. Bortglömda minnen som på något sätt kändes av stor emotionell vikt, även om han inte visste varför.
"Jag har dock en stor känsla som säger mig att jag hade tur som klarade mig ur kriget levande", sade han sedan fundersamt. Han gjorde sedan en rörelse som kunde liknas vid en axelryckning. Han log därefter.
"Men jag är glad att se att du är okej", sade han och satte sig upp.

Hon log roat då han svarade henne. Ja än så länge. Hon kunde tydligt se hur han började komma till åren. Det var tragiskt. Hennes egentligen första riktiga vän skulle försvinna om hon inte valde att göra något åt saken. Fick man lov att vara så självisk? Hon kunde dock inte riktigt tänka sig ett liv utan honom. Hon hade inte många fiender, men hon hade trotts det ännu färre vänner.
- Det låter tragiskt, men du är alltså en Devils igen?
Sa hon, mest med tanke på vart han faktiskt befann sig. Det förvirrade henne en aning, men hon antog att det var någonslags fälla som de lurat Qu in i. Eller liknande. Det där flocksurrandet var inte riktigt hennes grej längre, måste hon erkänna. Även om hon kände sig bra ensam då och då. Hon nickade lätt.
- Jag är och förblir okej, till skillnad från dig.
Sa hon och vinklade öronen lite snett bakåt. Han hade barnbarn, han hade levt ett helt liv, medan hennes hade tagit en annan vändning, i tidig ålder. Det var inte riktigt så här hon hade förväntat sig att hennes liv skulle se ut, men hon anpassade sig. Dock ville hon inte riktigt vänja sig vid att Malvado blev äldre för varje dag som gick. Det kändes overkligt.

Han såg uppriktigt förvånad ut.
"Igen?", upprepade han. "Jag har alltid varit en Devils", sade han sedan, fortfarande med ett smått förvånat uttryck. Var det något av vikt som han inte kunde komma ihåg? Han var inte säker på om han ville att Nita skulle fylla i luckorna i hans minne.
Han såg på henne. Svepte med blicken över hennes kropp innan han åter fann hennes ögon, där blicken stannade. Han kunde inte förneka att hon var vacker.
"Jag är också okej, det går ingen nöd på mig", sade han med ett litet leende. På sätt och vis var det en lögn. Men allting är relativt. "Jag kommer i alla fall bli bättre...", det var med en ton av besvikelse han sa det. Han hade börjat få flashbacks mer nu, syner av vargar han mött som han inte mindes. Saker han gjort som han önskade att han aldrig fått veta igen. Namnet som tidigare varit bortglömda kom tillbaka, däribland ett namn som han inte visste vem det tillhörde. Han började ana att han kanske var lyckligare utan de minnena som försvunnit, det verkade sannerligen vara saker som han egentligen hade velat glömma.

Amanita förstod ganska kvickt att det var något som var fel. Malvado verkade genast förvånad och förvirrad av det hela och Amanitas öron sjönk bakåt. Vad hade egentligen hänt i det där kriget? Hon var oroad över honom, kanske började han bara bli gammal? Tappa minnet och liknande? Det skrämde henne något oerhört att han började bli gammal. Hon skulle aldrig hinna ikapp, för hon skulle vandra här förevigt. Det var en fruktansvärd tanke.
- Det hoppas jag verkligen.
Hennes röst var oroad över hans tillstånd faktiskt och hon kunde knappt bli mer förvånad än över sina egna känslor. Hon var mer lik en varg än någonsin tidigare. Hon tog ett steg närmre och sate sig sedan precis mitt emot honom. Hon la sin mörkblå tass emot hans svarta. Hon brydde sig verkligen, vare sig han ville eller inte. Hon kunde helt enkelt inte sluta. Det var en av anledningarna till att hon hade börjat söka upp honom oftare, nu när hon faktiskt var tillbaka i Numoori. Hon puffade till honom emot halsen och flinade sedan lite retsamt.
- Du kan inte svika mig nu.

