En fågels stilla visslande löd igenom den sargade skogen. Träd låg omkullblåsa över allt, knäckta på mitten och rötter upprivna ifrån marken. Det såg ut som att skogen hade haft krig emot något den inte kunnat vinna emot, vilket även så fallet hade varit. Vinden är inget man kan vinna emot, inget man kan undvika utan bara ta emot eller följa med. Sätta sig upp emot den är som att leka med döden, kan knäcks på mitten eller totalt förstörd inifrån. En silvrig gestalt rörde sig sakta igenom den fruktansvärda synen av flis, grenar och träd. Hennes ljusa blick var tom och död. Hon hade förlorat allt, allt sitt kära och nära var borta för evigt. Vem hade hon nu att leva för, vem hade hon nu att sträva för, vissa sin styrka. Den snövita hannen hade försvunnit med regnet och stormen samma kväll som hon funnit en ny vän. Men inte ens trösten av att ha funnit en ny vän hjälpte då hennes allt var borta. Först den älskade modern och syskonen, nu även hennes stolte far. En av dom sista rena ninjor i landet borta så enkelt. Hon vägrade tro det men hon kunde inte känna eller se honom längre, inte någonstans.

Med en djup suck stannade hon upp och såg ned i en liten vattenpöl. Den speglade hennes ansikte och för första gången på länge smälte faktiskt dom kopparbruna mönsterna under ögonen in. För första gången så såg det faktiskt ut som att hon hade fällt tårar så länge så att den silvergrå pälsen hade rostat. Men hon hade inte varit kapabel till att fälla någon tår, inte ännu. Sorgen var oerhörd men chocken var större och tog över. Dom ljusa öronen låg lätt emot den blodiga nacken och hon började att röra på sig. Trampade över den stilla vattenytan, bort ifrån skogen och ut emot slätten. Några få träflisor satt kvar i ryggen på henne. Inborrad i köttet och musklerna vilket gjorde det svårare än vanligt för henne att ta sig fram. Även om brutna revbenen spökade mer än vanligt, eller tyckte hon bara det. Hur det än var så brydde hon sig inte längre, det fanns inget att bry sig om längre.

[Konstigt xD Men pax till Pheobe~]

Långsamma steg. Sargade fällda stammar vart hon än går. Tystnaden spred sig genom luften och genom henne. Hon rös. Det var som om hela skogen runt omkring henne grät ut sin smärta. Hennes isblåa ögon såg upp emot den mörka himlen. Vart fanns de goda i gudarna? Vart fanns det, när hela världen långsamt rasar samman under deras vrede?

Hennes sinne väcktes ur sina tankar när hon råkade sätta ner framtassarna i en stor vattenpöl. Öronen klippte till när hon hörde ett ljud en bit bort. Hon höjde huvudet och vädrade, och kände snabbt en doft av en annan hona. En ung hona. En valp. Hon såg sig om över de fällda stammarna och uppfattade en suddig skepnad längre bort i synfältet. Omedvetet började hennes tysta tassar röra sig åt det hållet. Hon stannade upp en bit bort när himlen öppnade sig över den skadade gläntan. Stora droppar föll från mörkret där uppe och fläckade hennes päls med genomskinligt blod. Hon undrade stillsamt, är det nu Moriko gråter?
Stammarna under henne blev mer och mer hala, och lagom till att hon var några meter ifrån valpen följde fästet under henne med tassarna och trots att hon hade helt utfällda klor, så föll hon med en hård duns åt sidan.
"That hurt."

OFF: Segt, hahah. Blev inte lika långt och fint som ditt, men va fan. Vi kör på bara xD

[om jag förstod det rätt så regnar det... eller började? ^^']

Hon stannade och såg upp den stilla skyn när något kallt plötsligt träffade hennes runda mjuka huvud. Regn så förträffligt tänkte hon och slöt ögonen. Tidigare hade Yoru talat om dessa gudar men hon hade svårt för att tro på dessa 'Gudar'. Dom gjorde ju inget annat än att skapa förödelse och sorg, är det inte dom som ska skydda och ge lycka till landet. Men ty inte ens det kunde dom göra. Allt verkar bara vara ett enda stort maktspel. Där individerna i detta land är deras pjäser. Ayira drog in ett djupt andetag och sänkte sitt höjda huvud när ljudet av tassar närmade sig. Den isiga blicken såg sig snabbt om för att få syn på en vit skepnad som föll emot marken i en lätt duns. Huvudet lades lite lätt på sne men snabbt tog den hjälpsamma unga varginnan över och hon sprang emot den vita varginnan. Det hala underlaget var inga större problem då hon var en varginna med mycket god balanssinne.
"Hur gick det?" stämman var ljus och försiktig samtidigt som den lilla grå höll sig på ett säkert men inte allt för långt bort avstånd. Den tomma blicken såg emot den vite.

