[Till Tikaani]

Talea satt högt upp på en trädgren, eller hon låg snarare än satt. Det kanske inte var en särskilt hög gren heller, men några meter över marken befann hon sig i alla fall. Hon gillade träden och dess utsikt, hade det inte varit för nattens mörker som ännu höll sig kvar så skulle hon haft en väldigt bra syn ut över skogen, i alla fall de delar de andra trädstammarna inte dolde. Men hon visste att mörkrets snart skulle jagas bort av solen varma strålar. Det var nu, innan ljuset, som det var som svartast. Månen gav knappt något ljus då den skyndade sig bort för att inte bländas av solens starka strålar. Förutom mörkrets förblindade kraft hade hon inget mot det, den sammetslena luften och den klara kylan var snarare något hon uppskattade. Men hon var hjälplös utan sin syn, hon var i för sig ganska hjälplös även med synen. Hon var svag och väldigt mager. Hon var nästen på gränsen till svält, men hon levde och hon lärde. Det var allt som räknades just nu.
Hennes ljustljustblåa svans vajade sakta i takt med vinden under den stadiga gren hon låg på. Det var en stor nackdel när man befann sig i träden, inte svansen utan vinden. Vinden som fanns nu var inte den vanliga mjuka brisen som brukade härska i skogen. Nej, ty den kom ryckigt och den ena vinpusten var starkare än den andra. Sedan avstannade vinden helt en liten stund innan den återupptog den ovanliga rytmen. Det var som om någon skrek ut sin ilska men hela tiden tvingades sluta och dra ett djup andetag, men med tanke på de väder hon varit med om på sista tiden var det nästan en lättnad. Det fanns inget regn, inga droppar lämnade den fortfarande mörka himlen. Detta var något som glädje henne, hon gillade inte regnet. Hon gillade inte vatten i huvudtaget. Det var skönt att man numera hade mark att gå på utan att det täcktes av ett lager vatten som ville greppa tag i en och dra en ner. Det var därför hon hamnar här, hon hade flytt från de vatten som följt henne och som lagt sig som ett oönskat täcke över markens växtlighet. Med sin isblå blick såg hon upp mot himlen, hon försökte urskilja om det fanns moln på den. Moln som kunde ge ifrån sig den fördömda vätskan som envist fallit de närmsta dagarna. Utan att få någon klarhet i vad den kommande dagen kunde tänkas ha för väder för hennes blick ut över det trädbeklädda landskapet igen. Trots att hennes blick vant sig vid mörkret lyckades hon inte se något speciellt. Men det hördes ett ljus, om det orsakades av en vargs tassar som vidrörde marken eller en kanin som hoppade fram hade hon ingen aning om. Hennes ljusa päls syntes relativt bra, om individen höll ögonen bland träden var hon inte allt för svår att upptäcka. Men något som hon upptäck var att det var ganska sälla icke bytesdjur höll ögonen över sig, visserligen gällde det samma med bytesdjur med de var ofta mer på vakt. Fast varje individ hon mött har varit märkliga, alla på sitt eget sätt så hon borde inte dra några förhastade slutsatser. Nu var det bara vänta och se om djuret hon hörde skulle färdas under henne, och om denne skulle upptäcka henne.

Att det här var en plats hon inte ville vitsas på en längre tid syntes väl på den misstänksamma gång den annars så stolta varginna klev fram i. Att vara på en annars mark gjorde henne fundersam. På hennes korta tid ut i landet visste hon inte så mycket om olika flockar, ställningarna till varan. Om de tillät andra oskyldiga vandrare på deras revir hade hon heller ingen aning om, eller om hennes dom skulle kunna höras om idag. Det var inte det att hon inte visste var hon var, oh nej. Hon visste gott och väl att hon var på fel plats. Men inte allt för långt in på den okände flockens revir. Regnet som hade blött hennes päls i flera dagar nu hade avtagit, men man var aldrig säker på när det skulle börja igen. Igentligen borde hon hata regn. Hon hade ju trots allt eldens kraft i sig, men det konstiga var att hon inte avskydde det. Nog för att hon gillade värme, men ibland kändes det skönt med en svalkande känsla. Det ända som hon inte gillade var att det var trots allt blött... överallt!