Han log varmt. Jodå, han skulle klara sig. Han skulle bli bra. Han var bara tvungen att bli det. Något annat existerade inte för honom, han hade alltid varit en kämpe. Stundom gett upp, men på något sätt lyckats hitta tillbaka.
Hennes röst var oroad, något som förvånade honom trots allt. Han brydde sig om henne, och nog hade han känt att hon gjorde detsamma om honom. Men hon var trots allt en varelse där känslan att bry sig inte stöttes på särskilt ofta, om han hade förstått hennes sort rätt.
Han log inombords vid hennes närhet.
"Jag har inga planer alls på att svika dig", sa han varmt. Han borrade in nosen i hennes hals och gav ifrån sig en tung suck. Han tog bort ansiktet från hennes päls och såg på henne.
"Säg mig, har jag fel när det gäller känslan om att någonting är annorlunda med dig?" frågade han sedan. Han kanske hade fel, men någonting kändes annorlunda med henne, och han kunde inte sätta fingret på vad.

Hon log varmt emot honom. Hans närhet gav en betryggande känsla, även om det var han som var det så kallade 'lammet' och hon var lejonet. Det var trotts allt en udda bekantskap de har. En väldigt udda. Att bry sig så här mycket om en vän var något som hon inte riktigt hade förväntat sig att man kan göra. Men hon hade egentligen ingen stor koll på känslor överhuvudtaget, men det kanske var bra, just för att hon lät dem flöda fritt helatiden.
- Bäst för dig.
Sa hon och flinade lite retsamt emot honom. Ja allt var så enkelt i närheten av Malvado. Normalt sett såg hon sig så avskärmad från vargarna, som om hon inte tillhörde dem, att hon inte var en del av dem. Och med Malvado vart det helt tvärt om, de var som om de var samma varg. Hon kunde se och känna på sig saker hos honom som hon aldrig lyckats med tidigare. Det var ett band hon aldrig ville gå miste om.
- Min päls förändras, men det må vara det ända.

Han skrattade kort åt hennes ord, men besvarade henne inte något mer.
När hon sedan svarade hans fråga tippade han huvudet smått på sned och granskade henne. Det var så pass mörkt att han hade svårt att se hur hennes päls hade börjat förändras.
"Hur tror du att förändringen kommer bli då?" frågade han sedan och rätade långsamt upp huvudet. Ett litet leende spred sig på hans läppar och tycktes lysa upp hela hans ansikte i någon slags valpaktig charm.
"För min del hade det inte skadat om du hade stannat precis som du är nu", svarade han. I samma minut som han yttrat orden kände han att han ville ta tillbaka dem. Det kändes bara så pinsamt.
Trots att det skilde så många, många år mellan dem kände han sig så ofattbart mycket yngre i hennes närvaro.

Hon lyssnade på honom, väntade med att svara. Hon kunde sitta och bara titta på honom i timmar utan att behöva säga något. Det var något med honom som alltid gjorde henne lugn, nyfiken och om hon vågade erkänna det någon gång även alldeles varm i kroppen. På ett plan där det inte kunde tolkas som vänskap.
- Jag vet faktiskt inte, men jag vet att min mors päls förändrades mycket, så det är antagligen därför.
Sa hon och såg smått fundersam ut. Hon undrade också hur hon skulle se ut tillslut. Antagligen var det en långsam process. Hon hade tydligen blivit tillräckligt gammal som vampyr, men hennes gener fanns fortfarande kvar till att förändra hennes päls, så som den borde gjort när hon gick över från ungvarg till vuxen. Antagligen hade det gått längre tid med tanke på att hon blivit vampyr precis i den åldern. Hanens nästa ord fick henne att le emot honom, svagt generat, men samtidigt med värme.
- Det hade inte skadat mig heller.
Sa hon där med för att lätta stämningen lite, då hon kände på sig att han kände sig en aning obekväm i det han just sagt. Hon uppskattade det han sa, det betydde mycket för henne. Hon gillade Malvado precis som han var just nu också. Därför var tanken på att han kanske skulle bli vampyr, en aning skrämmande. Han skulle glömma resten av sitt liv om han verkligen inte ville minnas dem. Han skulle förändras. Hon rös svagt vid tanken, men släppte honom inte med blicken, som om hon var rädd att han skulle försvinna.

