† Angelique är död. vakterna hann ifatt henne den 19 November 2011. †






† Angelique~†

Röst: https://www.youtube.com/watch?v=EWNd08-Rcs4

Själslåt: https://www.youtube.com/watch?v=j24lCPrac84&NR=1

Historia:
Allt började med en flock. En vargflock var det visserligen, men alfahanen var lejon. Ingen tyckte det var särskilt fel, tvärtom. Han var stark, respektingivande och praktfull. Alla flockmedlemmar älskade honom. Nåja, nästan alla. Alfahanen hade en bror, Ambadion. Ambadion var också lejon, och var högste rådgivare i flocken. Båda bröderna hade var sin partner, alfan hade en nätt giftvargshona och Ambadion en kargkorsning, Änglavinge, vid sin sida. Och båda fick de valpar, alfaparet två gossar, och Ambadion fick en dotter. De valparna föddes samma natt. Ambadion och hans käresta döpte sitt enda barn till Angelique, och hon var både lejon och karg. Hela flocken glädjes åt de nya medlemmarna, och lilla Angelique visade snart tecken på sina krafter. En dag när större delen av flocken var borta från lyorna, och en ung tik vaktade alla valpar, närmade sig en orm i gräset.
Angelique var den som fick syn på den, där den lurpassade på en liten grå valp som var svagast av alla. I raseriet av hotet tog Angelique ett steg framåt och satte tänderna i den giftiga ormen och dödade den. Alla blev genast rädda och oroliga. Skulle hon överleva? De trodde inte det, ormen hade ju varit extremt giftig. Men Angelique överlevde, och när en av de vuxna vargarna i flocken inspekterade ormen såg de märkena efter hennes tänder. ormens skinn hade fått en konstig färg runt omkring, och det såg ut att ha spridits i dess blod. Det var alltså så man upptäckte hennes giftkrafter. Ett par år senare, när den ljusa tiken var ute på jakt med två vänner från flocken, sprang de genom skogen efter en hjort. Det de inte anade var att strax framför dem gapade ett stort stup rätt ner i en fors. Hjorten visste vad som väntade, och precis när den närmade sig kanten svängde den tvärt och sprang åt ett annat håll. Men Angelique, som var snabbast av de tre tikarna, kom efter och föll över kanten med ett skrik. De båda vännerna stannade vid kanten och greps av panik och chock. Men i stundens hetta tog en stark värme tag i Angelique och plötsligt flög hon fram, och rakt upp i skyn. Hon flaxade med vingarna och vände tillbaka till vännerna som en vit fågel. De trodde fortfarande att hon fallit ner och dött, och de grät. Men den vita fågeln flög ner och satte sig på den enes rygg med ett mjukt läte. De tittade förvånade på den. Då hoppade fågel ner på marken och Angelique behövde bara tänka tanken, och hon förvandlades till sig själv igen. Väninnorna blev mycket chockade, för andra gången den dagen. Men de blev så lyckliga, alla tre, att de skrattade och grät på samma gång. De begav sig snabbt tillbaka till flocken, som genast fick höra nyheten om Angeliques upptäckta begåvning. Hon kunde förvandla sig till fågel.
När Angelique var i tonåren skedde några fruktansvärda saker. Det första var att den ene av alfans söner, den äldste (som alltid varit väldigt elak och stöddig mot Angelique), lurade med sig henne till en utav lyorna längst bort. Där attackerade han henne plötsligt och innan hon visste ordet utav så förgrep han sig på henne. Det var en av de hemskaste sakerna hon varit med om. Sedan dess har hon aldrig vågat lita på hanar, och det hon är mest rädd för är just hanarna. Hon hatade honom för det han gjort, men han tvingade henne till att hålla tyst. Efter det blev hon dräktig, men det blev missfall. Det tyckte hon var tur - hon hade aldrig kunnat uppfostra ungarna från ett kräk, eller ens erkänna vad han gjort henne. Ett par år senare fyllde hon arton år, och det tyckte man var en stor dag i hennes flock. Alla ville fira henne, och hon pryddes med vackra smycken. Alfan tog med henne upp på den höga klippan han brukade stå på under flockmötena. Men då märkte hon att alfans son, han som gjorde det han gjorde mot henne, närmade sig bakifrån. Hon greps av panik och råkade knuffa till alfan, som inte var beredd. Han klöste i stenen men fick inget fäste. Han föll. Angelique kommer alltid att minnas ljudet, den hårda dunsen, när han landade på den steniga marken under klippkanten. Alla stod som förstummade och stirrade. Angelique gick sakta fram till kanten och kikade ner. Alfan låg där, orörlig. Hans stolta lejonman färgades röd av blod, och de stora tassarnas klor var trasiga. Angelique kände en hemsk värk i halsen och käkarna, och det brände bakom ögonlocken. Massor av vuxna flockmedlemmar rusade fram till sin alfa, försökte få liv i honom. Men han var död. 'Jag har dödat min alfa' Tanken snurrade runt i huvudet på Angelique och hon kräktes där uppe på klippan. Alfahonan skrek och grät om vartannat. Hon bannade Angelique för all framtid, hon var inte längre med i flocken. Angelique såg sina föräldrar, de grät också, i tystnad. Hennes mor lutade sig mot faderns skuldra och hulkade. Flockens krigare vände sig mot henne och morrade. Då sprang Angelique. Hon flydde för sitt liv. Bort, bort från platsen med krigarna efter sig för att aldrig återvända.

Personlighet:
TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXTTEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT

Utseende:
TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXTTEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT

Krafter:
TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXTTEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT TEXT