Ett djupt andetag och hela hennes väsen fylldes av den uppfriskande doften av både sött och salt vatten. Med en djup suck lät hon luften lämna den svarta nosen och istället började varghonans blick söka över området. Solens skinande strålar reflekterades från vattenytan och fick den stilla viken att glittra likt otaliga vita ädelstenar. Hon kunde inte förmå sig själv att tycka det var vackert, inget mer än makt och död var vackert i hennes ögon, men hon avnjöt synen minst lika mycket för det.
Vattnet var där hon hörde hemma och denna vik med sina få, utspridda öar var den perfekta tillhållsplatsen. Här kunde hon, förutom att vila upp sig och få lite mat i den sakta men säkert magrande kroppen även fortsätta träna sina krafter.
För hennes mål var långt ifrån att finna ett ställe att slå sig ner på, här skulle hon träna, hon skulle bli stark, oslagbar. Ett vagt flin prydde plötsligt varghonans ansikte, hon flinade åt sina egna förvrängda tankar.
Så började hon sedan vandra frammåt över den finkorniga sandbanken ner mot vattnet. Utan tvekan lät hon vattnet omsluta hennes kropp, det kändes svalt och uppfriskande mot sommarsolens värmande strålar. Hon simmade, snabbt och motiverat och hade under kort tid redan avvärjat sträckan mellan fastlandet och den närmst liggande ön. Åter igen nådde hon land och avböjde att skaka av de vattendroppar som hängde sig kvar i hennes päls. Istället valde hon att lägga sig ner vid sandbankens slut där gräs åter började ta vid. Trädkronorna över henne kastade dansande skuggor över hennes nätta kropp och hon slöt för en stund ögonen.

En brun hona kallad Putredine gick långsamt vid strandremsan, då och då tittade hennes lysande och silvriga ögon ut över öarna och dess vatten, hon njöt. Solen värmde hennes kropp och hon kunde känna ett lugn, Puti log för sig själv. Hon stannade kort upp och ruskade lite på sig, sedan såg hon sig om igen. Hon kunde inte se något intressant, men en lukt kunde hon i alla fall känna, hon kunde höra någon simma också, och hon kunde även känna av någons energi. Vem och vad kunde detta vara? Putredine satte sin kurs emot den stickande lukten, ljudet och energin, hon var spänd och hon kände ett behov av att få skada någon. Hon sprang snabbare och snabbare tack vare sina långa ben, och dom lysande och silvriga ögonen kunde plötsligt få syn på något, en annan varg, både blå och svart, men för det mesta svart. Hon log nöjt för sig själv och skyndade sig ut till ön, hon simmade det snabbaste hon kunde så att hon blev helt slut, hon flåsade då hon var framme vid öns strandremsa. Puti glodde elakt och irriterat emot vargen, men nu kunde hon även se och lukta sig till att detta var en hona, nej - en varginna.
- Vem är du och vad vill du!?
Skrek hon otrevligt emot varginnan och log för sig själv, hon ruskade på huvudet så att hennes pannlugg for att alla håll och kanter.

Det var inte länge som varghonan fick njuta av sin välbehövliga vila.
Öronen som vilat mot hennes nacke klippte till och riktades framåt då ljudet av plaskande vatten nådde henne, med ens var hon uppe på fötter igen. Vattnets och den grönskande växtlighetens dofter var inte längre de enda som passerade hennes svarta nos. De lätta sommarbrisarna förde även med sig lukten av främmande varg.
Med ens spände sig de något försvagade musklerna under hennes skinn och de klarblå tecken som prydde hennes kropp fick en svag glöd. Detta var ren reflex, det var så hon reagerade och alltid hade reagerat på främlingar. Hennes kyliga klick föll på en brunfärgad varg som passerade genom vattnet, samma väg hon tagit en liten stund tidigare. Irritationen och ilskan inom henne började bubbla till ytan, vem fan var detta patetiska kryp som ens funderade på att sätta sin tass i hennes närhet.
Hon rörde sig inte, stod stadigt på sin upphöjda plats över sandbanken. Hon släppte inte främlingen med blicken då denne klev upp ur vattnet och Aracelis svara öron slickades mot nacken då främlingen kväkte ur sig en fråga riktad mot henne.
- Vem jag är behöver du inte bry din lilla hjärna med främling och vad jag vill är väll att ta det hela i fel ordning. Det är trotts allt DU som verkar ha sökt upp mig, jag skulle då inte få för mig att ens tilltala någon som dig i vanliga fall.. men nu insisterade du ju så fint på det.
Ett retfullt flin spred sig på hennes läppar och hon sträckte något på sig, åh vad hon kände för att slita denna äckligt påträngande främling i stycken. Åter igen känna smaken av blod, känna ben som krossas mellan hennes käkar. En rysning ilade genom hennes kropp, dessa tankar behagade något fruktansvärt, vad skulle egentligen hindra henne från att sätta dem i verket?

