[Fortsättning på rollet från gamla sidan. Aideen||Colosseum
Kopierar in det senaste inlägget]

Aideen-
Aideen lyssnade på hanen och nickade. En bra plan, som säkerligen skulle fungera om Aideen inte gjorde bort sig.
Hon flinade lite åt tanken men ruskade sedan på sig och gjorde sig redo, hon nickad emot hanen för att visa att hon förstått hans plan. Hon började sedan smyga sig runt flocken. Hennes steg var ljudlösa trotts att hon nästan sprang fram, men hon hade lärt sig hur man satte ner tassarna utan att göra ifrån sig ett ljud. Hon saktade snart in och smög sig sakta fram mot rådjurets vänstra sida, men hon gjorde inget ännu, det var Colosseum som skulle sköta resten och sen skulle hon visa vad hon gick för. Hon låg en bit bort och lurade, hon var beredd på allt. Hennes öron var spetsade och hennes muskler var spända och hennes blick var fäst vid bytet. Hon skulle inte släppa det med blicken, hon skulle inte misslyckas idag...



[Shit.. det är knappt jag kommer ihåg planen mer xD]

Colosseum log smått och såg tiken smyga iväg. Hon tog sig fram väldigt bra, satte ner tass framför tass på ett smidigt ohörligt sätt. Bytesdjuren reagerade inte överhuvudtaget.
Nu var det hans tur, med tysta steg tog han sig fram så att han tillsist var alldeles bakom djuret. Han såg från det, till den övriga flocken, och tillbaka igen.
Det var ca. 2 meter mellan det utvalda och resten. Väldigt perfekt.
Med ett flin på läpparna tog han något steg fram innan han vände på huvudet mot Aideen och nickade lågt.
Han tog ett steg till, även det lika ljudlöst, men det fick ändå en väldig hane med en stadig krona på huvudet att lyfta på huvudet ovanför mängden. Med sitt högra öga som var på den sida mot Seu stirrade det skräckslaget mot honom och Seu stirrade med sina gula ögon tillbaka. Ögonblicket förekom sällan, men när det gjorde det, var det som om allt pausat, det var bara djuret och vargen. I en evig utstirrningskamp.
Som ända slutade efter endast nån sekund. Då allt började leva igen.
Ledaren stegrde sig högt och gav ifrån sig höga ljud. Resten av flocken reagerade ganska snabbt och satte fart.
Men på samma gång som ledarhanen börjat alarmera hade Seu grävt ner klorna i marken och skjutit ifrån med bakbenen i en rivstart. Efter några språng befann han sig mellan det utvalda djuret och resten, när han väl gjorde det gav han ifrån sig skarpa skall. Det fick mer fart på flocken och Aideen och Seus byte kastade sig åt det motsatta hållet för att komma bort från den mörka vargen vid sin vänstra sida.
P.g.a att den var blind på det högra ögat hade dom en chans. Bara Aideen attackerade nudå, det skulle den inte räkna med. Den visste ju inte om Aideen.
Och när hon attackerat skulle även Seu ge sig in i leken.
Den svarta hanen slickade sig om läpparna förväntansfullt. De andra djuren var redan nästan borta ur gläntan. Han gissade det skulle ta sig en stund innan de kom sig tillbaka hitt. Synd det, så fin mark som det här var... Flinet höll sig kvar.

När alla djuren började röra på sig var Aideen beredd. Hon behöver bara vänta på rätt ögonblick, hon skulle vänta på Colosseums attack, och sedan skulle hon visa vad hon gick för.
Trotts sin ganska unga ålder var hon en skicklig jägare, det hade alltid varit något som intresserat henne, hon ville bli den bästa.
När det halvt blinda djuret hoppade mot henne, hoppade Aideen upp mot dess strupe och bet sig fast vid strupen. Hon pressade ihop käken och höll sig fast. Bytet försökte göra sig av med Aideen genom att stampa och sparka, men det blev för tungt och den föll till marken med en duns.
Aideen släppte inte greppet, och hon höll djuret hårt om strupen. Hon trodde nog den skulle ta sitt sista andetag snart.
Men just när Aideen trodde den gett upp sparkade den till Aideen i huvudet med ena fram benet och Aideen släppte greppet och svimmade till. Hon låg där stilla på marken, och bytet hade försökt resa sig igen, men inte lyckats, det blödde mycket ur dess stora sår vid halsen.
Aideen kvicknade till relativt snabbt och satte sig lite skakigt upp. Huvudet dunkade, men annars var hon okej...

