Det var en stor svart och muskulös Marulv som vandrade genom Numoori's områden med väldiga kliv. De sex ögonen hade full koll på omgivningen och det hornprydda huvudet hölls högt. Det var en grotesk men ändå stolt varelse som vandrade fram över markerna. Han skulle aldrig kunna bli den vackraste. Men den mest fruktade. Det kunde han i alla fall sträva efter. Men det gick inte riktigt som han ville när han mötte henne. Esla. En vacker bergsvarg med de mest förtrollande ögon han någonsin sett. Hur kunde hon vara så vacker? Hur kunde hon fängsla honom så? Men han följde henne. Vart hon än gick var han hennes skugga. Detta fick andra hanar att ta avstånd till henne. För ingen ville väl få de där hornen och de där enorma tassarna och taggarna riktade mot sig. Det skulle leda till en säker död. Esla hade inget emot sin nya livvakt.
3 månader senare började Esla löpa. Chryzler, som var den enorma hanens namn, föll än mer för henne. Han kråmade sig för henne. Försökte bevisa för henne att han var bäst för henne. Att det var hans gener som skulle passa hennes valpar bäst. Men hon ville inte ha honom. Nog var han stark och kraftfull. Men hon ville inte att hennes valpar skulle födas som missfoster. Så hon ratade honom gång på gång när han gjorde närmanden. När Esla sedan kom in i höglöpen stod han inte ut längre. Han tänkte inte låta den här chansen gå honom förbi. Han tänkte göra henne till sin. Han närmade sig henne igen. Denna gång med större målmedvetenhet. Hennes doft triggade honom. Esla var rädd. Hon var rädd för honom och försökte fly. Men han var snabbt på henne. Slog henne till marken och tryckte ner henne med sin tyngd. Sedan tvingade han sig på henne.
Efteråt var han rätt chockad över vad han gjort. Hur kunde han? Han älskar ju henne så. Och så hade han gjort detta mot henne. Han bad om förlåtelse. Han krälade i stoftet för henne. Men hon såg bara på honom med tårar i ögonen och fräste sedan åt honom att hon aldrig mer ville se honom. Sedan vände hon om och sprang. Chryzler's hjärta smulades sönder. Han förlorade henne. När chocken och smärtan lagt sig reste han på sig och började följa hennes spår. Kunde han inte vara med henne skulle han i alla fall se till att hon var säker. Han höll sig i skuggorna. Om hon var medveten om hans närvaro eller inte är oklart. Visste hon så visade hon det i alla fall inte. Chryzler fick i alla fall studera henne på håll. Och han jagade iväg eventuella hot som närmade sig Esla. Utan hennes vetskap då. Han var väldigt diskret.
Han såg hennes mage växa. Han ångrade det han gjort mot henne men kunde ändå känna ett litet stygn av glädje. Men när natten för valparnas födelse anlände var det inte under lätta omständigheter för Esla. Hon hade problem. Valparna var stora. De var hornprydda och de skadade henne inifrån. Hon hatade valparna. Men gav dem ändå den livsviktiga första mjölken. Därefter dog hon. Chryzler steg då fram. Han kände sig bortdomnad. Smärtan slet i honom över att han förlorat henne. Och allt var hans eget fel. Han kunde inte göra det ogjort. Han kunde inte dra tillbaka tiden. Men han kunde se till att de här små varelserna som tagit Esla ifrån honom inte skulle få se nästa dag. Han bet ihjäl 2 av 3 valpar. Men deras gnyenden hade lockat till sig en annan individ. En stor tik hade vandrat i samma trakter och hade blivit intresserad av dofterna som tydde på födelse. Sen de där gnyenden. Hon måste undersöka saken. Hon får syn på den stora hanen som stod lutad över den enda lilla valp som fortfarande var i livet. Tiken var inte säker på vad som hade hänt. Enligt henne såg det ut som att hanen var i färd med att mörda en hel familj. Inte för att det hade något med henne att göra. Hon var väl sugen på en fajt och hanen såg lagom kraftfull och muskulös ut. Så hon la sig in. Det blev en vild fajt men tiken stod snart som segrade. Hanen hade ju varit rätt uttröttad redan och han låg nu livlös vis hennes tassar.
Gnyendet fick henne att vrida på huvudet och ser på den lilla svarta valpen som trevande kravlade omkring på marken. Hon plockade upp valpen i nackskinnet och bar iväg med den.

Tiken gav valpen namnet Dallas och han växte snabbt. Han var alltid större än andra valpar i samma ålder. Och mörkret i hans själ syntes tydligt redan i unga år. Tiken kunde se potential i valpen. Han skulle kunna bli något. Men en dag var hon bara borta. Hon hade övergivit honom. Dallas brydde sig faktiskt inte om det. Han var säker på att han kunde klara sig själv. Och han uppskattade att han nu fick chansen. Han började genast vandra sin egen väg.

Mer kommer...