[Hmm.... Första inlägget, ja då ska vi se vad som händer av detta dåe~^^' ]

Itrozo, en plats dit gudarna endast når. En plats där mystiken är högre än någon annan stans, där dom med mörk magi i sona ådror kan leva och öva sina krafter fullt ut. Där solen går ned på ett tilltalande sätt och färgar himlen i sprakande färger. Skuggorna ständigt lever och sluter sig om en om man råkar närma sig skogen för mycket. Slukar en och låter en aldrig se solen gå upp igen. Fåglarnas ljuva melodi och vindens stilla vinande skapade en harmonisk stämning över den småkyliga platsen.
En mörk gestalt kunde skymtas på en liten upphöjd kulle, sittandes med den mörka blicken vänd emot den färgsprakande horisonten. Solens sista kämpande strålar stred emot mörkrets slukande takt.

En djup suck lämnade den unga, vinden slet tag i den röda mörka luggen och stökade till den ordentligt innan den la sig över en av dom nattsvarta ögonen. Himlen dansade ifrån lila till mörkaste röd och bortom i fjärran började mörkret dra in, någon ensam stjärna kunde redan skymtas och hon kunde nästan höra ljusets klago tjut. Det var visst inte redo att dra sig tillbaka ännu utan ville fortsätta sprida sin värme och liv över landet. Men alla visste att mörkret var det som hade övertaget över allt och sakta men säkert gav solen med sig. Den långa svansen låg tätt emot den mörka svarta kroppen och dom stora tassarna fick den lille att se aningen rolig ut i sitt utseende. En lång elegant och smidig kropp, en svans längre än många andras och en vacker brindelfärgad man i rött och svart. Men något stämde inte riktigt med den eleganta helheten, hon hade tassar med kraftiga klor att växa i. Och länge också. Men det gjorde inte den mörka skapelsen osmidig på något sätt, nej snarare tvärt om. Hon var en mycket snabb individ, kanske inte den smidigaste än så länge. Men med tiden skulle hon lära sig var hon hade sina tassar.

[Bajskonstigt men aja Dx Pax till hennes kära bror... Ta, ta... Emmsas valp ^^]

Skymning. 
Mörkret tog sakta över världen och den unge hanen kände att han hörde hemma. Han kom från ett släkte med mörka krafter, ett släkte som hade magi i blodet och dolde sig själv bland skuggor. 
Den unga hanen var på vandring, upptäcksfärd kanske. Visserligen så kände han området väl. Itrozo var hans hem, stället han växt upp på. Det var med vana steg som han undvek rosenbuskarnas giftiga taggar, trots att han ibland snavade över rötter och liknande. Fortfarande var det svårt att kontrollera benen, men det berodde på att han fortfarande växte. Han var smalt byggd, med långa ben som inte riktigt verkade passa kroppen. En ung varg, fortfarande växte han. Och med tiden skulle han komma att växa till sig. Men just nu var hans kropp väldigt oproportionlig. 
En vind svepte fram, förde med sig en välbekant doft. Syster. Ett leende spred sig på hans läpper och han styrde stegen åt det hållet. 

[Kort och fail, men skriver på mobilen.]

En högbent gänglig varg med oproportionerligt stora tassar och klor kunde skymtas. Han var antagligen högre än andra vanliga jämnåriga vargar och kunde tas för äldre, men tanigheten i kroppe avslöjade att han fortfarande var lika mycket valp i högsta grad. De stora tassarna kunde vara svåra att hålla koll på och det snubblades lite varstans på uppstickande rötter. Han hade varit runt lite på upptäcksfärd på egen hand, men kände att han ville träffa på sina syskon. Hade han tråkigt så ville han inte gärna gå runt själv. Om de inte kände för att hitta på något med honom så skulle han ju alltid kunna retas lite med dem ändå.

Det var lätt att få upp vädring på dem båda, det var nog de dofter förutom hans föräldrar som var de mest bekanta för honom. De var hemma för honom, tryggheten och de var hans familj. Han flinade för sig själv nu dock när han mestadels tänkte ut hyss han skulle kunna göra.