[Asså nä... Detta gick ju inte alls bra Dx Btw, suger på engelska så jag kör på svenska, men hon förstår... Säger vi xD]

OFF: Helt riktigt, och Pheobe förstår även hon svenska x) No problem, språk är till för att lära sig, är det något du inte förstår så är det bara att dra texten genom google translate :)

Skamligt låg hon där i en hög med kroppsdelar åt alla håll. Den långa silvriga svansen beklädde nu hennes ansikte och dess päls stack henne i nosen så att hon gav ifrån sig en låg nysning. Hon såg på valpen, vars huvud befann sig strax ovanför sitt eget. Hon reste sig långsamt upp på sina taniga ben. I vanliga fall brukade den långa pälsen dölja hennes tunna lemmar, men med tanke på skyfallet så låg pälsen slickad emot kroppen och visade precis hur smal hon var.
"I'm fine." snäste hon till och såg till att ställa sig till rätta med tassarna för att förhindra ännu ett fall. Pinsamt gjort var det. Hon skämdes lite lätt utan att visa det. Plötsligt fick hon lite skuldkänslor över hur hon snäst av valpen, när det enda valpen undrade var om hon var okej.
"It's just a scratch.. So, what's your name, pup?"

Hon såg emot den vite med ett granskande uttryck och hade lite svårt att tro hennes ord. Nog må hon vara en valp, men inte en dum sådan. Hon såg tydligt och klart och det hon såg framför sig var mer än bra. Stillheten låg i den klara blicken och hon såg emot den vite och sedan ner i marken. Kanske ville den vite vara i fred. En våg av ensamhet sköljde över den lilla grå kroppen och öronen lades lätt emot nacken.
När tiken frågade efter hennes namn såg hon upp emot henne och var tyst en kort stund. Som om att hon var tvungen fundera över vad hon heter, komma ihåg sitt namn. "Ayira." sa hon lite försiktigt och såg upp emot varginnan med huvudet sänkt. Regnet gjorde pälsen blöt och man kunde se varenda muskel, sena och ben. Även dom brutna revbenen gjorde att Ria såg lite sned och rolig ut.

Svarar imorgon eller på söndag! Känn dig inte bortglömd! <3

Pheobe granskade den lilla honan under tystnad och inväntade hennes svar. Hon såg en sargad, men ändå ung kropp. Bröstkorgen gjorde att valpens karaktär såg något skev ut och Phe började fundera på om inte ett eller flera revben kunde vara brutna där under hennes tunna skinn.
"Ayira." upprepade hon, liksom smakade på namnet.
"That is a very beautiful name, young lady. My name is Pheobe." sade hon sedan och inväntade ett svar ifrån honan.

[Förlåt för den allmänna segheten och det extrem-korta svaret.. Har under flera veckor nu haft det så stressigt att jag riskerat att gå in i väggen. Jag önskar att jag kunde spendera mer tid på Numoori, men varken tid eller fantasi räcker till. Jag ska försöka bli bättre, men jag kan tyvärr inte lova något.]

Den långa svansen svepte glatt och nervöst till då hon hörde varginnans ord. Hon tycker att hennes namn är fint, en varm känsla spred sig sakta och man kunde nästan se hur det sken inom henne i dom ljusa ögonen. Visserligen var som aningen döda på känslor men en liten gnista tändes där inne någonstans. Ria nickade kort och fuktade dom svarta läpparna med den skära tungan.
"Pheobe. Ert namn är också mycket vackert, som ni." huvudet tippades lätt på sida och ett mjukt leende hängde i dom mörka mungiporna. Ja det var en mycket vacker varginna hon hade framför sig tyckte hon.
"Vad har fört er till denna..." blicken släppte Pheobe för någon sekund så Ayira kunde se sig om i den sargade skogen. Ja hon kunde känna dess sorg och förtvivlan, den gillade inte alls vad som hade hänt och alla de liv den har tagit med sig då träd, jord och vind har härjat fritt.
"... sorgsna skog?"

"I must thank you for your kindness." sade hon högtidligt med sin ljusa, men ändå mogna, stämma.
Pheobe beskådade Ayira en lång stund. Hon smakade på namnet och lät bokstäverna rulla på tungan utan att hon uttalade dem. Hon kunde inte undgå att valpen hade ett mycket underligt anlete. Hennes päls var grå, men mörkare än Pheobes, ögonen var klarblå och de mönster som hon hade var några bronsfärgade mönster under ögonen som såg ut som valpen gråtit brons och sedan låtit det sitta kvar. Hennes bröstkorg var ojämn på flera ställen, och liksom Pheobe själv, så var valpen mycket tanig.

"I'm new here in Numoori.. so I'm exploring my possibilities. But this forrest is, indeed, very sad." Hon slickade sig om läpparna och vände blicken till till stammarna runt omkring som låg utspridda som ett plockepinspel.
"Tell me Ayira, why do we meet in such sad times?"