Seu såg aideen's blick fästa sig vid strupen, hennesbakben skjöt iväg från markytan och med öppna käftar flög hon genom luften mot djuret.
P.g.a det oanvändbara ögat såg den inte Aideen och blev därmed rätt chockad över attacken. Med ett nöjt flin såg Seu hur djuret föll till marken med en ljudlig duns.
Hanen skulle just öppna munnen för att säga "Vi fixade det" när bytets framben for upp och emot Aideens huvud. Som i slowmotion såg han hur klöven träffade och hur Aideens grepp om strupen lossade. Tikens huvud föll till marken och hon lämnade där livlös.
Seu kastade sig mot djuret och Aideen. Det sprattlade ännu men Aideen låg stilla. Utan att bry sig om bytet tog han sig över tíll Aideen's sida. Hans tanke var att han först måste flytta henne innan bytets klövar träffade henne igen. Dock hann han inte ta tag i henne innan hon vimmelkantigt reste sig upp och såg sig omkring.
'Är du okej? Kom med, gå bort från djuret!'
hans rsöt var orolig men klar. Med lätta puffar i sidan försökte han föra henne bort från djurets fortfarande viftande ben.
En Wage vrivlade till bredvid dem, med sin kraft fick han den att samlas tillsammans med flera stycken, de bildade sen småningom en mörk massa som flöt ovanför marken.
Wage-massan kom emot dem och omslöt hjortdjuret och dem själva.
Med koncentration fick han gift utproducerat bland Wage-massorna. Men i samma stund han gjorde det tog han också bort verkningen på Aideen.
Därmed kunde han och Aideen befinna sig bland massorna utan att ta skada av gitet. Det medans hjorten skulle få andningsproblem en kort stund innan giftet hunnit sprida sig genom blodet och tagit död på den.
På detta sätt kunde Seu koncentrera sig på Aideen utan att behöva fundera på deras byte.

[Wagerna är Seu's kraft. När de virvlar till ensamma liknar de ungefär som en liten vind som man färgat svart. smått genomskinlig är färgen men ändå svart och synlig... Förstår du?
När de sen samlar sig och bilder en sån här Wage-massa ser det ut som en liknande rök eller mörk dimma som är kontrollerad av honom.
Så att du ungefär vet vad det är det handlar om! xD]

[*tittar fram runt ett hörn* Måste bara fråga - befinner ni er inne på TDNs revir eller utanför? ]

[Colosseum är typ med flocken tror jag? men vet ej om vi är i reviret, ingen aning vart vi är, Aideen följer bara lilla Colosseum ^^ och Colosseum, jag fattar xD]

Aideen rörde sig bort från djuret på sina vingliga ben. Hon skrattade till och satte sig sedan ner. Hon såg hur en underlig mörk dimma omslöt hovdjuret och hon sneglade på Colosseum som hon misstänkte låg bakom den underliga dimman.
"Jag trodde vi skulle jaga utan fusk..." hon skrattade lite vagt och gäspade. Hon lade sig ner och kände fortfarande att det snurrade en aning, men inte så farligt som först efter sparken. Hon fuktade nosen och andades lugnt och försökte att inte tänka på smärtan. Hon såg På colosseum och log "Du är sötare än vad jag trott..." hon kunde inte sluta flina, hon kanske hade slagit i huvudet lite för hårt, men orden hon sa var ingen lögn, han hade blivit bättre sen hon träffat honom sist, då var det som om han kämpade med sig själv, som om han inte visste vem han ville vara, men nu, när han var med henne var han som en helt ny varg, och hon gillade den nya "han".
Hon placerade huvudet på framtassarna och suckade"Jag lyckats alltid med det omöjliga, men vi fällde djuret i alla fall och det är väl huvudsaken, jag tror nästan vi gjorde den en tjänst....den hade nog inte klarat sig så mycket längre, med det där blinda ögat..." hon nickade och tog några djupa andetag.

[Growl, *stiga fram* hehe, asså Colosseum håller på att möta Key just nu, angående det just att han skulle vilja gå med i flocken..
Men han är inte riktigt med ännu.. Tror jag... Vi är utanför reviret tror jag nog....]

Seu såg lite undrande på Aideen, hon verkade lite borta. Hjortens ben måste ha slagit i ganska ordentligt.
'Jag var tvungen att använda krafter. Inte kunde jag ta död på det medans du står här!'
ett leende omslöt hans ansikte när han såg mot tiken.
Hennes komplimang om honom värmde. 'Vila nu, är du säker på att huvudet är okej? Gör det inte eont?'
oroligt lät han nosen vandra över hennes huvud, han kände inte doften av något blod och såg ingenting heller.
Han tog ett steg bakåt och granskade hela henne.
Sen steg han mot henne igen och la nosen mot hennes öra. 'Du söt du med...'
Wagerna tonade sakta bort. Löstes liksom upp i tomma intet, som rök ungefär.