De svaga sista solstrålarna reflekterade hans mörkt rödbruna mahogny päls som skiftade i ljusare färger kring ögon och ljumskar, färger som kunde få honom att mer likna ett rådjur i kombination med den smala kroppen. Han hade ju ännu inte byggt upp en hannes starka kropp. Han stannade plötsligt till för att han kände hur de kliade på huvudet. Han gick till närmsta träd med brokig bark som var perfekt att klia huvudet mot. Baugur förstod inte varför det skulle klia så mycket just där, och att de hade gjort det den senaste tiden, men det var för att han hade horn om börjat växa. De visste ju att deras mor hade horn, men inte deras far, så det fanns möjligheten att Baugur och hans syskon kunde få det, det hade bara inte slagit Baugur tidigare och inte nu heller. De små knölarna ar knappt synliga i den yvigare valppälsen om man inte tittiade noga.

Han ignorerade till slut de hela efter en stunds kliande och fortsätte mot sin syster som han nu skymtade en bit bort med ett flinande ansikte.

[Okeeej... Har varit på filmvaka med Hielo och inte alls sovit nå på hela natten... Så blir inlägget lite underligt så vet ni varför ^^' Men är så pepp på att svara ändå även om jag inte borde xD]

Dom slutna ögonbloberna och dom stora öronen lutade lätt utåt från huvudet och man kunde tydligt se hur avslappnad den mörka varginnan var. Andetagen var lugna och djupa och den svala brisen drog lätt i den tunna pälsen. En välbekant doft letade sig sakta in i den känsliga nosen och det ryckte till i ena örat. Lika tydligt som hon kände igen sin broders doft kunde hon uppfatta ytterligare en till. Ögonlocken öppnades och hon såg snett med i marken. När hon äntligen lyckas undkomma dom två bröderna hittar dom henne lika snabbt igen. Trotts den djupa kärleken för sina bröder så önskade hon även lite frid och fröjd ibland, egen tid. Dom tunna läpparna särades och hon gäspade stort och ljuvligt för att sedan vända sin blick bakåt. Och mycket riktigt kunde hon se sin brunde broder lite längre bort. Hans ljusa och klarblåa blick fick hon att avundas lite grann men hon visste att skönhet var nå hon bar. Samma utsökta skönhet som hennes, deras vackra moder. Men hennes ögonpar var lika svarta som himlavalvet medans bröderna hade sprakande blå som vattnets magiska spegelbild.
"God afton broder." tystnaden bröts av en lugn och harmonisk stämma och hon la huvudet på sne och besvarade den brunes med ett mjukt leende.
Ytteligare en siluett trädde fram i ögonvrån och hon såg nu emot en ung grå varghanne med samma kroppsbyggnad som hon själv och den brune. Dom båda lika blåa ögon som himlavalet en klar sommar dag. Leendet blev ännu större och hon reste sig upp för att vända sig emot sina två älskade bröder.
"Hallå Tannin." fortfarande talade hon stilla men dessa två hannar om någon(ra) borde veta hur kaxig hon egentligen är och att den lugna fasaden inte var den rätta vrentiken.

[sa ju det... konstigt Dx]

Medan han lite lekfullt halv vandrade, halvt skuttade framåt omsluten av den täta skogen så drog ett leende fram på läpparna. Vad som var roligt visste han inte riktigt själv, men något fanns alltid som kunde trigga ett leende hos en varg så ung som honom. Det var ett mysterium som existerade i en valps värld. Vad som var så roligt, varför de kunde vara så glada hela tiden... Det var ungdomens naiva skönhet, problemen hade ännu inte börja hopa sig över deras ännu oförstörda liv. 
Han rundade en trädstam, och sedan lades blicken på systern. Ett glatt leende bredde ut sig över hans läppar. 
- Luma!
Sade han med en glad röst och skuttade den sista biten fram. Han stannade sedan, såg upp mot henne några ögonblick och vände sedan ögonen mot mot den bruna brodern som också verkade han anlänt alldeles nyss. 
- Så du har också hittat hit.
Han flinade mot den andre, aningen retsamt. Han hade många roliga minnen med syskonen, även många som var mindre roliga. Men bråk och kiv hörde väl till ungdomens bekymmerslösa dagar så Tannin var inte det som tänkte haka upp sig på det som varit. Hela livet låg fortfarande framför honom, varför hänga upp sig på det förgångna?
Han satt sig lugnt ned, tittade på dem båda. Undrade vilken galen idé de skulle ägna sig åt idag. 