De svarta öronen klippte till på huvudet. Hennes mor... En kort stund funderade han över vem hennes mor var, ibland kunde han helt glömma bort att det faktiskt var Fiero's syster han faktiskt hade framför sig nu. Ascar, modern till en kär flockmedlem och en kär... vän(?). En varg Malvado personligen aldrig mött, men som han önskade att han gjort. Det var lite han faktiskt visste om Ascar, och det Nita nu berättade gjorde bara att han fick lägg till en punkt till på den listan.
Han nickade bara som svar, något mer att säga fanns egentligen inte. Hon gjorde sedan ett tappert försök att lätta upp stämningen efter hans kommentar, något faktiskt lyckades med.
Han log kort mot henne.
"På tal om förändringar..." han andades ut. "Vad är det jag inte minns som jag borde om kriget?" frågan kom i en utandning. "Om du vet något?" han tvivlade på att hon faktiskt skulle veta något. Men känslan han hade av att det var något speciellt han inte kunde minnas höll på att ta kål på honom.

- Vill du verkligen veta?
Sa hon då med ens och la huvudet lätt på sned och tittade på honom. Hon ville inte direkt berätta för honom om det skulle fara honom illa? Men kanske var det värt att få reda på allting, så han slapp undra hela dagarna. Han hade varit illa ute, det hade hon känt på sig. Hon sov aldrig under dagen, endast gömde sig från solen. Höll koll på allting. Den dagen hade hon varit tillräckligt nära för att känna alla hjärtslag och andetag från de deltagande. Många som hon inte kände igen, men även dem hon kände igen. Blodets doft hade inte lockat henne och hon hade stannat i hålan, mot sin vilja. Hon var dock tacksam för att de i Devils tog hand om varandra, som en flock bör göra. Malvado hade överlevt tackvare dem.
- Du var en långtids spion fram till kriget. Du vandrade med Qu. Tills kriget dök upp och du förenades med Devils igen. Du var nära döden.
Sa hon och vände bort blicken. Det var hemskt. Egentligen så skulle hon aldrig få en chans att rädda honom om han föll in i mörkret under dagen. Hon kunde gå ut under mörka dagar, då hon undvek solljuset genom skuggor, mörka skogar och så vidare. Då träffades hon aldrig av solljuset. Men om han dog mitt på öppna slätten skulle hon inte ha en chans att rädda honom. Vad skulle hon då göra?

Vill du verkligen veta?

Antagligen inte. Men nu var han så nära att få reda på saker att han inte tänkte ändra sig. När han hörde hennes svar ryckte han till. Öronen lades bakåt mot hans nacke och han gjorde sitt yttersta för att hålla raggen nere.

Qu. Spion.

Han skakade envist och nästintill våldsamt på huvudet.
"Nej", sade han bestämt, som för att intala sig själv att Nita ljög för honom. Men innerst inne visste han att det hon sagt var sant. Dels för att hon alltid hade varit ärlig mot honom, och dels för att det hon sagt kunde förklara så mycket när det gällde kriget.
Han gav sedan ifrån sig en djup suck. Slöt ögonen och andades tungt.
Under en liten stund sa han ingenting. Satt bara och funderade, tog in det Nita just hade berättat för honom.
När han sedan öppnade ögonen var de blanka. För första gången någonsin visade han en sida av sig själv som var så full av ånger och skam.
"Vad har jag gjort..." utbrast han i ett tyst mumlande och mindes den svarta varghonan på slagfältet. Hennes förakt mot honom och han förstod med ens att hon en gång i tiden hade litat djupt på honom.

- Du finner aldrig en anledning till varför jag skulle ljuga för dig.
Sa hon med bestämd röst. Hon var alltid ärlig, som vampyr var fanns där för anledning att gå runt och leva i en lögn? Tja självklart då hon lurade offer till sig, men Malvado skulle vara död vid det här laget om han verkligen varit ett. En av dem. Självklart försökte hon hela tiden hålla sig till sin diet, men det var inte alltid det lättaste. Hon ångrade djupt varje gång en varg fått sätta livet till. Bara för att hon ska kunna mätta sitt inre monster. Det var en härlig känsla, att känna sig helt tillfredsställt mätt, men det var en känsla hon lärt sig avsky och hata. Hon avskydde att ta någon annans liv. En oskyldigs liv, någon som hade rätt att leva det till fullo.