Tikaani som var denna honas namn fortsatte vaksamt fram i skogen, mellan trädstammar slingrade hon och genom snår som ville hindra hennes framfart. Fast hennes instinkter sa åt henne att ge sig av därifrån så kände hon sig också dumt nyfiken. Hennes hals var en aning sänkt och fick henne att se kattlik ut med de rätt långa benen och spenstiga kropp. Inte alls som hon brukar röra sig, annars brukade huvudet hållas högt, stolt och svansen högt. Men nu slokade den bara efter henne och öronen sökte efter levande ljud. Bara en hare som skuttade bort nån stans, träd som knakade av vindpustarna. Men hon rycktes med av de okända ljuden runt omkring. Och plötsligt hörde hon ljud ovanför sig, svagt men hörbart. Och hon riktade blicken uppåt, snabbt med en snabb knyck med nacken och de bärnstens färgade ögonen borrade in sin fasta blick i det som hon hade hört ljud från. Och blev förvånad då hon inte känt tikens doft som satt uppe i trädet. Men vinden hade inte fört med hennes doft till Tikaani, så hon skulle omöjligt vetat. Sen hade hon varit inne i sina tankar. Kanske var det någon från den okända flocken som hon känt doften från? Hon tog några snabba steg bakåt och med sänkt huvud och piskande svans bakom sig öppnade hon sina käftar för att ge ifrån sig lite ljud för att berätta att hon kommit på honan i trädet.
"Jasså.. Vem är denna fröken?" rösten var misstänksam och skarp, som piskrapp.

Den lilla honan lät sina tassar dingla i den svala luften samtidigt som hon kollade ner på vargen som hade talat. Det var svårt att bedöma den främmande vargens utseende uppifrån, hon kunde skymta en vit färg men samtidigt såg det ut som i alla fall delar av ryggen var mörka. På ett sätt skulle hon gärna sitta kvar, en bra bit från den fara som väntade nedan. Tidigare hade hon haft turen att möta vargar som ville henne väl, mer eller mindre. Men hon hade inte särskilt mycket val än att hoppa ner och möta främlingen ansikte mot ansikte trots att att den andra honans röst lät hård. Hon sköt ifrån med sina tunna bakben för att sedan falla ner genom den tunna luften. hennes skimrande vingar flaxade sakta och hjälpte till att dämpa farten så när hennes tassar vidrörde jorden hörde det inte mycket mer än en låg duns. Vingarna kanske inte var så dumma endå, de ville inte riktigt bära henne när hon flög men de var allt bra att ha ibland.
- Det brukar även jag undra.. svarade Talea med en uppriktig röst. Till skillnad från den skarpa röst den främmande honan använt var Taleas röst len som sammet och lika ljus som vanligt. Hon hoppades att svaret inte skulle uppröra honan, det var kanske inte smartaste draget att reta upp den främmande honan men orden hon sade var i för sig sanna.
- Tänker du skada mig? frågade Talea rakt på sak med samma mjuka melodi i sin röst. Det var väll lika bra att ta reda på var främlingen stod direkt. Hon hade inget större att sätt emot i en strid, hade det inte varit för mörkret som fortfarande omgav dem så kunde man se de sår som höll på att övergå till ärr som prydde hennes magra kropp.

Tikaani visste inte om hon hade väntat sig att främlingen skulle ta sig ner till mark. Men då hade hon dragit fel slutsats. Hon granskade henne med sin fågel aktiga blick. Honan hade en ljus turkos färg med taniga vingar, hon var väldigt liten mot henne själv, liten och söt. Tikaani förstod inte att vingarna honan hade kunde hålla upp en varg. Tiken var mager och om det skulle bli strid så skulle främlingen ligga i underläge. En tanke som lockade. Hon hade väntat sig ett mer normalt svar.. som t.ex ett namn. Men hon fick inget veta och det gjorde henne en anin frustrerad, men inget hon visade med sitt yttre. Honan verkade mer osäker än vad hon själv var och höjde då huvudet. Hon hade inte flock doften runtom kring sig, hon var väl "nån annan". Med denna upptäckt rätade hon på sig och föll snabbt i den dominanta ställningen, medan hon svepte uttråkat med svansen bakom sig.
Så öppnade den turkosa fjärilen sin mun och den lena tonen hon hade spelade i Tikaanis öron. Öronen ryckte svagt irriterat bak medan hon fnös till och vände blicken åt sidan som om hon granskade något bredvid henne. Det är sällan hon brukar lämna blicken från den hon talade med, det tillhörde reglerna. Men hon hade inte satt upp henne som något hot för den delen heller. Men kvickt vände hon tillbaks huvudet och höll fast den andre med blicken.
"Om jag inte får nån anledning för det." sade hon och man kunde höra den svaga irritationen i hennes röst. Och upprepade sen sin första fråga för att få ett uppriktigt svar.
"Vem är ni?" denna gång kunde man inte finna den tidiga irritation som funnits i hennes röst, nu var den bara tyst och nyfiken.