Putredine blev ännu mer arg och närmade sig den mindre varginnan.
- Så du tror att du är så jävla bra och sträcker stolt på dig!? Lilla djävul till att vara så mini och tro att man är prinsessa!
Skrek hon irriterat och närmade sig varginnan mer, hennes kraft hade förstärkt skriket. Hennes silvrigt, lysande ögon glodde på varginnan, så liten och nätt. Plötsligt högg Puti efter dess nacke och rygg, hon var så arg, denna varginna var för elak för världen.

Hon ville plåga denna varginna, riva och slita bort hennes päls, bryta ben och kanske göra en brygd så att hela hon fräter bort. Putredine skrattade elakt och förstärkt, sedan tittade hon på den lite mindre varginnan och log brett.

[ Lite IT här .. ^^" ]

De svarta öronen tryckte sig åter en aning närmre nacken då främlingens irriterade röst skar i dem. Ett vagt ringande ljud stannade kvar då hennes ord passerat förbi vilket sakta men säkert tonade bort igen. Ett lätt flin spelade på hennes läppar, åh vad hon älskade detta, denna okontrollerade frustration den främmande honan utstrålade. Att främlingen inte förstod att dessa förolämpningar endast lämnade henne oberörd. Det enda ord som inte lämnats obemärkt var djävul, för så rätt främlingen hade och det skulle hon minsann visa.
Aracelis blick lämnade inte den större honan när hon närmade sig och musklerna under hennes skinn spändes till det yttersta, gjorde sig redo för att förflytta hennes nätta kropp. När hugget kom var hon redan redo och med kattlika reflexer flyttade hon sig undan främlingens käftar. Åh, vad hon ville skratta honan rätt upp i ansiktet, trodde hon att Araceli var helt oerfaren, då trodde hon fel.
Främlingen kanske inte visste det men övertaget låg hos Araceli, de var trots allt omringade av vatten. Med ett lätt språng lämnade hon gräset och landade i den mjuka sanden. Bakbenen var nära att vika sig under henne, men hon lyckades styrka upp sig och med lätta steg föra sig till vattenbrynet. Hon kunde inte riktigt förlita sig på sin fysik i dessa tider. Det svala vattnet smekte hennes tassar, de blå tecknen som prydde hennes kropp tycktes glöda än mer och hon talade med en tydligt road röst.
- Jag tror inte, jag vet. Nåja, du har trots allt bjudit in till strid nu, så snart får du veta precis vad jag menar.
I skydd av hennes kropp började allt fler droppar av vatten lämna vattenytan och sakta men säkert bilda ett klot som för svävade lungt bakom henne, hon väntade tålmodigt. Främlingen skulle säkerligen snart göra ett avgörande misstag.

(Ush vad dåligt detta blev xP)

[ Jag tyckte ditt blev jätte bra .. x3 ]

Putredine's ögon följde varginnans parering och sedan hur hon for ut i vattnet, en liten vatten sak som var rund som en boll var bakom varginnan. Själv stod hon där på land och skakade av rädsla, hon ville inte bli skadad, hon ville bara se andra plågas. Hon stod där och skakade en kort stund tills hon började att springa åt motsatt håll, bort ifrån varginnan. Ön var ganska så stor så Puti följde bara en väl-använd och lång stig bort från fastlandet, hon visste inte vart hon skulle ta vägen.

