Det var med en tung suck och en dov duns som den bruna hanen satte sig ner. Han yrde upp lite jord och sand omkring sig som sakta dalade till marken igen. Han hade svårt att begripa detta faktum. Han var en vuxen varghane, med huvudet på skaft och en vilja att inte ge upp.
Men han hade gått vilse. Mot alla odds hade han faktiskt gått vilse!
"Satan...!" han svor tyst för sig själv. Ännu en tung suck lämnade honom och han såg upp mot solen som tacksamt nog hade försvunnit bakom några moln. Vad som var mindre tacksamt var faktumet att molnet var oroväckande mörkt. Troligtvis kom molnet från bergen och tänkte släppa all sin tyngd över slätten.
"Så passande", muttrade han och slet blicken från molnet.
Förvånande nog nådde en doft honom. Han var inte sen på att ta sig upp på tassarna igen och bege sig mot doftens utgångspunkt.
"Na vedui", mumlade han tyst för sig själv. Äntligen en annan levande varelse. Hans förhoppningar på att det skulle vara någon hyfsat artig var ganska stor med tanke på att det var dag nu och han skulle aldrig stöta på en varg från mörkret nu.

[Murre :3 ]

Dom skulle inte behöva få korsa hela landet, men det var ändå en bra bit att gå. Speciellt nu när dom hade fått valpar i flocken. Deras första tid i livet skulle bli en kamp och börja med en vandring, men det var dags att ta en paus. Även om dom alla just nu befann sig på farliga marker, vampyrens eviga kyrkogård.
Den gula blicken drogs bakåt och hon kunde skymta bergen bakom sig. Flocken hade stannat i närheten av bergen medan hon själv tagit sig ut en bit på slätten för att få sin egna tid.
Öronen klippte till, hon hörde mumlande ljud. Kunde utskilja svaga ord men inte riktigt bygga någon riktig mening utav dem. Det vänstra örat veks bakåt och blicken smalnade av då hon kisade med blicken. Hon började röra sig igen. Stegen placerade hon noggrant för att inte lämna ifrån sig allt för mycket ljud. Det första hon hade tänkt var att det skulle kunna vara en vampyr, men doften hade avslöjat att det var något mer levande i närheten. Även han verkade ha fått vittring om henne, det kunde nu hennes ögon avslöja då hon såg den andra vargen.
Han var lik många andra något större henne själv, men utmärkte sig inte för mycket. Men vad gjorde egentligen en varg på ett sånt här ställe? Här fanns inget hämta eller se, endast de utstötta och deprimerade tog sig hit. Vissa för att finna sig en plats, andra för att sluta sina liv.
Även det högra örat veks nu bakåt i samma stund som solen tycktes gå i moln. Den långa svansen slog genom luften då hon fortsatte sina steg, men hon gick inte långt först hon stannade igen. Blicken gled från vänster till höger innan den slutligen fästes på den andra vargen igen.
- Quid agis hic?
Ögonbrynet höjdes då hon ställde frågan, sen om vargen förstod latin eller inte återstod att se. Det hade mest vart en chansning då det fanns många mörksinnade vargar som kunde förstå och tala språket, och hon visste inte vad, eller vem, hon hade att göra med och nu när flocken fanns så nära ville hon ta det säkra före det osäkra.

Främlingen visade sig vara en hona, en ung sådan till råga på allt och vid synen av hennes stannade han upp. Elorthad kunde inte riktigt komma underfund med varför hon befann sig här. Men å andra sidan fanns det så mycket han inte visste om markerna och vargarna på den här sidan bergen. Öronen klippte snabbt till på huvudet och hans ansikte sprack upp i ett vänligt, om än något nyfiket, leende.
Han hade precis tänkt gå närmre när hon talade. Hennes ord fick honom att stanna upp. Det var ord han aldrig hört, från ett språk han inte förstod. Med andra ord kunde de betyda precis vad som helst. Men precis som Elorthad själv kanske hon bemästrade flera språk?
"Ledsen, ert språk kan jag ej", sade han därför med en fundersam blick. Han insåg först nu hur osäkert det kunde vara att möta en varg som som man inte kunde förstå, och han tänkte på tidigare vargar han mött, där han yttrat vissa meningar och ord på sitt eget modersmål.
"Mitt namn är Elorthad", fortsatte han sedan, i hopp om att honan förstod honom.