Amanita var förstummad. Malvado var inte alltid den lättaste att bedöma och se. Han visade inte alltid sina känslor, ytterst sällan fullt ut. Hon vinklade öronen svagt, osäkert bakåt och tog ett steg fram. Drog sig förföriskt närmre och buffade honom lätt på kinden. Som att säga att allt skulle bli bra. I denna stunden kanske inte ord var det bästa valet. Därför valde hon att förbli tyst. Hon log svagt, tröstande emot honom. Hon förstod att han ångrade sig. Hon själv förstod inte varför egentligen, men hon lade sig heller inte i de levandes val eller liv direkt. Hon lät dem leva sitt, medan hon bara fanns där, smått vid sidan av. Hela tiden vakade hon över dem, ibland som en fara och kanske även ibland som en trygghet. Speciellt för någon som Malvado. Hon tittade till honom, då och då. Hon var ett stöd, de stunder han behövde, men inte la hon sig i hans val i livet. De var hans val att ta inte hennes. Hon dömde honom inte, alla har sina anledningar till de val de gör. Hon såg fortfarande samma Malvado, oavsett vad han orsakat eller gjort.

[Skulle vi ta ett Malvado Iwaku roll också? Förvänta dig dock inget varmt välkomnande, han har blivit rätt barsk och kall, stackarn xD]

Tankarna snurrade och för några sekunder svartnade det för ögonen, han föll ner i ett mörker, en otrolig avgrund. När han sedan åter igen kunde se den upplysta honan framför sig så insåg han att hans ögon hade blivit blanka.
"Om jag säger att jag vill glömma allt, skulle du ge mig gåvan att göra det?" frågade han tyst och försynt. Ett tonläge som inte var vanligt för honom.
Han förväntade sig inget direkt svar. Snarare bara en suck som skulle tala om för henne vad hon tyckte om det, han visste redan vad hon tyckte. De hade redan haft denna konversationen.
Han vände bort blicken från henne, såg bortåt, igenom alltid. Fick med ens en otroligt tom blick, en som svävade iväg till ett annat plan.
Han kunde inte låta bli att fundera över hur det var bortom Numoori. Vad det fanns för värld där. Var den bättre? Var det en värld utan minnen?
Han tvingade sin blick tillbaka till Nita.

- Valet ditt. Du kan välja att glömma eller välja att minnas. Om du någon natt blir som jag.
Sa hon bara som svar. Hon gillade inte det faktum att det var han som skulle göra det valet. Hon ville inte att han skulle glömma. Det skulle göra honom kall, hård, känslolös. Minnen var det som höll henne vid "liv" de var de som höll hennes huvud över vattenytan. Hon ville inte se Malvado gräva ner sig i det mörkret som omger vampyrerna. Hon ville att han skulle lysa igenom som den vackra själ han är. Hon undrade egentligen hur han skulle vara som vampyr, vilka val han skulle ta, vilken väg han skulle gå. Samtidigt så ville hon inte ens tänka tanken på att han skulle bli korrupt av makten, styrkan. Lämna henne bakom sig. Hon skulle hata sig själv för alltid.
- Min vän, vad du än gjort. Går det antingen att gottgöra, eller låta tiden läka såren.
Sa hon med mjuk stämma. Han hade gjort ett val och han ångrade sig. Hur illa kunde det verkligen vara? Hon hade ingen aning. Något var det och det störde Malvado något enormt. Det var inte likt honom. Hon hade alltid sett honom för sitt mörker, men samtidigt hade han så mycket ljus i sig. Dock hade hon aldrig sett honom ha sådan ånger. Ett djupt samvete.