Plötsligt då ön tog slut och strandremsan åter kom, stannade Putredine hastigt upp, hennes svans var mellan benen och hon skakade fortfarande. Hon såg på vattnet framför henne, det såg ut att vara grunt och en annan ö var bara tre meter bort, troligtvis så skulle hon klara sig. Puti gav sig ut i det svala vattnet, men då hon kände att sandbottnen inte fanns till tass blev hon livrädd, alla hennes fyra ben sprattlade. Hon visste inte vad hon skulle göra. Och sakta men säkert simmade hon framåt, emot en annan ö, men något gick plötsligt fel och hon sjönk likt Titanic. Då hela hon var under vattenytan fylldes hennes mun och nos med vatten, vattnet hamnade i hennes lungor och hon hostade under vattenytan. Genom att hon hostade forsade det bara i mer vatten i henne, hon var dödsdömd.

Efter en kort stund var hon för trött för att orka rädda sig själv, hon flöt med strömmen och hennes ögon slogs igen, hon hade nu svimmat. Putredine flöt upp till ytan så att hela hennes kropp syntes, det såg nästan ut som om hon var död. Efter ännu en kort stund flöt hennes kropp ned under vattenytan, strömmen förde henne emot land, fastland.

Efter cirka tjugo minuter öppnades hennes ögon, hon såg att hon låg på fastlandets strandremsa, hon var trygg. Plötsligt hostade hon, ut ur hennes mun och nos for det ut vatten, det brände i nosen och i halsen, detta var obekvämt. Putredine ställde sig hastigt upp med alla benen brett isär och lutade huvudet ner emot sanden, det kom ut mer och mer vatten, hon kunde inte andas. Hon hostade och hostade, tillslut kom det till och med blod ut spätt i vattnet. Hennes silvriga blick var fäst på sanden där det låg vatten och blod, hon hade slutat att hosta och gick nu in mot fastlandet. Hennes blick for hit och dit och hon hade helt glömt bort varginnan, just nu fokuserade hon på att hitta växter och smådjur till en brygd. Dom silvriga ögonen föll på en vacker ros, den låg höger om henne och den var blodröd, den hade vissnat. Hon gick sakta emot den och tog sedan upp den med hennes mun, nu letade hon efter lite sjögräs, så hon begav sig mot strandremsan, just där vid vattenbrynet låg det lite sjögräs. Hon plockade upp en liten bit och gick nu emot en stor sten bakom henne, den skulle bli användbar. Putredine la dom två växterna på den stora stenen och hoppade sedan själv upp, nu råkade hon hosta upp lite vatten, vattnet landade på dom två växterna, perfekt, nu slapp hon att hämta vatten. Puti mosade växterna i vattnet på stenen, det blev likt en deg, och det skulle det inte bli. Hon råkade att hosta igen och det blev perfekt, vattnet landade ännu en gång på degen. Nu var den i alla fall drickbar och det rök om den, vit rök. Hon log för sig själv och drack upp det, detta skulle hjälpa henne med vattnet i lungorna.

Efter en kort stund hade hon slickat upp allt, hon hickade. Men nu hostade hon också, Putredine var lite groggy nu. Så hon väntade en stund, då började hon plötsligt att hosta igen, denna gången var det jätte mycket vatten som for ur hennes mun och nos. Nu var det endast fuktigt i hennes lungor, nu skulle hon klara sig bra.

Putredine kände sig inte groggy längre och hon fick en tanke om varginnan, hon hade helt glömt bort det. Om varginnan var intresserad så fick hon väl komma, för Puti satte sig bestämt ner och såg sig om efter varginnan.

[Vet inte riktigt vad jag ska svara på detta, blir det ett avslut här eller vad var poängen med det hela?]