[Än en gång på mobilen... xD]

Baugur flinade tillbaka mot sina syskon, och vandrade runt området de var på. Han hade svårt att stå stilla som den valp han var, studerade de giftiga rostaggarna omkring dem som de lärt sig sedan små att undvika noggrant.
- Ja det är ju inte så svårt att hitta er.
Konstaterade han kaxigt. Baugur hade inte riktigt anammat artigheten hos flocken än, speciellt inte mot sina syskon. De var ju trots allt, hans syskon.
- ..Speciellt inte när de ville att vi skulle ha lektion igen.
Baugur hade inte mycket till över för de äldres lektioner. Inte så konstigt när han ännu inte var speciellt gammal.

Han vandrade fram till ett stort träd som ändå verkade ha ganska många förgreningar och stannade framför de och såg upp mot trädkronorna. Hans svans viftade rastlöst fram och tillbaka, när han såg mot sina syskon igen.
- Tror ni man kan klättra upp i trädet? frågade han utmanande.

Hon fnissade lätt och skuttade lekfullt ned för kullen och rusade rakt emot sin gråe bror. Men precis innan hon skulle slå in i honom så tvärhoppade hon åt sidan och viftade retsamt till med svansen kring hans nos. Var det nå hon gillade så var det att reta sina kära syskon till deras yttersta gräns. Den röda manen dansade lika livfult som den unga varginnan i luften för att sedan lägga sig i ett enda stök över ögonen. Med en lätt slängrörelse så låg luggen återigen på sin rätta plats och hon vände blicken emot Baugur som talade om lektioner. Nosryggen rynkades lätt av ogillande och hon fnös kallt till, men nästa mening som lämnade den brune fick dom mörka öronen att spännas och hon rörde sig fram bredvid sin bror. Den mörka blicken såg först på honom och sen längst den mörka trästammen. Himlen ovanför dom dansade i regnbågens alla färger och kastade en mystisk skugga över trädet och hela platsen. En mystisk och mysig stämma tyckte hon och den avlånga skuggan rörde sig utan kroppens kommando.
"Vad får er att tro att man skulle kunna ta oss dit upp?" Luma såg frågande emot sin bror och sen upp emot den gröngula kronan som tycktes stiga över dom tunna få molnen som passerade förbi. Klättra i träd, varför skulle hon göra nå så dumt då hon aldrig hört om nå så dumt fören nu.

Snabbt kom den gråvita hanen på tassar då systern stormade mot honom. Han skrattade lätt till när han hoppade undan från henne endast för att sedan inse att hon aldrig menat att kasta sig över honom. Såklart, lika retsam som alltid. Det var nästan så att han borde ha väntat sig det när hennes svans slog till hans nos. Men bara nästan. Hon var ganska oförutsägbar. 
Huvudet ruskades lätt och han satt sig sedan åter, denna gång med ett vaksamt öga mot Luma. 
- Lektioner och träning... Det är då vi inte hinner ned något annat så som de tjatar. 
Han himlade lätt med ögonen vid sina ord. Han visste att det var viktigt, att de måste lära sig. Men nog fanns det tid till det, senare. Inte nu, nu fanns det annat som var viktigt. Till exempel trädklättring som Baugur nämnde. 
Han kastade en trotsig blick mor Luma då hon tvivlande sade emot den brune hanen. 
- Hur svårt kan det vara?
Och med övermod i blicken reste han sig upp. Och utan att riktigt ha tänkt igenom det hela rusande han mot trädet, tog ett språng mot stammen utan att tveka. Klorna spändes ut och när tassarna slog i stammen grävde de sig ned i barken. Ett triumferande möte kom ur hans man, endast för att han ögonblicket senare insåg att han tappade greppet. 
Handlöst föll han mot marken, landade på sidan. Snabbt skyndade sig att sätta sig upp, även om det smärtade i kroppen. Och lite nonchalant rörde sig den långa svansen bakom honom. 

Baugur hade tyst stirrat på Tannin som hoppat upp i trädet, och gjorde honom tyst när det såg ut som att ha lyckats. Men från en lätt känsla av avund som snabbt fövandlades till okontrollerbart garv, Baugur hade svårt att hålla sig när hånskratt kom ur honom när han sett sin bror falla handlöst ner från sitt tafatta försök som först sett ut som att det skulle lyckas. Vrener var inte direkt skapta för trädklättring fick de nu alla bevisat.

- "HAHAHA, du skulle se hur du såg ut.." lyckades han få fram med svag röst som försökte hämta andan, som att han skulle kvävas av sina egna skratt. Han kunde inte hejda sig.