[Tikaani har kraften att kunna styra andras känslor och humr, vissa gånger som nu orkar hon inte styra den så Talea kommer troligen ryckas med lite i hur Tikaani känner sig. Något som är väldigt ombytlit. ^-^]

Nu när Talea
stod framför den främmande honan kunde hon de att den hade vingar. Inga små
trollsländevingar som hon själv, utan mycket större och rejälare svarta vingar.
Talea kände sig lite irriterad utan att riktigt förstå vad det berodde på. Hon
borde snarare känna sig oroad, honan hon mött kunde göra slut på hennes vilken
minut som helst. Men som vanligt fanns det ingen anledning att oroa sig, om
främlingen ville sluta hennes liv så skulle den göra det, vare sig Talea oroade
sig eller ej. Den ljust blåa honan tog ett djupt andetag samtidigt som hon
funderade ut vad hon skulle säga, hade hon varit smart hade hon tagit på sig
ett låtsas namn när den främmande honan första gången frågade. Men en lögn kom
flera och hon var ingen direkt bra lögnare, hennes ögon avslöjade hennes
alldeles för lätt.


- Jag saknar minne av min
bakgrund och därmed mitt namn, sade talea med samma mjuka röst trots den irritation
hon kände. Allt annat än en vänlig ton skar sig med den lena rösten, men i
hennes ögon kunde man lätt ana den irritation som hon kände.


- Jag vaknade helt enkelt upp
en dag utan minne men med skador, det är därför jag inte kan ge dig ett svar på
den frågan. Så har du några upplysningar om vem jag är så tar jag gladeligen
emot dem, fortsatte
Talea samtidigt som hon iakttog honan som stod mitt emot henne. Var det att
leka med döden att fråga vem honan hon mötte var? Hon tvekade en kort stund
innan hon åter öppnade upp munnen.


- Nu när ni
har fått veta lika mycket om mig som jag själv vet, kanske jag kan få höra ditt
namn? Talea kollade med prövande ögon som ännu innehöll en del av den
irritation hon kände. Vem hade bestämt att man var tvungen att berätta allt om
sig själv så fort hon träffade på en främmande varg, det kändes som hon gjort
det allt för många gånger. Hon var verkligen tvungen att hitta ett namn, sitt
riktiga eller ett annat, så hon slapp dra sin historia varje gång. Trots att
den var kort var det otroligt irriterande.


[I see, och jag förstår inte hur jag fått hela "sista stycket" så udda.. xD eller det konstiga hoppen i texten..]

Hon tittade på tiken, naglade fast henne med sin blick och denna gång fick hon inte heller något namn, men en längre beskrivning än vad ett namn hade innebärt. Men hon hade ju inget att tänka tillbaka på, dåliga minnen kanske fanns där långt inskruvade, men inget som hon skulle kunna ta ut på beställning som hon själv och massor av andra.
"Ai, ai, ai.. poor girl.." mumlade hon mer för sig själv, hon gillade att använda sitt andra språk om det var något den andre inte behövde veta. Fast hon hade redan kommit underfund med att flera pratade samma språk här, så det var inte så ovanligt som hon först trott. Hon skakade en aning på huvudet men för att inte förvirra henne mer än nödvändigt.
"Tyvärr, jag har aldrig sett någon som du förut, och annars håller jag min information för mig själv." sade hon med en len röst medan hon snärte till med svansen bakom sig. Honan verkade vara vänligt sinnad, men hur mycket? Det skulle vara intressant hur mycket hon kunde pressa henne innan hon tog till våld. Men Tikaani kände sig inte speciellt intresserad just nu, bara en tanke av alla. Sen bollade hon tillbaks frågan på sitt vis och det vanliga smått uttråkade uppsynen fanns i hennes ansikte ännu en gång.
"Tikaani kan ni kalla mig" sa hon och nickade och nu glimtade ett svagt leende på hennes läppar, men man skulle aldrig låta skenet bedra.

