Seu skakade sakta på huvudet, hon kunde vara en envis liten flicka ibland.
Hon Aideen. Den vackraste varginna han mött.
På sin tunga hade han orderna om att han skulle kunna sluta, för henens skull.
Men sen, innan han hann försäga sig. Gick hans tankar igång och genomsökte orderna.
Haffade dem. Det var ju otrlogt, skulle han kunna bli god och då få Aideen.
Men om han bestod som ond, skulle han förlora henne.
Han hade kämpat för att få sin plats i The Dark Nation, han avr inte säker om han ville hoppa därifrån nu.
Seus och Aideens förhållande kunde, trots om han blev god, bli brutet ändå. Av nån annan anledning.
Och då skulle han stå tomhänt.
-Jag är ingen mördarmaskin, mitt sätt är bara kyligt. Det är den jag är. I alla vargars ögon finns rätt och fel. Frågan är bara var de sätter sina gränser. Vissa lägger ribban för vad som är rätt väldigt hög, andra otroligt låg. Det beror på personen själv, förklarade hanen lugnt, även om rösten darrade lågt.
Hans blick skte Aideen, han tog sig fram till henne och stannade några nosar ifrån hennes panna.
- Glöm aldrig. Att alla, djupt inne eller utanför sig själva, har ett hjärta, påminde han henne sen, han stötte med mjuk nos mot hennes vänstra sida av bringan. Där hennes hjärta bultade.

Bultade så mjukt och fint.
Av renaste guld.

Aideen log vagt. Hans ord var sanna. Hon kanske skulle se till hans hjärta och se vem det var hon älska. Hon kanske inte behövde älska det han gjorde utan den han var. Hon suckade och såg sedan på honom. Hon tippade huvudet på sne och flinade lite snett. "Jag antar att du har rätt..." hennes röst var vänlig och hon reste sig upp och strök sitt huvud på hanens. "Förlåt mig för att jag inte kunde se..." hon nickade och satte sig ner igen och fuktade nosen. Hon rörde lite smått på svansen och kände att en sten lättat från hennes hjärta... var det verkligen så lätt att bli av med sin börda, de orden som hanens sagt hade fått henne att ändra sig. Trotts deras olikheter kunde dom ändå vara tillsammans... kärleken går inte att ta bort bara så där...

Colosseum slöt ögonen, mer vätska en normalt simmade i hans ögon men han släppte inget ut. Det kunde han inte. Bara kunde inte.
-Jag är glad att du insett. Det tar tid för alla, men när man väl vet.. Då hjälper det en genom år och dar, sa han, nu avslappnat. Han kunde känna sig säker nu.
Nu kunde han lämna henne, för nu visste han att deras förhållande var uppbalanserat.
För en stund hatade det hela, att han kunde falla ihop å bara brytas så lätt.
Det var bad hon gjort, på grund av henens ord hade han fallit, blivit så svag. Så sårbar.
Han bannade sig, så fick han tine göra. Han fick inte visa sig så svag bland andra.
Blicken mötte Aideens, kanske inte ens för henne.
Han höjde huvudet och såg förbi henne, in i skogen.
Sen, efter en stund gick han i ring runt henne, men hann bara en fjärdel av varvet, så att han nu sotd med nosen mot hennes sida. Ditt gick han och lade sitt huvud vilande över henns manke.

Aideen stod nu stilla på sin plats och följde hanen med blicken. När han var vid hennes sida log hon vagt och puffade honom lätt över kinden. Hon sade sedan"Vi kanske ska gå skilda vägar nu och mötas igen?" hon såg på honom och flinade lite snett. Hon tyckte nog detta möte varit omtumlande men också värt hennes tid. Colosseum betydde mycket för henne. Så enkelt var det. Det var nog dags att acceptera hennes känslor...

[Kort... förlåt!]

Seu sänkte huvudet och backade undan varginnan, gav henne andrum, gav henne frihet.
Han accepterade hennes tycke, hennes ord.
När han var ifrån henne höjde han huvudet och nickade kort.
för en minut rörde han inte en fena, bara betraktade hnne, rörde inte musklerna, rörde inte blicken, rörde inget. Bara stod. Stod stilla. Det var som om allt annat också stannat upp jsut den stunden, som helgat åt deras känslors andrum att binda sig, lösas upp och springa fria vägar. Tillsammans eller skillda åt.
Det var hans sista tanke innan han sakta fortsatte backa, backade in med sin mörka päls in i skugggorna och lät sina färger blandas med skuggornas, lät sina Wager närma sig honom och grumla in allt i ett mörkt sudd, en mörk dimma. I den dimman lämnade han platsen. För ens tund stannade han också inne i dimman och betraktade henne från osynligt avstånd. Sen vänd e han enkelt med noll status i ansiktsuttrycket. Bara vände.
Och gick.