[Pax till Achak] ((förstår inte varför texten tar mupp hopp varje gång jag skriver i word.. Jaja, det får funka ^^))


Det gröna gräset smekte hans blekblåa tassar som en brand vars lågor slickade ett torrt landskap. Och den
unga vargen sprang som om han var jagad av de heta lågorna, men ingenstans
fanns det en eldsvåda att synas. Inga hot fanns att finna den vackra dagen,
himlen gapade tom utan så mycket som en molntuss som flöt fram. Solens strålar
letade sig med lätthet ner till den redan solvarma marken, men han sprang så
snabbt de små tassarna förmådde. Ty i hans ögon var han jagad av ett stort vidunder.
Sagoväsendet var större än hans mor, nästan dubbelt så stor men hade samma gråa
nyans som han själv. Den grova gråa pälsen på monster var blandat med en lila nyans
och de röda ögon som den hade stirrade blodtörstigt på den lilla vargen.
Förtvivlat lät han ett skrämt skrik slippa ur hans strupe, ljudet for genom
luften snabbare än han själv kunde springa. Vad skulle han göra nu? Stanna och
slåss mot varelsen som var flerfaldiga gånger större än han själv vore att be
om att bli dödat. Kanske ville den honom väl, en snabb blick sade honom att så
inte var fallet. De lysande röda ögonen nästan brände honom när han såg in i
dem, känslan av skräck gjorde hans muskler stela och ovilliga att arbeta. De
ville inte föra honom framåt, hemåt. Det var dit han var påväg, mot sin mor och
sina syskon. Än en gång hade han rört sig för långt bort från den tryggheten
för att kunna vara säker från den stora hemska världen. Nu gällde det att
springa för livet.
Självklart existerade inte det
högväxta monster som valpen trodde jagade honom, den fanns bara i hans fantasi.
En dröm som inte ville lämna honom, men bara för att det inte var äkte betydde
inte att känslan inte var det. Skräcken som styrde honom var verklig, hon tror
på sina ögon. Inte kan hans gula ögon lura honom? Nej, det han såg var sant,
det visste han.

Den unga hanen var omgiven av det gulgröna sensommargräset, och det var precis så att han hade huvudet över gräshöjden. Slättens gräs var långt, särskilt för en liten valp, men att inte kunna se jorden framför en gjorde bara slätten mer spännande.
Han höjde huvudet, blickade ut över marken. Den korta, styva manen på hans nacke gungade till av rörelsen, men saktade snabbt in. De mintgröna ögonen fick syn på brodern som sprang som om han hade den onde i hälarna. Kroppen spändes, och han såg oroligt på sin bror. Det var ingenting som jagade honom? Marken bakom honom var ju tom? Ibland förstod han sig inte på sin bror, men han började springa bort mot hans håll. Kanske brodern lekte? Själv var han rastlös, så att leka lite kunde bara vara kul.

När de korta små valpbenen trummade mot marken kunde han inte undgå att känna hur vinden tilltog runt honom, som om han fick lite skjuts på vägen. Det brukade bli så när han sprang, men själv hade han inte insett att det var hans kraft som vilade i honom. Vinden var lite av hans vän, och han antog helt enkelt att den var alla andras också.
Snart var han ikapp sin bror, och sprang flåsande bredvid honom. Det var jobbigt att springa så snabbt, varför kunde de inte leka någonting annat?
"Caedmond, vad är det vi flyr ifrån?" frågade han, med en underton av klagan. Den här leken verkade jobbig, att springa så snabbt. Han brukade gilla sin brors lekar, men den här gången verkade brodern mer uppslukad än vanligt. Som om han faktiskt var rädd för det osynliga bakom dem.
"Caaaaaaeeeedmond, kan vi inte.." började han, men meningen fick ett abrupt avslut när hans små tassar snubblade på en sten under gräset. Han föll pladaskt ner på marken, och fick lite av den mörka jorden i munnen när huvudet slog i marken.
"Caedmond!" skrek han i ett försök att ropa på hjälp. Tänk om det som jagade dem var riktigt? Ögonen spärrades upp och han kastade en blick bakåt, men såg ingenting. Men hans bror hade alltid kunnat se saker som han inte såg, och kanske det var så, att monstret var efter dem men han inte kunde se det? Lite rädsla började faktiskt spridas i honom av tanken.