Han försökte återhämta sig och föra vidare samtalet igen och ville inte skratta ur sin bror mer än nödvändigt, då skulle han antagligen kunna förvänta sig en obehaglig hämnd.

- "Men alltså, det ska gå att klättra i träd, och bara för att tönten här inte kan göra det så bevisar det inte att det är omöjligt. Jag har sett vargar i träd." Sa han vänd mot Luma.
Det sista var dock lögn, han hade aldrig sett någon klättra i träd, direkt, men han han hade hört någon prata om trädklättrande vargar att de var vanligare i andra delar av Numoori. En de lav Baugur var övertygad om att han skulle kunna lära sig den konsten, även om han precis sett att det antagligen skulle förbli omöjligt för honom.

Han var fortfarande på nivån att han försökte tränga undan bubblande skratt i honom. och kvävda fniss kunde avslöjas enkelt.

Den den gåra brodern for förbi och upp för den bruna stammen såg hon efter honom med en granskande och fascinerande blick och trodde nästan för en stund att han skulle lyckas ta sig upp till toppen. Men när fästet under hans tassar förvann och han föll emot marken försökte hon hålla sig för ett okontrollbart skratt men lyckades inte och det ljusa skrattet ekade ut i området och hon var tvungen att sätta sig ned. Efter en kort stund hade hon hunnit återfå andan och reste sig upp för att hjälpa sin träklättrande bror upp men man kunde ständigt se hur hon försökte hålla tillbaka skrattet och tårarna.
Nyfiket lyssnade hon och vände blicken emot Baugar och la huvudet lite lätt på sne vid hans påstående om att det fanns vargar som klättrade i träd. Hon försökte föreställa sig något sånt men fick ingen direkt klar bild och hade lite svårt att tro på det, ännu svårare då den brune påstod sig ha sett en.
"Men är ni verkligen så säker på det. Okej nu vet vi helt klart att Tannin inte är någon träklättrare och kommer aldrig att bli men ändå. Det känns så... Visserligen intressant men mindre troligt. Vad skulle få en varg att klänga bland träden och inte marken?" nyfikenheten fanns där och den mörka blicken vandrade över på den grå och sedan upp emot trädet som han nyss föll ifrån. Fanns det verkligen dom som kunde klättra bland dessa träd eller var det ett rent påhitt att få valparna att roa sig till en säker död. Hur det än låg till så skulle hon minsann ta reda på det förr eller senare.

[sorry för dåliga och sega svaret men har haft noll lust Dx]

Det var med en butter min som han glodde på brodern och systern som inte verkade kunna sluta skratta åt honom. Själv kunde han inte riktigt se samma sak som de hade sett, och han vände drygt bort huvudet.
- Det var ju meningen, fattar ni väl.
Muttrade han fram med en sammabiten min, uppenbart irriterad över sitt eget misslyckande. Dock måste även han erkänna att planen kanske inte har varit den mest genomtänkta. Och smärtan i sidan fick honom snabbt att bestämma sig för att inte prova klättra i träd igen på ett tag. Men han visade inget, ville inte att de skulle se att han fått ont då de mest troligt bara skulle skratta mer åt honom då.
Men han glömde snabbt bort både irritationen och att han hade ont då Baugur talade om trädklättrande vargar.
- Jag skulle vilja se dig göra det bättre.
Sade han retsamt åt Luma gällande hennes kommentar om hans talang för att klättra i träd, och vände sedan blicken mot brodern.
- Vars har du hört om dessa trädklättrare då? Jag undrar hur de gör, för vargar är ju inte direkt skapade för att klättra i träd. Var har de fått idén och vem har lärt dem? Det låter mer som en saga.
Ja, en saga som någon lurat i hans broder. Tannin hade försökt och misslyckats. I hans värld var det nu mera omöjligt för vargar att klättra i träd.

Baugur tittade upp i trädet och fnyste när de inte trodde vad han sa.

- Äh det kommer väl inte jag ihåg! Poängen är att det finns vargar som kan klättra i träd. Dessutom så fattar man ju att det inte grå att klättra i det här trädet, så är ingen idé att prova ens.
Baugur lät självsäker som om han var säker på att han skulle kunna klättra i ett träd, om han fann det "rätta" och försökte behålla ansiktet och avfärda idén om att klättra här för att inte behöva göra bort sig. Nog fattade han att han inte skulle ha en chans efter att ha sett sin broders försök.

