[Reserverad för Echo.]

Varför hade han vänt tillbaka? Han hade ställt sig frågan allt för många gånger trots att svaret var uppenbart. Han visste mycket väl varför han hänt tillbaka, men ändå kunde han inte låta bli att undra. Kunde en känsla verkligen vara så stark? Svaret var ja. Trots allt det som hade hänt honom, trots vad denna slätt betydde för honom så kunde han inte fortsätta på sin väg bort. Han kunde inte gå vidare, kunde inte glömma. Och nu var han åter här, en dum ungvarg som fortfarande trodde på det som kallades kärlek. 
Var han naiv? Såklart. Hon vill inte ha honom, han var övertygad om det, men han kunde inte släppa allting och bara gå. Trots allt ont denna plats hade fört med sig, alla möten och upplevelser, fanns här också något han ville ha. Han kunde inte neka till det. 
Solen stod vid horisonten, kastade ett magiskt ljus över det högväxta gräset. Och där han vandrade, men huvud hängande, passade han perfekt in i bilden. En vilsen själ på jakt efter det de alla längtade efter någon gång. 
Han borde vända, borde strunta i det. Men nej, det var för sent. Som så många gånger förut följde han hans hjärtas önskan även om det sårat honom varje gång. 

Blicken följde hannen som tog sig över slätten ännu en gång. Vad hade fått honom att vända tillbaka? Det fanns ju inget här som lockade honom. Bara en fader som han troligen avskydde efter det hon hade fått höra, sedan hon själv. Och deras sista möte hade ju inte vart så speciellt lyckat.
Blicken smalnade då hon kisade med ögonen och ansiktet riktades mot det håll han var på väg mot. Där fanns det heller ingen som väntade på honom. Ingenting. Men varför brydde hon sig egentligen så mycket om det? Egentligen kunde han vara vem som helst som bara gick förbi, och hon skulle inte bry sig ett smack om det. Men i hemlighet bar hon den där äckliga känslan som hon aldrig hade haft innan, och något hon heller aldrig hade velat ha. Men i hans närvaro gick det inte längre att ignorera det.
- Kusin! Trevligt att träffa dig igen.
Hon hade smugit sig fram genom det långa gräset och dykt upp bredvid honom med ett brett leende.
Det var spänt, i alla fall från hennes sida. Därför hade hon tagit fram en liten skämtsam ton. I dessa stunder kände hon sig så osäker, så att gömma sig bakom ett leende och skämta om de som hade hänt kändes mer rätt.

Han ryckte till vid rösten och först förstod han inte riktigt vad som hände. Sedan visste han inte vem det var som talade med honom. Men sedan kom verkligheten ikapp. 
Han hörde den skämtsamma tonen och såg det aningen spända leendet. I hans ansikte fanns inget sånt. Det var slätt, allvarligt. Munnen öppnades då han tänkte säga något, men inte ett ljud gled över hans läppar. Han stängde den igen, blicken gled ned mot marken. Osäker. Vad skulle han säga, vad skulle han göra? Han såg tillbaka mot henne, in i de violetta ögonen. 
- Hej igen. 
Ett svagt leende bröt det allvarliga uttrycket. 

Öronen veks bakåt och hon kisade igen med blicken, något oförstått. Varför kunde han inte spela med, för att slippa pinsam tystnad och generade minnen? Eller, det hela kanske bara hade vart en inbillning. Det kanske bara var hon som hade blivit förhäxad utav känslor hon inte alls ville ha.
Då hade han ju ingen orsak att spela med, bara vara sig själv.
Ögonen slöts för en sekund innan hon öppnade dom igen och flinade snett.
- Vad står på? Du verkar lite nere.
Hon suckade ut orden efter att hon dragit ett djupt andetag.
Även om Kaiito nu aldrig hade sett på henne på samma sätt som hon hade sett honom, så var han ändå en vän. Hennes första och enda. Visst hade hon även Blossom, men hon var snarare en bekant hon respekterade. Kaiito var mer än så.