[Voila, varje mening han säger börjar med hans namn!]

Han såg inte sin
broder förs än denne var uppe bredvid honom, ännu en våg av skräck for genom
honom. Tänk om vidundret skulle skada dem båda, det fick inte hända. Samtidigt
kände han sig aningens tryggare, men bara lite. Kanske kunde de övermanna
monstret, men faran var i stort sett dubbelt så stor än vad Caed skulle vara om
han stod på sin broders rygg. När Achek frågade vad de sprang ifrån såg han på
sin bror med en förtvivlad blick. Såg han inte den stora besten som jagade dem.
Hur kunde han inte se den? Den var enorm med vassa klor som glittrade
ondskefullt när solljuset träffade dem. Vad var det egentligen för varelse? Det
var ingen varg, inte helt och hållet i alla fall. Hans lilla hjärna försökte
förtvivlat söka efter en betäckning för deras förföljare. En björn/varg/monster
varelse, ingen han hade lust att möta i alla fall. Kanske monster var det som
beskrev drömvarelsen bäst, eller dödlig best.

– Ser du inte..?
Monstret, Spriiiiiing!Rösten var full av
förtvivlan, de måste springa allt de hade nu, varelsen knappade in på dem. De
skulle inte kunna springa ifrån den på deras korta valp ben. Vad skulle de göra
nu, han kunde nästan känna de onormalt långa klorna borras in i hans päls.
Smärtan var påtaglig för en kort sekund innan han insåg att det inte var
verklighet. Monstret hade inte fångat dem än. Bilden av brodern hängandes död i
vidundrets mun höll sig kvar på hans näthinna trots vetskapen om att den inte
hänt än. I nästa sekund blev han smärtsamt medveten om att hans bror hade
fallit, skräcken växte än en gång inom honom trots att han trott att den inte
kunde bli större.

– Achak!! Upp, vi måste fly!, Samtidigt som de
stressade orden lämnade hans mun stannade han, vände sig om för att hjälpa den
andra valpen upp. De skulle inte sluta så här men varelsen var snart framme.
Kunde de slå tillbaka. Blåsa upp sig, verka stora. Kanske skulle fienden fly,
lämna dem ifred och aldrig komma tillbaka. Än var den kraftiga inte ifatt dem,
den var inte smidig som dem. Den var mycket större än någon varg han någonsin
sett och märkligt nog så verkade den bli större för varje kraftfullt steg den
tog. I sitt försökt att få upp brodern tryckte han sin panna mot dennes sida,
de måste springa nu om de skulle ha en chans.
– Upp!! Vi måste fly,Han upprepade
samma ord igen. De måste springa för livet nu, förstod inte Achak allvaret?
Varför är han så blind? Det var inte första gången han inte förstod- Caed måste
skydda sin bror från den värld som denne inte såg. De måste gå NU.
Rädslan som ägde den unga vargens kropp visade sig tydligt i de oroliga ögonen,
den sköts ut så som solstrålar lämnade sitt hem för att varandra på jorden.
Kom.

Brodern verkade rent panikslagen för detta osynliga, och Achaks blick fladdrade ännu en gång bort mot det håll monstret verkade komma. Ingenting. Slätten låg alldeles tyst bakom dem.
Men för sin brors skull reste han sig upp, ruskade på sig för att kasta av smutsen, och såg på sin bror. Varför kunde han själv inte se det hans bror såg? Var det verkligen fara i närheten?
"Varför fly när vi kan försvara oss?" Han tippade huvudet på sned och såg på sin bror. Han orkade inte springa mer, och en lek där de slogs mot ett gigantiskt monster verkade roligare än en där de bara sprang med rädsla i hela sig. Han ville leka modig, inte feg! Så de så.
"Kom igen!" skrek han och vände sig om mot det håll brodern låtsades monstret var på. Benen flyttade sig försiktigt närmare. Han skulle leka hjälte, han skulle rädda världen från detta monster! Han och hans bror kunde vara oövervinnerliga, i alla fall i sina lekar.

