Det var en kall oktoberkväll när den smutsvita, sargade och eländiga honan födde två stycken valpar. De två syskonen kom senare att bli kallade för Zev och Sephera. Hennes broder var lik henne till färgerna - svart och vit. Men markeringarna och ögonen var vad som skiljde dem åt. Antagligen hade de ärvt den svarta färgen från deras korpsvarta far, som ständigt fanns där hos dem och modern. Han behandlade dem med respekt, men det var alltid något hos honom som gjorde Sephera osäker.
När syskonen var nästan fyra år gamla dog plötsligt modern. Vilket i sig inte alls var så konstigt. Under deras tre månader i livet hade hon aldrig varit speciellt frisk. Såren hon hade här och där på kroppen verkade inte läka som de skulle - och det var antagligen infektioner av såren som tog livet av henne.

Strax efter moderns död tog fadern med dem till en ny lya. Och det var där Sepheras mardröm började. Den far de hade haft från början - kärleksfull och beskyddande - verkade ha gått upp i rök. Från den dagen, fick både Sephera och Zev utstå flera slag, bett och misshandel så gott som dagligen. Misshandeln tog antagligen hårdast på Sephera, eftersom det alltid var hon som han misshandlade tills hon inte ens kunde stå på benen. Det gick emellertid upp för dem båda att det hela tiden hade varit deras far som fått modern så eländig som hon varit. Och vem vet hur många år han hade plågat henne? Eller hur många av hans valpar hon hade fött?

Under flera år framöver misshandlade fadern dem. Tills dagen då Zev hade fått nog. Samma dag hade fadern plågat Sephera hårdare och längre än vanligt - vilket hade lett till en del sår över kroppen. Hon kunde inte stå på benen, och lyckades övertala Zev att ge sig av utan henne. Under de år hon levt ihop med fadern hade hon accepterat att hon förr eller senare skulle dö där. Samma dag som Zev gav sig av - var hon nästan säker på att den dagen var kommen. Då hon skulle dö. Fadern antog hon skulle bli ursinnig, och säkerligen ta ut ilskan på henne, som med allt annat. Men hon hade fel.

Tre dagar efter Zevs flykt, återvände fadern till platsen han lämnat Sephera på. Men han var inte ursinnig. Frågade inte ens var sonen var någonstans, utan sa endast till dottern att hennes broder inte längre var i livet. Vilket fick henne att bryta ihop i gråt, varpå fadern högg tag i hennes nacke och uttalade de orden som hon aldrig skulle bli tillåten att glömma. "Never show weakness." Den mörka, allvarliga rösten fick henne att rysa. Därefter släppte han ner dottern, och med en duns slog hon i det hårda, kalla marken inne i grottan. Vid den här tidpunkten var Sephera 15 år gammal. En tid då hon var mycket deprimerad, och hade ständigt ont i kroppen efter faderns misshandel. För nej, den hade inte slutat än, men slagen gjorde inte alls lika ont längre. Kanske var det för att han inte tog i lika mycket som han brukade, eller för att hon helt enkelt började vänja sig vid smärtan. Vad än som var sant, förstod aldrig Sephera att fadern var ute efter något mer än att använda henne som slagpåse.

Ett par dagar efter hennes 16 årsdag våldtog fadern henne lika brutalt som när han misshandlade henne. De sylvassa tänder han hade var ner borrade i hennes skinn, en bit ner i nacken. Som om det inte slutade där, fick hon utstå en del bett och slag efteråt. Sephera förstod inte vad fadern ville med henne. Valparna som då växte i henne... förstod han inte att de skulle bli missfoster? Hon oroade sig mer för deras hälsa än hennes egen. De var oskyldiga, men hon var orsaken till hennes egna brors död.
Veckorna flög förbi - och hon födde tre stycken valpar. Alla dödfödda. Sephera såg ingen ände på varken misshandeln eller utnyttjningen. Hon samlade därför de sista krafter hon hade kvar, och gav sig av. Hon visste mycket väl att det kunde bära eller brista. Men vad hade hon att förlora? Och vad hade hon att vinna? Det enda hon hoppades på, var att hitta Zev igen. Hon ville inte tro på vad hennes far hade sagt, eftersom hela han hade varit en enda lögn under tiden modern levde.