Han såg på henne. Fortfarande med det svaga leendet på läpparna. Ett löjligt försök att dölja osäkerheten som blev allt starkare. Han började tvivla, var detta verkligen särskilt smart gjort? Han var inte säker, varför hade han lyssnat på den dumma kärleks känslan? 
Återigen öppnades munnen, denna gång för att svara henne. Men inte ett ord kom över hans läppar heller denna gång. Det var nästan löjligt, patetiskt. Tunghäfta för en tik. Tankarna nådde hans mor och far. Var det såhär de kände för varandra? 
Blicken som än en gång hade sökt sig mot marken vändes nu åter mot henne, såg rakt in i ögonen. Han tvekade, visste inte vad han skulle säga. 
- Det...
Han tystnade. Hjärtat slog allt fortare. Ett djupt andetag drogs och ögonen slöts för några ögonblick. 
- Jag... 
De öppnades och han kände hur ett rus tog över honom. Han kunde inte längre kontrollera sig själv. Han bodde i sin egna kropp men kunde inte styra den. Och på avstånd hörde han sig själv tala. 
- Jag älskar dig. 
Vad hade han sagt, vad hade han gjort? Han gled tillbaka, fick kontroll över sig själv. Och insåg direkt vad som hade skett. Blicken glimmade till av ren rädsla. Vad skulle hon göra? 

Ögonbrynet höjdes då han inte verkade kunna få fatt sina ord. Hon kunde knappt komma ihåg deras samtal om hon skulle vara helt ärlig, men så här hade hon aldrig uppfattat honom tidigare. Det enda hon verkligen kunde komma ihåg från första stunden var hennes egna spel, vad hon hade vart ute efter. En ung hanne som kunde ge henne den uppmärksamhet hon krävde, samt beskydda, om inte döda, Damon. Det var så det hade börjat ja, men slutligen tagit en helt annan vändning.
Flinet dog långsamt ut och ögonen spärrades upp i samma stund som han sade sina slutgiltiga ord.
- Va fan är det du säger?
Hon lät arg när hon sade det och blicken hade blivit något mörkare då hon rynkade ögonbryna. Det hade inte dröjt många sekunder mellan deras ord, utan hon hade sagt det första som dykt upp i hennes tankar.
Kaiito hade vart hennes vän, men slutat som kusin. Även om de alltid hade vart kusiner från valpsben hade hon bara klassat honom som vän tills sanningen hade slagit henne i ansiktet. Men Kaiito va inte bara en vän och kusin, han var även galen. Helt vansinnigt galen. Hur kunde han ens våga säga något sådant?!
De violetta ögonen slet sig från honom och hon såg sig omkring med en lätt känsla av panik. Hjärtat slog fort, som i en hjärtklappning. Ångesten sköljde över henne då hon insåg att det inte fanns någon väg att gå längre. Hon kunde inte fly nu, det kunde inte heller Kaiito.
Echo bet sig svagt i läppen och det tog hårt emot inom henne då hon tvingades se tillbaka mot honom. Hon som alltid stod så rakt och stolt, hade makten i sitt orealistiska liv hon själv kallade spel. Kaiito hade tagit allt ifrån henne, det var nu bara han som höll i det hon längre inte kunde styra.
Det skrämde henne.
- Nej, det är inte så jag menar det, eller altså.. det är svårt, du vet?
Hon harklade sig smått, hörde återigen hur hans röst ekade i hennes huvud. Hon hade talat med en osäker, nästan darrande röst. Älskar. Vad är det egentligen, helt ärligt? Det lät bara som ett löjligt ord, men...
- Jag älskar dig också. Tror jag i alla fall, eftersom jag inte är så säker på hur det är, eller känns, eller nått. Men allt för många har sagt att jag saknar ett hjärta, och nog har jag nästan trott dom ända tills jag träffade dig. För det är endast när jag är med dig som... jag faktiskt känner det slå.