Han kastade en blick bak på sin bror, med en bedjande blick.
"Kom igen, Caed. Jag klarar det inte utan dig, det vet du." Tillsammans var de dubbelt så starka, så de kanske kunde vinna mot detta låtsasmonster tillsammans. Tankarna han nyss haft på att det kanske var verkligt var utbytta mot fantasiens vilda lek.
De unga musklerna spändes och han gjorde sig redo för anfall på detta låtsasmonster.

Känslorna blandades i hans kropp, var brodern galen? Inte kunde väll de två slå tillbaka mot besten som jagade dem? Snart hade det inget val i vilket fall, den var ikapp och verkade skrämmande stor nu när den var så nära.
- Den är ju mer än dubbelt så stor som oss.. viskade Caed så lågt att det knappt var hörbart, han ville ju inte ge monstret ett pepptalk. Den gråavidundter tornade upp sig framför dem. Nu fanns det ingen återvändo, han lånade lite av sitt syskons kämpaglöd och trädde på det som en illa gjord mask. I ögonen lös fortfarande den rädsla han kände inombords, var det här slutet? Stirrade han döden rakt i ögonen, kunde de övervinna det? Han litade till fullo på sin bror, trodde denne att de kunde klara av monster så kanske de kunde det.
- Jag tänker slåss vid din sida, till sista bloddroppe, orden dröp av det allvar som situationer innebar. Han menade varje ord. Det här var stunden att leva, stunden att dö men framförallt var det tiden att slåss. Ett morrande som var tänkt att låta mörkare än hans valpstämma kunde tillåta lämnade den gråavargungen,
- Ta oss om du vågar, sade han med en bestämd röst till monstret men det lös fortfarande en viss osäkerhet i de gula ögonen. Det stora vidundret var framme vid de små vargarna, även dennes ögon visade en förvirring. Ha, den var inte berädd på att de enkla bytena skulle vända sig mot den. Ett osäkert, men högt rytande lämnade monstret och Caed backade instinktivt tillbaka. Bort från det starka ljudet, men snart tog han några steg framåt igen.
- Oss skrämmer du inte så lätt! rösten hade blivit aningens självsäker nu även om han helatiden blickade lite oroligt mot sin broders håll. Han visade sina små tänder och ännu en morrning lämnade hans strupe. De skulle komma levande ifrån det här, tänk vad arg mamma skulle bli annars. Han stod nu som fastfrusen i marken som om han inte var kapabel att röra på tassarna, besten såg ut att ha samma känsla. Den övervägde sina drag, den kunde ta dem med ett enda stort bett. Att de slog tillbaka verkade vara ett faktum som förvirrade den,
- Vad gör vi nu? frågade han sin broder med en låg röst. Skulle de anfalla? eller använda förvirringen som en chans att fly?

Det var lite förvånande att brodern var så allvarlig mot någonting på låtsas, men han spelade med och nickade beslutsamt åt Caedmonds beslut att strida vid hans sida.
När brodern backade förskräckt spelade han med, och backade ett steg, men gick snabbt tillbaka fram. Spela stark, det skulle vara kul. Kanske den här leken kunde bli rolig trots allt.

Vad skulle de göra? Det var svårt att säga hur man skulle attackera ett låtsasmonster, när de bara skulle flyga rakt igenom den om de hoppade på den.
"Vi..." Han bet sig lätt i den svarta läppen. De vad? "Vi attackerar den!" morrade han förväntansfullt, och tog ett steg framåt. "Vi omringar den, jag smyger mig på från bakom och du tar framifrån. Den kommer inte ha en chans!" Han såg på sin bror, som tydligen försökte vara modig trots allt. Han verkade så inslukad i leken att han trodde det var på riktigt. Tok.
Han dök ner i det höga gräset, och smög sig runt varelsen närmast krypande. Ovetandes att manen gungade någon centimeter över gräshöjden. Snart stod han mittemot brodern, alltså borde monstret stå mittemellan dem. Perfekt.
"Ska vi?" Han såg på sin bror, undrade om han verkligen skulle våga attackera låtsasmonstret. Jodå. Han skulle nog.