"Du får det att låta så enkelt", sade han med ett litet leende. Och det var inte första gången heller som hon gav enkla svar på hans invecklade tankar och uttryck. En av de många dragen hos henne som väckte hans nyfikenhet att lära känna henne mera. Han ville gärna tro att han kände henne väl, men man kan aldrig veta. Inte för att hon var vampyr, för det var något som Malvado ständigt glömde bort att hon var. Hon var mer levande en många andra vargar. Hon var ju mer levande än han själv i många stunder.
Vid hennes nästa ord kan han inte hålla tillbaka ett stort leende. För en gångs skulle valde han att inte säga emot med något cyniskt. De sågs för sällan för att ödsla tiden på för många negativa saker.
"Du har nog rätt", svarade han därför istället. "Det som är gjort är gjort", han ruskade på hela överkroppen, som för att skaka av sig allt det negativa. Bilden av den svarta honan från fältet fanns fortfarande i hans sinne, men han motade bort bilden och såg på Nita istället.
"Nu blickar vi framåt istället", flinade han. Han makade sig lite närmre henne och lät sedan kroppen falla mot marken med en tyst duns.

Amanita flinade till, ja nog var det så. Hon hade ofta korta svar på vargars frågor. Samtidigt antog hon att det var för att hon såg på "livet" med andra ögon. Såg saker ur andra vinklar. Hon hade helt enkelt ett annat sorts liv och hon hade all tid i världen på sig att utvecklas. Hon såg det ibland som en möjlighet, samtidigt som det gnagde på henne. En förbannelse.
- Visst har jag det.
Sa hon retsamt och en aning kaxigt. Hon såg på honom med busigt glittrande ögon och granskade honom då han verkade skaka av sig sin fundersamma, en aning negativa attityd. Hon spetsade tydligt öronen och nickade. Ja men vart var framåt? Hon hade planer, men vad var hans? Nyfikenheten slog henne åter igen. Hon makade sig snäppet närmre och la sig snett bredvid. Så att de fortfarande kunde se varandra i ögonen, men ändå rörde deras bogar smått varandra.
- Så vad är dina planer? För framtiden menar jag?

Han log kort vid hennes självsäkra kommentar. Han hade inte väntat sig ett annat svar på sitt konstaterande.
Han såg henne i ögonen samtidigt som han hörde henne säga något. Först uppfattade han inte exakt vad hon hade sagt, vad hon hade frågat. Han hade drömt sig bort för en kort stund, men när han kom tillbaka till verkligheten insåg han att han inte hade svarat henne.
Vad va hans planer egentligen? Hur såg hans framtid ut?
Hans första tanke var att han började bli med åren och inte direkt ville tänka på 'framtiden'. Han insåg snabbt hur pessimistisk den tanken va, och behöll den därmed för sig själv.
"Mina planer är att följa min familj, att följa Devils", svarade han därför. "Men jag hoppas att även att du är med på ett hörn i min framtid", lade han till med ett litet flin.
"Vågar man fråga om din framtid, Nita? Vad ska du göra härnäst?"

Hon lyssnade på honom och nickade. Följa Devils. Hon tog ett svagt andetag och lät det dra ut på sig som en suck. Hon ville knappt tänka tanken. Vad hade de varit mellan dem om hon hade stannat? Likt Fiero. Hon hade aldrig blivit vampyr och hon hade fått en plats i Devils för alltid. Hon hade blivit presenterad för Malvado på helt andra villkor. Hade deras relation sett annorlunda ut? Hon visste inte. Hon återkom till verkligheten då han nämnde henne i sina framtids planer och hon log snett emot honom.
- Självklart, jag finns alltid här. När du behöver mig.
Sa hon och höll blicken fäst på hanen. Hon lade ner huvudet på sina framben en stund och tittade upp emot honom med ett tamt leende och öronen svagt lagda åt sidorna. Hon gjorde sig sårbar och svag i många lägen eftersom det var så hon ofta kände sig. Trotts den sanna styrkan som vilar inom henne. Det var bara att släppa ut. Hans fråga där emot fick henne att sträcka upp sig igen. Något rovdjurslikt skimrade till i hennes blick innan hon vände den bort ifrån honom.
- Rekrytera. Frivilliga. Jag har fiender likt du. Fiender som behöver tas om hand om.