Dag efter dag. Vecka efter vecka. Månad efter månad. Sephera hade för länge sen slutat räkna dagarna, veckorna och månaderna. Hon var fortfarande svag, men var betydligt starkare än vad hon var när hon varit hos sin far. Hon gick och gick, utan att veta var hon egentligen var på väg, eller vad hon sökte efter. Ett nytt liv, kanske? Eller bara kunskapen om hennes bror levde eller var död.
Till sist fann hon en vargflock, ledd av en ung hane lika svart som hennes far. Men ögonen... de där bärnstensögonen. De skiljde sig så mycket från faderns iskalla, hårda blick. De här var lugna... och ja, vänliga. Sephera kände sig trygg, och fick en plats i flocken trots hennes svaghet. Men med tiden byggde hon upp styrka och självsäkerhet på nytt. Under tiden växte relationen med alfan till något hon knappt visste fanns. Men nog var det så. Hon hade funnit någon hon vågade älska. Dum som hon var, såg hon inte hur falsk även den här hanen var. Sephera och den svarta hanen, Shâtaz, lämnade flocken. De fick efter några månader tillsammans två valpar. Men det var också allt. Efter att de föddes, lämnade han henne.

De två valparna kallade hon Zachary och Rowan. Då hon inte hade hjärta att döda dem, även om de till ögonen påminde henne så mycket om Shâtaz, beslöt hon sig för att ta de båda med sig till någon annan plats när de var starka nog. Och så blev det. Sephera lämnade landet tillsammans med Zachary och Rowan. Hon visste inte riktigt vad hon sökte - men om det var något hon inte letade efter så var det kontakt med andra individer annat än hennes söner. Alla är lögnaktiga kräk. Sephera lovade sig själv att aldrig släppa någon nära inpå livet ännu en gång. De som en gång stått henne nära hade antingen svikit henne eller dött. Hon skulle aldrig mer skadas om hon skulle leva för sig själv. Och som fadern hade lärt henne, 'visa aldrig svaghet', det var något hon aldrig tänkte glömma. De åren av grov misshandel hade gett resultat. De hade skapat en kall individ, en som varken går att lita på eller lära känna. Sephera är inte svag.
Och Zev? Han återsågs aldrig.

Efter flera år utav grov misshandel, är det inte alls konstigt att Sephera är som hon är. Dessutom efter att också ha blivit sviken av en hon aldrig trodde skulle lämna hennes sida. Det sätter sina spår, och på Sephera är de spåren stora. Hon var från början en vänlig, lekfull och respektfull individ. Om det finns något kvar av det, är det djupt dolt för omvärlden. Sephera lärde sig en enda, viktig, sak under sin uppväxt. En sak hennes fader levde efter, som han också förde vidare till Sephera. Att aldrig visa svaghet. Efter Shâtazs svek blev hon än hårdare. Hon står nu fast besluten vid att aldrig mer låta någon lära känna henne och komma henne lika nära som han gjorde. Hane eller hona - alla är likadana i hennes ögon. Falska.

Men. Bakom den mur hon under flera år byggt upp, gömmer sig en annan sida av henne. En sida som varken hon själv eller någon annan förutom Zev och hennes söner känner till. I och för sig är det väl frågan om ens dem känner till den sidan av henne. Men under allt det där, under alla lögner om vem hon är, är hon fortfarande samma vänliga Sephera som den hon var som valp. Hon är dock rädd för att bli sårad än flera gånger.
Hon vågar inte lita på någon, och känner sig allmänt obekväm när hon är runtomkring andra vargar. Hon tror helt enkelt att de bara är ute efter att såra henne på ett eller annat sätt. Antingen som Shâtaz gjorde, eller på ett liknande sätt som fadern gjorde.

Sephera är inte heller av den pratglada typen, och brukar sällan besvara andra med långa meningar. Men hon försöker oftast att inte vara otrevlig - då det inte hör till den hon egentligen är. För jorå, det strålar igenom hennes mask då och då.

Det finns en del saker, förutom personligheten, som skiljer Sephera från andra. Dels hennes krafter, men också utseende och några andra saker. Sephera äger en näst intill korpsvart päls med silverfärgade markeringar på kinder, hals, framben, bakben, mage och undersidan av svansen. Förutom färgen, finns det ett oräkneligt antal ärr under den där tilltufsade pälsen. På en del ställen, som vid nacken och på ryggen syns en del ärr tydligt. Det största av de hon har är placerat över högra skuldran och sträcker sig upp en bit över ryggen.
Den silveraktiga pälsen under ögonen och en bit ner på kinderna är befläckade av intorkat blod från hennes egna kolsvarta ögon. För jo, då och då rinner rött blod ner från bägge ögonen. Det finns ingen direkt förklaring till varför det är så - men det är något hon alltid haft, ända sen hon var valp.

Hennes blodsfärg är även det något som skiljer sig ifrån normala vargars röda blod. Sepheras är färgat i en blå nyans, ljusblå med aningen silverfärg inblandat. Vilket då är något som är underligt med tanke på det röda blod som rinner ur ögonen på henne.

Och hennes krafter då? Det är något inte ens hon själv upptäckt ännu, då hon kommer från ett land där magi inte finns. Och om den gör det, har aldrig Sephera varit blandad med den. Endast tiden får utse om hon, trots att varken hennes mor eller far äger några krafter, har några överhuvudtaget.