[Asså de är ju bara sååå söta!! xD]

Aideen skakade sakta på huvudet"Det är ingen fara..." hon tog ett djupt andetag och slöt ögonen bara för att vila sig en aning. Hon fnissade till då Colosseum viskade att hon var söt, hon tittade upp och flinade snett. Hon såg på bytet och sedan på hanen hon fick mer och mer känslor för. "Jag antar att jag är en aningen klumpig..." hon skrattade till och fuktade nosen. Hon kände sig lite yr fortfarande, men så länge hon låg ner kändes det okej, och så fort hon mötte Colosseums blick kittlade det till i magen och hon glömde bort att hon nyligen haft ont...
[Haha ja! :D]

Seu log mot henne och skakade på huvudet.
'Du e allt rolig du, men klumpig var du inte.. Du kunde inte hjälpa att djuret var en aning vildare än andra. Du överraskade det ju ganska rejält p.g.a att han inte sett dig och vetat av dig innan dina tänder plötsligt grävde sig in i dess päls!'
motlade sig han med mjuk men sanningsinriktad röst.
Hans blick följde hennes och han såg mot bytet.
'På tal om hjorten, tror du att du "vågar" ta en smakbit?"
skojade han smått med ännu ett leende.
De klargula ögonen log även de mot tiken och glittrade vaket.
[Dålig fantasi.. xD]

Aideen flinade vagt. Kanske hade han rätt...
Hon valde att inte svara på det han sagt, hon nickade istället för att visa att hon förstått hans ord. Hon lyssnade sedan på hans nästa mening och nickade vagt "Jo...jag tror nog det" hon flinade och satte sig upp, och tog sedan något steg mot bytet och sänkte huvudet och slet bort en bit av dess hals. Hon smaskade i sig den saftiga köttbiten och slickade sig sedan om munnen"Det var väldigt gott, vi har lyckats bra" hon skrattade lite och såg ner på bytet. Det fanns gott om mat på ett sådant stort djur, och det var ju bra det, då slapp man jaga allt för mycket.

Den mörka hanen väntade tills tiken tagit en första remsa av köttet, tills hon lagt sitt tycke.
Då sen smög han upp bredvid henne på tysta tassar och rev loss skinn och kött från djurets bog.
Köttet var mört och varmt ännu, han tuggade slarvigt på köttet och svalde det sen.
Såret som rivits upp på bogen fick varmt blod att strömma ut i det gulnade gräset.
Seu satte nosen uppefter det pälskala området och drog in lukten av färskt blod.
Så luktade det.
Han log vid känning av lukten, alltid lika varm och inbjudande.
En skär tunga stack fram och ströks strävt mot det blodiga köttet som syntes öppet.
Smaken var härlig och igenkänd.
Han gillade blod, det avslöjade hans byte.
Hans bytes svaghet.
Blod var allas svaghet.
Kom man åt en annans blod var de i fara, då var de i en dödszon, inom dödsrisk.
Om nån kom åt ens blod kunde de i stort sätt göra vad de ville med en, man kunde förblöda, tappa för mycket blod- om såret gjorts på fel ställe.
På fel ställe för en själv, på rätt ställe för den andre.
Men den andre kunde också skada en mer om en blodsdroppe föll, deras styrka blev större av åsynen, dess styrka verkade större p.g.a den andres dämpade styrka, och dess framsmygande svaghet.
Seu blundade fortsatte slicka i sig det fortfarande strömmande blodet.
För ett ögonblick brydde han sig inte om Aideen's tyckelse om hans uppförande.
Han bar på onda blodådror, det gick i hans blod.
Ondheten, ingen kunde suga ut det ur honom.
Inte ens Aideen med hennes smältande blick.
Han var en ond varg, det kunde ingen undvika, inte han själv heller.
Hans känsla för blod var inlärd, och det fina i dess smak kunde inte heller någo ta ifrån honom.
Seu såg upp för en stund, lät tungan sluta arbeta.
Sen blundade han igen och slickade vidare,
han arbetade med den tjocka vätskan som om han girigt slickade upp några få vattenstrimmor från marken.
Som om han slickade i sig de sista strimmorna av vatten som han skulle få för hela veckan.
Efter en stunds avnjutning på blodet övergick han till köttet.
Mjukt, varmt, uppvärmt.
Det kunde inte bli bättre.
Inte i hans förhoppningar just nu.
Kanske i framtiden, i hur det kommer att bli. Men inte just nu.
Denna stund var speciell.
Oslagbar på sitt vis, men inte oövervinnerlig, aldrig oövervinnerlig.
Ingenting kunde bli oövervinnerligt.