Han ryggade tillbaka vid hennes ord. Kunde inte hindra steget som rent instinktivt förde honom bakåt. Han hade vetat det redan från början. Han var inget för henne, meningslös. En bricka i ett spel. Så dum han varit, så patetiskt meningslöst dum. Hur hade han kunnat göra samma misstag?
Men sedan...
Allting verkade förändras när hon fortsatte tala. Öronen spetsades igen, blicken vändes åter mot henne. Han hade sett bort för att inte visa henne tårarna som hade velat komma fram och de två blåa ögonen var nu glansiga. Han kunde inte tro vad han hörde. 
- Du menar alltså...
Han tystnade, tog ett steg framåt igen för att göra det tidigare steget bakåt ogjort. 
- Eller...
Tankarna forsade. Vad skulle hända nu? Han kunde inte tro vad han hade hört, hade hon verkligen sagt det? Att hon älskade honom också. 
- Jag menar... Det är nytt för mig också, jag vet inte hur känns. 
Han skrattade till generat.
- Det enda jag vet... Är att du finns alltid i mina tankar. Alltid. Jag kan inte... Glömma dig. Jag vet bara att jag vill... Vara hos dig, med dig. 
Han såg blygt på henne under luggen som hängde över ögonen. 

Hon såg ner mot Kaiitos tassar i samma stund som han klev framåt, och kunde då inte undgå ifrån att se upp mot hans ansikte igen. Tack vare att han va större än henne själv fick hon chansen att se genom luggen på honom, och rakt i ögonen. För första gången på länge så kändes det faktiskt bra.
Han började tala igen, lika vilsen som innan och det fick henne att smått le. Båda två verkade något vilsna och försvunna med den nya känslan som de precis hade upptäckt. Andra skulle kanske anse det vara gulligt, hon själv tyckte bara det va en aning förvirrande.
Men nu hade allt släppt, och det skulle inte vara lika jobbigt i framtiden.
Hon slog ner blicken och helt plötsligt blev även hon blyg. Något hon aldrig förr hade vart heller. Hon hade vart en krigare, en sådan som stal andras känslor för att spela med dem. Sorgligt nog var det kanske bara för att hon dolde sina egna.
Men nu hade Kaiito gett det tillbaka till henne, hon kände sig återigen levande.
Hon fnittrade smått och såg tillbaka på honom. Hon hukade sig smått för att ta satts så att hon kunde komma upp på bakbena, i en stegring. Frambena slog hon sen kring Kaiitos hals, likt en valp som skulle brotta ner ett av sina syskon. Men det va inte hennes syfte, utan hon höll sig kvar på bakbena och höll endast om honom.
- Och nu vet du, att jag finns här hos dig. Det kommer jag alltid att göra, för det är vad jag vill.

Han såg på henne, hela tiden. Den tidigare osäkra blicken var borta, och nu kunde han inte slita blicken från henne. Första gången han hade sett henne hade inte direkt insett det, men han förstod nu att hon var den vackraste varelsen i hela världen. 
Han drog efter andan, kände dig upprymd. Glad. För första gången på länge var han glad.
När hon sedan höll om honom kunde han inte hindra leendet som spred sig på läpparna. Visst hade han undrat vad hon höll på med först, ifall hon hade lurat honom igen och ny tänkte slita ögonen från honom. Men nej, det var ingen lek. Inte längre. Det var sanningen, verkligheten. Och han kände sig så nöjd han kunde bli. 
Han borrade in nosen i hennes päls, kände hennes doft. Drog in den, skulle alltid minnas den.
- Echo.
Han viskade fram hennes namn, lyckligt. Han visste inte vad mer han skulle säga, inga ord verkade passa. Men det kanske skulle duga utan dem. Tystnaden fick räcka. 
Och för första gången på länge spelade inget annat någon roll. Damon, kriget, att de var släkt... Oviktiga detaljer. Sådan som han inte behövde fundera över. Allt han behövde fanns här, precis framför honom.