Talea kröp ofrivilligt ihop lite, inte överdrivet mycket men precis så att det var märkbart. Det var den andra honans blick som fick henne att bli mindre än hon var. Hon var liten från början, i alla fall om man jämförde med den större vargen som stod framför henne. Talea kunde inte låta bli att undra om denne hona hade några krafter. Kräfter var något hon själv saknade, något hon gärna skulle vilja ha och lära sig mer om. Men samtidigt kändes det dumt att avslöja den fakta att hon själv saknade allt vad man skulle kunna kalla för kraft. Att erkänna att hon var helt och totalt försvarslös, men samtidigt, vad spelade det för roll egentligen. Varför övertänka allt? Var det inte viktigare att få kunskap? men vad hjälpte kunskap om hon inte var vid liv. Hon lämnade sin tankegång när den sade att hon aldrig träffat någon som talea förut. Den andra honan var inte den första som sade så, ingen verka ha sett någon som henne. Ingen hade träffat en liknande älvvarg, tyvärr.
- Varför hålla informationen för sig själv? varför inte dela med sig av den? Det kan väll inte skada, sade hon, och syftade inte på den information som den andra honan saknade om henne själv. Nej, utan i huvudtaget, varför inte dela med sig av sin vetskap om det endå inte gjorde varken sig själv eller någon annan illa.
Talea smakade på honans namn, Tikaani, och kände hur det låg i sin mun.

Tikaani tippade huvudet lite åt sidan och öronen var spetsade. Och de flesta som såg på henne kunde tro att hon var en trevlig indevid, med det lilla leendet på läpparna, nyfiket spetsade öron. Hon granskade den andre som en liten valps nyfikne blick, och hennes innan så fasta blick var nu lite mer slapp. Men då tiken talade ryckte Tikaani till, och det var som en liten stormvind hade dragit över hennes ansikte. Och hon blev sylvass och spänd, och leendet var som bortblåst. Hon ryckte till, öronen riktades bakåt. Och hon förstod att detta samtal hade slirat in på hennes förflutna, något som högg som en kniv i henne. Och att inte hålla information hos sig själv visste hon mycket om, det hade baserat på hennes liv.
"För att det kan skada.. ordentligt" sade hon med sylvass röst, och Tikaani hade blivit upprörd och hon kände blodet hetta innanför skinnet. Elden som sprudlade inom henne.
"Jag vet" sade hon nu och ryckte bort blicken från tiken och nu var hennes röst mer tyst.

Taleas ögon var riktade mot honans håll, mot Tikaani. Blicken var inte from längre, istället var det kall och passade perfekt emot de isande ögonen. Ilskan hade tagit sig in i kroppen, det var en konstig känsla. Något Talea inte kunde minnas att hon upplevt, hon hade varit glad, rädd och helt enkelt hjälplös. Men aldrig arg, inte det minsta. Det kändes inte naturligt trots det så fanns känslan där utav sig själv, den hade bara uppstår. Hon förstod knapp själv att hennes egna känslor hade förändrats från bara en liten stund sedan, det bara var.
Den andra honan lät som om hon visste vad hon pratade om. Information, visst det kanske kunde skada. Ju mer den ljusblåa honan tänkte på det så var det egentligen inte information hon menat. Snarare hade hon tänkt på kunskap, det var däremot något hon inte kunde se göra någon skada. Så länge inte det man lärde ut kom tillbaka till en, men det berodde väll på vad och till vem man gav sin kunskap. Å ena sidan kände talea att hon ville fråga varför, inte kunde man väll ge ett sådant svar. Något som var så tydligt att den andra visste något mer om det. Att det fanns någon orsak. Den ilska hon kände ville ta ut det på honan hon precis mött, pressa ut alla svar. Men som tur var fanns lite förnuft kvar, hon skulle inte pressa honan på något sett. Det var inget annat än dumdristigt, men det var lockande. Mycket saker kunde man beskylla talea för; okunskap, ovishet, osmidighet, ostarket men inte ointelligens. Hon var inte helt blåst, som tur är, även om hon inte direkt var den smartaste individen som vandrade i Numoori.
- Befinner vi oss i lövskogen, eller har jag vandrat ut ur den? om du vågar dela med dig av den informationen, sade talea för att byta ämne. Den första delan var med samma lena röst som alltid, men i slutet tog ilskan överhanden. Det var fortfarande en ljus röst men på något sett verkade orden få hårda kater och en nästan retsam ton tog sig fram, den tonen var dock så svag att den precis gick att urskilja. Hon hade bara befunnit sig i lövskogen, så vitt hon visste, men det fanns en annan känsla som vilade över de här träden. Något var annorlunda, dessutom var det bra att byta samtalsämne innan hon hamnade i trubbel.