-Men jag tycker det vore coolt att klättra! Fatta utsikten man måste få där uppe!
Han såg drömmande ut en stund men suckade uppgivet. Inte skulle han komma upp i det här trädet hur som helst.

- Ska vi hitta på något?
Han frågade med iver i rösten och hade redan glömt träden och hoppades att de inte skulle fösöka fråga ut honom mer om det.

Hon lyssnade på Tannin och fnös lite kallt emot honom och höjde huvudet upp emot luften. Hon var en dam och en sådan springer inte runt och klättrar i träd, eller att ens tänka tanken att försöka. Korkade bror som inte ser eller fattar det. Men att ens försöka diskutera det med honom skulle vara som att tala med ett klippblock, nej till och med blocket skulle ge henne ett bättre svar och lyssna bättre. Lätt skakade hon på huvudet och lyssnade lite fascinerat på brödernas samtal om trädklättring. Ja utsikten skulle nog kanske vara fantastisk, men resan dit upp mindre trevlig dessvärre.
Det ryckte till i dom mörka öronen och hon såg nyfiket emot Baugur och svepte till med den mörka svansen och ett leende lös upp på dom svarta läpparna. Hitta på saker var nå hon älskade, oavsett hur mycket dam det var inom henne så älskade hon att upptäcka och göra saker. Så länge det inte hamnade lera och smuts i den eldiga manen. Speciellt gamla torra rosstjälkar med deras fördömda taggar.
"Ja, ja varför inte?" det glimmade i dom svarta djupa ögonen och hon såg bak emot sin gråe bror och sedan på Baugur igen.

[Bajs Dx]

Huvudet ruskades och Tannin fnös, fortfarande missnöjd med sitt försök att klättra i träd. Det hade kunnat gå bättre, mycket bättre. Nu hade han bestämt sig för att det var omöjlighet, och dessa vargar som brodern talade om, de kunde helt enkelt inte existera. Han hade själv bevisat det.
Och vad gällde utsikten... Den kunde gå och gräva ned sig någonstans. Tannin var inte det minsta brydd, att klättra i träd var bara dumt. Ifall man ville ha utsikt kunde man säkerligen få det på något annat sätt, något bättre sätt. Frågan var väl bara hur det skulle gå till. Men sak samma, han skulle då aldrig försöka sig på att klättra i träd igen, oavsett hur bra utsikt man än kunde få genom att nå toppen.
Svansen piskade aningen irriterat mot marken, och han kände hur det stack i sidan där han fått smällen då han föll. Dock började smärtan lugna sig en aning och det var en smått nyfiken glimt som han såg på Baugur.
- Vad hade du då tänkt dig att vi skulle göra?
Huvudet lades aningen på sned. Alltid brukade det finnas några galna upptåg de kunde ägna sig åt, men just nu kom han inte på något själv. Han var allt för irriterad över sitt egna misslyckande för att kunna släppa det och tänka på något roligt istället, men säkerligen kunde syskonen få honom på andra tankar. Ifall det nu ville det.
Någonting sade honom att han skulle få höra om denna trädklättring ett långt tag fram över...

Baugur ryckte nonchalant på axlarna.
- "Inte vet jag."

Han såg sig sedan omrking, och man kunde ana vad som rörde sig i hans hjärna - alla möjliga tankar och idéer om hyss och jäkelskap.

- "Kan vi inte tävla.. Den som springer snabbast till nästa damm?" Baugur hade inte så svårt att komma på saker att göra när allt kom omkring.

Baugur såg med stor förväntan mellan sina syskon och det såg ut som att han var redo att ge sig av vilken sekund som helst. De långa benen på vrenvalparna gjorde att de rörde sig lätt och snabbt i snårig skog med hög vegetation. Vrenernas lätthet att röra sig var något som ofta kom väl till pass. Dock var det ju fortfarande en skillnad på en vren och en vrenvalp. Vrenvalparnas inte så propotioneliga kroppsbyggnad med stora huvuden och stora tassar gjorde förstås att plyckor hände enkelt.