Det var inte ofta man blev bemött utav ett leende, speciellt inte från främlingar. Men bara denna lilla gest som att dra upp mungiporna fick henne att slappna av, hon var inte alls lika spänd som hon först hade vart. Då han inte förstod hennes språk tippade öronen fram igen och tankarna for snabbt genom hennes huvud; det kunde vara ett skådespeleri, sånt hade hon sett förr. Men hon valde att lita på honom för stunden.
Hon vände bort blicken för en stund och kunde då höra honom uttala sitt namn. Det var lika främmande som henne som hans ansikte, och aldrig hade hon hört någon nämna det heller för den delen.
- Trevligt att träffa dig Elorthad, mitt namn är Murderotic.
Hon såg tillbaka mot honom, förundrad.
- Men vad gör du egentligen här?
Kom nästa fråga, rakt på sak. Trots att hon lugnat sig kunde hon fortfarande inte låta bli varför en varg skulle befinna sig på en sådan mörk plats. Han verkade inte riktigt passa in om hon skulle vara helt ärlig.

Murderotic. Han funderade en kort stund, men nej, det var inget namn han tidigare hårt. Men å andra sidan hade hans familj varit dåliga på att berätta om enskilda vargar av den här delen av världen.
"Nöjet är på min sida", sade han sedan och sänkte huvudet långsamt i en liten nick.
Vid hennes fråga klippte hans öron till, och svansen svängde långsamt bakom honom.
"Jag är på resa från mitt hemland, men jag hade inte planerat att hamna på ett ställe där allt ser likadant ut", sade han och ett kort, ljust skratt undslapp honom. Det hade varit svårt att fastställa helt för honan att han var vilse, på något sätt var Elorthad lite för stolt för att kunna erkänna att han inte visste var han var eller hur han skulle ta sig där ifrån.

Så, denna varg var inte från Numoori? Det var inte ofta hon träffade vargar från andra länder, dom hon sett hade vart från Numoori, dock blandade områden. Så det här va lite nytt.
- För det första...
Hon höjde huvudet och blicken för att se rakt mot den andra vargen. Elorthad.
- Jag vet inte hur mycket du vet om Numoori eller dess områden, men för tillfället befinner du dig på Azhekaslätten. Något många skulle föredra att kalla dödens slätt.
Ett snett flin la sig perfekt över hennes stela ansikte då hon yttrade orden.
- Och oroa dig inte, jag vaktar inte området om du kanske skulle tro det. Men detta är vampyrernas tillhåll, det är inte ofta dom låter en komma härifrån levande.
Kanske visste Elorthad redan allt detta, men hon ville ändå försäkra sig om det så då kunde hon ju nämna det.
- För det andra, det spelar ingen roll vart du än hamnar i Numoori. Områderna har en tendens att se likadana ut, om du nu lyckas hitta härifrån först och främst.
Flinet vart bredare då hon konstaterade att han var vilsen. Det var inte elakt menat, och troligen skulle inte främlingen ta det så heller då man lätt kunde finna den klingande tonen utav sarkasm.

"På den här sidan bergskedjan kan jag ingenting om landet, men jag är bekant med Solstäppen och Höstskogen på andra sidan", svarade han lugnt. Han betraktade henne sedan under tystnad, la märke till flinet som spred sig över hennes ansikte. Trots hennes tidigare stela uttryck passade det henne att ha uppdragna mungipor.
"Det var inte riktigt meningen att jag skulle hamna just här, egentligen hade jag tänkt ta mig till Numoorislätten", fortsatte han sedan.
"Men...", han flinade smått mot Murderotic. "Om ni nu kan platsen så kan ju alltid ni visa mig vägen", han räknade knappast med att hon skulle göra det, mest var det menat som ett skämt. Men å andra sidan, kände hon för att göra honom sällskap så hade han ingenting emot det.