Tikaani kunde känna spänningen som steg mellan dem. En högfärdig fnysning lämnar henne och hon snärter till med svansen bakom henne. Små monster skuttar runt i henne och skriker i henne, påminner henne om det förflutna. Något som förargade henne, hon ville inte tänka på det. För hon hatade det. Så plötsligt så sa honan något och Tikaani rycktes tillbaks till nuet. Hade honan blivit retsam och försökte göra henne dum nu helt plötsligt? Tikaani höjde överläppen och nosryggen rynkades en aning och en kort bestämd morrning lämnade henne. För att göra henne påmind att hon skulle hållas på sin plats. På sin plats orden ekade retsamt i hennes huvud men Tikaani skakade snabbt bort dem. Och ett plötsligt leende utbyttes på hennes läppar och ett lättsamt skratt lämnade henne, men det hade också en kuslig bakklang.

"Ni flicka lilla, befinner er i Kaiwood, mycket nära en främlings flocks revir, och så jag." sade hon och drog lite mer på munnen så det blev ett brett leende som spökade på hennes läppar. Hon själv skulle börja dra sig därifrån snart, hon hade ingetning där att göra ändå.

Talea backade instinktivt några steg när den andra vargen gav ifrån sig en morrning. Det som hon uppfattat som en morrning följdes av ett skratt, ett skratt som fick talea att rysa. Det var något med den här honan, något som fick det att krypa under huden på henne, något nästan lite otäckt. Hon var egentligen inte rädd för den, kanske var det smaken av avsky hon kände? Eller var det ren och skär förvirring då hon aldrig visste vad honans nästa steg var. Den tänkte inte som henne, det kändes inte så i alla fall, de var olika. Och det var hon glad över. Hon förstod inte varför den andra honan log, vad fanns det att le åt, inte tyckte väll den andra honan att et var ett trevligt möte. Fast det kanske höjde hennes förtroende att möta någon som Talea som inte hade något att sätta emot. Ärligt talat förstod inte Talea alls var som pågick i den andra vargens huvud.
- En flock säger du, är det en fientlig flock? råkar du möjligtvis veta dess namn?, frågade hon med en lugn röst för att inte uppröra den andra vargen på något sätt. Trots att hon kände sig så underligt, irriterad, eller kanske var det ilska hon kände. Det var som om det inte var hennes känslor hon kändes, men självklart så måste det ju vara hennes egna. Vems annars kunde det vara?
Den andra honan kanske inte uppskattade hennes frågvishet, emn för att vara helt ärlig brydde sig Talea inte alls om det. Om hon inte skulle få någon kunskap ur det otrevliga samtalet kunde hon lika gärna gå-

Tikaani höll kvar blicken på tiken, nu bröt hon inte bort den i ens en ända sekund, som om hon försökte se igenom hennes yttre. Ögonen kisade en aning, blicken försvan i något eget och leendet svalnade en aning. Men öronen ryckte till då honan fortsatte fråga och hon ryckte lät till och sänkte sen blicken en aning och gav ifrån sig en hopplös suck och skakade med en lätt uppgivenhet på huvudet.
"Ingen aning" sade hon och det här var det första som hennes neutral och normal. Svansen svepte lugnt bakom henne och hon vände på huvudet då en hare skuttade ovätande förbi. Hon strök irriterat bak öronen över att haren hade fångat hennes uppmärksamhet. Sen vände hon kvickt tillbaks blicken och nu tittade hon på honans vingar. De som knappt såg ut för nått.

"Kan du verkligen flyga med de där?" sade hon och nickade mot vingarna hon hade och man kunde höra på hennes röst att hon inte trodde det själv. Och hennes ansiktsdrag hade blivit mer utmanade. Som om hon ville locka honan att bevisa det. Hon tippade huvudet på sne och drog på munnen till ett flin.