[Hurr durr, inte lätt att svara på det här Dx}

Huvdet tippades lätt på sidan och ett brett leende sprack fram då hennes brune bror föreslog att dom skulle tävla. Innan han ens hann avsluta meningen så hade hon satt av, bort ifrån dom båda, bort till målet. Var det någonting hon hade inom sig så var det tävlingslystan. Ingenting kunde stoppa henne då benen väl hade satt igång, inte ens stock, sten och fall.
"Kommer ni?" ropade hon med den kraftiga manen fladdrandes för ögonen och ett lekfullt skratt lämnade henne.
Träden dansade förbi och utan större problem tog hon sig fram på den blöta marken. Bortsett ifrån sina bröder så hade hon vuxit i en lite nättare takt. Fortfarande hade hon stora tassar men inte i närheten som hennes bröder vilket gjorde det lite lättare för henne att ta sig fram. Den långa svansen piskade lekfullt och slog till någon enstaka buske så den lilla snö som fanns på den flög åt alla håll. Skrattet blev högre och högre. Ett omkullvält träd trädde fram en bit längre fram. Dom mörka ögonen granskade synen och ett beslutet leende växte fram, farten ökade och dom långa benen spändes. Med ett elegant hopp flög hon likt vinden över stammen, placerade tassarna utan större problem framför sig och fortsatte iväg. Vinden slet och härjade med den tjocka rödsvarta luggen och gjorde det omöjligt för Luma till och från att se fritt framför sig, i ett försök för att få bort håret såg hon bak emot sina bröder ovetande om den gren som med ett leende grep tag i hennes ena framtass. Med en hård duns föll hon till marken och luften slogs ur den mörka varginnan. Panik speglade sig i den livfulla blicken för ögonblicket och med vingliga förvånade ben tog hon sig upp och såg sig förvånat om. Med en lite småsur min blängde hon en blick emot grenen, slängde med luggen och fortsatte framåt med ett lika brett leende åter igen.


[spring igenom skogen och lyssna på denna samtidigt! =w=
https://www.youtube.com/watch?v=BP-l2jaNl_g]

Ett kort skratt lämnade den unge hanen då han såg sin syster sätta av in bland den täta vegitationen. Så det var en tävling de ville ha? Nog skulle han ge dem det.
Tass efter tass slog i marken medan han susade framåt, i en vild jakt efter att vara den som först nådde fram. Precis som alltid så drev vinnarinstinkten honom fram, fast besluten om att vinna över Baugur och Luma. En dröm om att vara bästa av dem tre fanns inom honom, och detta var bara ännu ett litet tillfälle då han kunde bevisa att det verkligen var så. Att han var bäst!
De långa benen förde den ännu oproportionerligt (haha, stavningen? xD) byggda kroppen framåt genom den täta rosenskogen som han kände så väl. Och känslan av glädje var obeskrivlig.
Så här skulle det alltid vara.

Han såg hur systern flög över en fallen trädstam, och han var inte långt efter henne. Framtassarna slog i marken, landningen var lite vinglig då han höll på att snubbla över sina egna tassar. Men han klarade det utan att falla och var snabbt åter på språng.
Framför honom såg han plötsligt hur den mörka gestalten som var hans syster föll omkull. Ett glatt skratt undslapp honom då han utan att stanna för att se om hon var okej rusade förbi henne. Hon hade ju rört på sig, varit beredd att ställa sig upp, det hade han sett innan han passerade. Nog klarade hon sig.
En snabb blick kastades bakåt och mycket riktigt, hon var honom redan hack i häl. Han flinade och vände sedan blicken åt framåt. Det här var hans vinst.

[Haha, failinlägg.]

Baugur var int långt efter, även om han inte varit så beredd på att de båda skulle dra iväg i en sån väldig fart. De långa vrenbenen var till stor nytta i snrig vegetation, även om de fortfarande skulle lida av valpsyndromet med dålig koordinationsförmåga med de stora tassarna som bonus. De hade dock varit i de här trakterna tidigare och kände till området hyffsat väl.

Baugur försökte sig på en genväg, men klev ner i något lerigt som gjorde att han halkade till och kom efter, nu istället täckt av lera. Just typiskt. Han försökte skaka av sig leran för att sedan komma ifatt de andra två, vilket ändå inte var allt för omöjligt, han kunde se rörelserna från dem mellan träden en bit framför honom.

[Ledsen för segt svar, men vet verkligen inte ritkgit vaad jag ska skriva. Ska vi försöka avsluta inom 2-3 inlägg till per person, för startar nästan hellre ett nytt roll i de nya områderna som Treontha borde hålla till i? Vad säger ni? :'D]

[Alltså, jag tycker att vi avslutar detta rollspel nu, för det går ändå rätt så segt och flocken har flyttat och andra saker händer osv. Jag menar, i slutändan så kommer de ju bara att leka, precis som valpar brukar göra ^^]