Ögonen glimtade till då han nämnde solstäppen och blicken tycktes fackla fram och tillbaka innan den återigen fästes på vargen framför henne.
- Slätten säger ni..
Hon hade inte tagit hans fråga speciellt seriöst, och därför heller inte besvarat den. För svaret var nog även ganska uppenbart?
Den vita tiken blickade bakåt för en sekund innan hon återigen såg mot Elorthad och nickade smått mot bergskedjan bakom dom.
- Raukakedjan. Det är bara att följa den så kommer du till grönare marker, och därefter finner du slätten.
Det var en bra bit att gå, men för en varg va det nog inga problem då det lätt skulle kunna vandra sju mil per dag. Normalt sätt två, men då skulle det ta denna varg allt för många dagar.
- Gör det er något om jag frågar varför du ska ta dig hela vägen dit? För det väntar er en lång, om inte väldigt ensam vandring.
Hon hade själv besökt slätten för några år sedan, och hade då mött vargar från Qu. Hon hade inga problem med dem, hon hade faktiskt skaffat sig en vän därifrån, Sleazoid. Men den historian hade gått förlorad sen länge sen och hon hade inte tänkt på giftvargen sedan dess. Tills nu.
Blicken sjönk och hon stirrade ner på sina svarta tassar under en tyst minut innan hon bestämt såg tillbaka mot hannen.
- Jag är faktiskt själv på väg till stäppen, även om det kanske inte ser så ut. Men vi var tvungna att vila. Hur många dagar tog det för dig att komma hit?

Han lyssnade noga när hon förklarade, även om själva förklaringen inte var särskilt komplicerad. Men han ville ogärna fastna här, gå vilse, så han gjorde sitt bästa för att komma ihåg exakt vad hon sa. Han vände blicken mot bergskedjan. Han var bekant med den, men han visste inte hur långt den sträckte sig.
Han nickade därefter kort.
"Jag tackar för vägbeskrivningen", sade han. Ansiktet sprack sedan upp i ett leende, självklart fick hon fråga. Han hade sällan problem med frågor, så länge de inte kom från en varg som verkade ha för vana att lägga nosen i blöt. "Jag antar väl att jag sett den här slätten tillräckligt nu..." han svepte med blicken runt i den öde omgivningen. "Jag har blivit sagd att Numoorislätten är ungefär landets mittpunkt. Exakt vad jag tar mig när jag väl kommer dit vet jag inte". Han vände blicken mot Murderotic och fann att hon verkade vara försjunken i tankar. Hennes ansikte var vänd neråt mot sina tassar. Elorthad sade ingenting, och när hon istället öppnade munnen och talade klippte de långa öronen på hans huvud till och han lyssnade.
"Jag har gått till och från under en veckas tid nu, men jag har gått runt lite här ett tag nu. Jag antar att mitt lokalsinne inte är det allra bästa", ett kort, frustande skratt lämnade honom. Han tippade sedan huvudet smått på sned och såg på henne. "Får man fråga vilka du reser med?"

Han var ensamvandrare, inte mer än så.
- Hur mycket det finns kvar att se där vet jag inte.
Ett ärligt svar från hennes sida, men hon själv hade inte besökt slätten på något år nu, om inte ännu längre. Men kaoset som rådde i landet hade nog även tagit sig med den gröna dalen.
- Dessutom finns där en flock, Qu. Möter du någon av dem så visa snabbt att du inte är där för något ont. Dom kommer förstå.
Hon log smått efter sina ord. Det var bara en lite varning hon gav honom så att han inte skulle bli allt för överraskad när han väl kommit fram.

Några veckor.. vilket skulle ta dom ännu längre tid med tanken på valparna i flocken nu. Men så fick det va.
Ögonen spärrades svagt upp då hon hörde hans fråga.
- Jag, ehm, vi..
Började hon förvirrat och harklade sig smått.
- Flocken, Treontha.
Svarade hon och log sedan svagt igen. Hon lämnade inga som helst detaljer om att det var hon som skulle leda dem dit. Många flockledare brukade presentera sig som ledare och stolt ta åt sig all ära. Men nej, hon var mer än bara en ledare.

Elorthad nickade kort. Något fick honom att bli nyfiken på flocken. Kanske var det något för honom?
"Det ska jag komma ihåg", svarade han med ett leende. Han var tacksam över honans varning, om man nu kunde kalla det det.

Vid hennes nästa ord spetsades hans öron i en försynt nyfikenhet. Han förmådde sig inte att slänga en blick runt i omgivningen för att se efter om det fanns andra i närheten. Honan verkade inte på något sätt ovänligt lagd så Elorthad kände sig ganska avslappnad i hennes närvaro. Han var nyfiken på varför en hel flock hade begett sig ut för att vandra till andra platser, men han höll sig ifrån att fråga då det inte var något som han hade med att göra.
"Treontha...", upprepade han tyst för sig själv.
"Jag hoppas att jag inte har vandrat in på era marker", ursäktade han sig sedan artigt.

OFF: Eftersom jag vart så sjukt inaktivt och rollet stått still sen drygt.. 8 månader? så får du bestämma om vi ska se det som avslutat eller peta på mig så vi fortsätter?