Talea önskade verkligen att hennes vingar bar henne, att hon kunde kontrollera dem och vis upp för honan att de orkade bära henne. Hon visste att de klarade av att hålla henne i luften, hon hade känt det. Men det hade bara varit korta, väldigt korta stunder. Hon funderade en stund över sitt svar.
- När de känner för att lyda klarar de av att bära mig, men de har en egen vilja, sade och lät sina ögon vila på den andra vargen,
- Har du någonsin sett en humla flyga? den hon alldeles för små vingar jämfört med kroppsvikt men ändå flyger den utan problem, det är en fråga om teknik inte storlek. fortsatte Talea, det var egentligen inte menat som en fråga utan snarare en liten tankeställare. Eller, helt enkelt för att fånga honans uppmärksamhet. Började man med en fråga så lyssnade oftast den adnra mer uppmärksamt då de förstod att de kanske var tvungna att ge ett svar. Det var i alla fall så Talea uppfattat det när hon studerat de få vargar hon mött. Hennes blick lämnade den andra vargen för en stund och svepte över landskapet som omgav dem, över träden och dess stammar. Hon kände hungern som gjorde sig påmind i den magra kroppen, hon ville ut och jaga innan solen tog över landskapetsljussättning. Men hon vände tillbaka blicken mot Tikaani, hon ville inte gärna vända ryggen mot den vargen heller. istället stod hon kvar med den isande, men ändå anings vänliga blicken.

Användaren 'Talea' har gjort följande åtgärd: Attackresultat

#1 'Attackresultat' :


--------------------------------

#2 'Attackresultat' :

Admin skrev:

Användaren 'Talea' har gjort följande åtgärd: Attackresultat

#1 'Attackresultat' :


--------------------------------

#2 'Attackresultat' :

[ Okej, nu har jag ingen aning om vad jag gjort... öhh... ]

[Hihi men Talea Cx]

Tikaani väntade in hennes svar på frågan hon ställt, och Tikaani bar ett roat uttryck då hon höll kvar den andre med blicken. Öronen ryckte till och hon sträckte en aning på huvudet då honan startade att prata. Tja, varför skulle hon i sådana fall ha vingar om man inte kunde flyga med dem. Men hela tiken såg lite prydnads aktig ut i Tikaanis ögon. Men visst hade hon rätt fast inte hon själv gillade att medge det. Så hon ryckte bara lite avvikande på sig. Men hon var ju en vuxen tik ändå, hon borde väl lärt sig kontrollera sina vingar som tik? Eller hade det också försvunnit ut i intet då hon tappat sitt minne? Det här var en fysisk sak och något som fortfarande borde sitta i.
"Like a nestling" mumlade hon för sig själv och gav henne en fundersam blick. Utan vingar som löd skulle hon inte klara sig längre här i Kaiwood om hon skulle behöva ta till flykt från några arga flock medlemmar. Man visste aldrig, själv hade hennes flock varit väldigt strikta med vem som fick gå över revirs gränsen eller inte. Öronen rycktes irriterat bakåt, varför skulle hon bry sig?

Honans annars så klara ögon grumlades med oförstående, vad sade den andra vargen? Hon förstod inte orden, men hon kände igen melodin hon pratade med. Det var inte samma som den hon och honan tidigare hade fört ett samtal med. Var det ett annat språk? eller hade hon själv inte hört ordentligt vad honan sa.
- Ursäkta? sade hon, den lena rösten lät nästen ynkligt frågande men det fanns ett visst mått av nyfikenhet i stämman. Men egentligen ville hon inte stå kvar och prata med den här vargen, det var inte ens trevligt. Hon skulle gärna vänt sig om och försvunnit in i grönskan som omgav dem, fast hon ville inte vända ryggen till den andra vargen. Hon litade inte på det, inte för en sekund. Fast att backa ut kändes bara fånigt, hon hoppades på att den andra skulle vände sig om och gå. Den kan ju inte frukta att Talea skulle anfalla, nej, ingen fruktade henne. Hon var mager och liten till växten. Totalt kraftlös och fånigt ofarlig, ja, hon själv var inget hot i alla fall. Men än en gång så hade hon ingen aning hur den andras tankebanor gick, trots det kände hon sig säker på att den andra honan inte kände sig hotat.