Hennes svar bara ord, men han hade förtroende nog för att tro på det hon sade. Hon hade alltid varit ärlig mot honom hittills, så en skär lögn om att finnas där var inte hennes melodi. Det hon sade fick honom i alla fall att le och känna sig tacksam över att ha henne i sitt liv.
Han höjde sedan på ögonbrynen vid hennes nästa svar. En del av honom blev nyfiken, den andra orolig. Problem var något som han inte önskade att hon skulle finna, men han visste att det mer eller mindre var för sent. Det var Amanita det handlade om. En vampyr med bestämda åsikter - det räckte.
"Behöver du hjälp så vet du var du finner mig", sade han med ett litet flin. Jodå, han skulle inte ens tveka på att ställa upp för henne om det behövdes.

Hon lyssnade och nickade. Men hon skulle aldrig be om Malvados hjälp i en strid emot nattens barn. På något sätt kändes det en aning överbeskyddande mot honom. Han skulle säkert klara sig bra med sina krafter. Men ack för henne var han ovärderlig och hon kunde inte låta honom försvinna från hennes sida.
- Jag tvivlar på att jag skulle kunna tänka klart om du befann dig i en strid emot nattens barn.
Sa hon och log lite retsamt emot honom, men faktum var att det antagligen var sant. Hon skulle oroa sig mer över honom än över sig själv. Striden kunde där med sluta i katastrof. Hon kunde inte riskera något helt enkelt. Hon vände blicken emot horisonten. Den nedersta randen hade börjat ljusna i en blå torn. Ännu steg inte solstrålarna över kanten, men himlen hade börjat ljusna.
- Vår tid rinner ut i sanden.

Han kunde inte låta bli att le åt hennes ord.
"Och du tror inte att tanken på att du skulle vara i en sådan strid skulle göra mig blind?", svarade han, med en nästan road ton.
"Man slåss inte med sin fulla kapacitet förrän man har något kärt att slåss för", lade han sedan till. På honom stämde det åtminstone. I sin tid innan Numoori hade han länge tränats till att slåss. Hans enda livsuppgift hade vart att ta död på de som skulle dö, och han hade fått sagt till sig att han var en riktigt kämpe. Men det var inte förrän han hade slagits för att försvara sin brors liv som han kände att han verkligen gav allt han hade. Det var först när broderns döende blick hade mött hans som han hade kämpat för sitt liv. Sitt och broderns.


Vad Nita sade härnäst fick honom att stelna till. Han såg upp mot nattens himlavalv och fann den ljusare än den hade gjort för en stund sedan. Började det redan bli gryning tro? Han vände blicken mot Nita igen, halvt om halvt beklagande. Det gjorde ont i honom att de inte kunde dela solens varma strålar tillsammans.
"Det är åtminstone lite tid..."
Han försökte vara positiv. Trots allt var nattens timmar bättre än inga timmar alls.

Hennes hjärta slog ett extra slag, hon kände känslor hon inte visste fanns eller existerade. Ändå var de så tydliga, så självklara och mitt framför nosen på henne. Ändå var det knappt så hon vågade släppa fram dem mer än att hennes ögon gnistrade likt de vackraste stjärnor på den klaraste natthimlen. Så han talade, det var musik för henne öron. Samtidigt som hon kände ett uns av rädsla ju mer himlen ljusnade. Hon skulle behöva lämna honom snart, innan hon hunnit säga allt som behövde sägas? Kanske. Talade han verkligen om henne? Var det så, höll han henne kär? Hon visste inte, det var sådant de aldrig talade öppet om, det bara fanns där ändå, velandes fram och tillbaka. De visste aldrig säkert. 
- Bättre än inget. Eller hur? 
Sa hon stöttande för nog märkte hon att han försökte vara positiv och det beundrade hon mer än något. Han var stark när hon inte var det. För var det något hon räds var det solen. Hon ville inte mista sitt liv och för alltid hamna i kedjor aldrig finna frid. Det skulle vara värre än att leva som hon gjorde nu. Hon såg bort ifrån honom, ut över landskapet. Hade de verkligen en framtid tillsammans? Eller var det bara en dröm, som med tiden skulle blekna bort tillsammans med hoppet? Det kändes för bra för att vara sant att ens hoppas, de var olika, från olika världar. De hörde inte ihop, så skulle livet få dem att gå skilda vägar?