Att se Colosseum så upptagen med bytet fick henne att smått rygga tillbaka. Hans sett att se på bytet, hans kroppsspråk skrämde henne en aning. Hon studerade hans varenda rörelser, hon sänkte huvudet och funderade på vem det egentligen vad hon älskade. Kunde hon vara säker på att denna hane inte skulle anfalla någon av henne flockmedlemmar, kunde hon vara säker att han inte skulle skada henne själv?
Hon rös av tankarna, och försökte skuta undan dom, detta var bara spekulationer, inget annat. Colosseum hade lovat att han inte skulle skada någon av hennes vänner, och hon antog att han inte skulle skada henne. Hon svalde och såg snart upp igen, hon reste sig upp och började gå en bit bort från bytet. Hon satte sig, med ryggen mot colosseum och bytet, kanske åtta meter framför dom. Hon såg in i skogen och suckade. Hon ville inte att Colosseum skulle råka illa ut men, hon kunde inte hjälpa att tänka att han en dag skulle svika henne, det kändes så nu, han bar på något mörkt, något som kanske skulle bryta sig lös någon gång, utan att han menar det, och då kan det vara för sent....

Aideen's sneda blick mot honom registrerades av hans ena öga, bara som en skymt i sidan.
Han sänkte huvudet lite över sitt byte, skämdes.
Hans girighet över köttet och blodet lade hon såklart märke till.
Det skulle vem som helst göra.
Var det dags att säga något?
Förklara eller ursäkta?
Seu slöt ögonen en sekund, det var dumt av honom att visa sin entusiams
så öppet, efter så kort tid.

En fnysning ekade i hans huvud,
han borde inte behöva dölja sig för Aideen.
Hon borde kunna ta honom som han var.
För även om han skulle orka spela i början, skulle han inte orka med det hela tiden.
Det skulle då komma en dag när han la av och visade sitt sanna jag.
Då skulle hon endel anse att han ljugit om sig själv för henne, eller bli rädd för hans plötsliga omvändning,
kanske skulle hon lämna honom.
Då skulle han måsta stå ut med en mörk ensamhet han inte behövt känna på lång tid innan, medans de följdes åt.
Han skulle låta omgivningen ta honom som han var.
Annat än sig själv kunde han inte bjuda på, inte ens åt denne orangefärgade tik.

Men när Aideen sen drog sig bort från hans sida, gick bort och satte sig en bit bort- skar det inombords.
Han skulle inte klara sig utan henne, om han ständigt skulle se en bild av henne med ryggen mot sig.
Han skulle inte klara sig om han visste att han inte kunde tänka på henne som "Aideen som gillade honom".
För en stund var blodet runt hans nos borta för hans sinneen, han lyfte huvudet och såg mot hennes ryggtavla där hon satt och såg in i skogens mörker.
En skär tunga blottades utnför munnen, den strök noggrant runt nosen.
Drog in alla spår av blod.
Blodet smakade sött i hans mun, trots åsynen av Aideen.
Det kunde inte gömmas.

Med mjuka prasslanden från det torra gräset osm han omgavs av, steg han upp.
Han blev stående en stund, med huvudet i mankhöjd, med klargula ögon som såg mot Aideen.
Inte envist stirrande, bara lugnt betraktande.
Efter en stund höjde han på huvudet och slickade sig om munnen en sista gång innan han börja lägga sinkropp i rörelse.
Tassarna bar hon mjukt över marken fram mot den andre vargen.
Bar honom till hennes sida där de stannade.
Han stod en stund där, som för att vänja henne vid sin närvaro.
Sen lät han nosen vändas mot henne, lät den närma sig tills den slutligen nådde hennes päls som äckte hennes högra sida av bringan.
Den becksvarta nosen puffade henne där, mjukt, lugnande och förlåtande.
Han sa inget, det behövdes inte.
Hans huvud lämnnade vid hennes sida.
Efter att nyss ha puffat henne där, nosen nåddade inte hennes päls var tillräckligt nära för att känna hennes kroppsvärme.
Så stod han en bra stund, med de klara blicken ner i marken.
Detta var efterlängtat.

Aideen kunde inte få bort tankarna. Hon ville se gott i alla, och såklart såg hon gott i Colosseum, men han skrämde henne. Hon suckade och sänkte blicken en aning. Hennes öron vinklades snart tillbaka då hon hörde steg som kom bakifrån, hennes hjärta började automatiskt slå snabbare som om hon var rädd. Men det var något hon inte kunde styra, när hon såg den mörka hanen vid sin sida i ögonvrån vågade hon inte se på honom, var rädd att hon skulle se något hon inte ville se.
När hanen sedan förlåtande strök sin nos mot hennes bringa ryggade hon tillbaka en aning, men hon lät honom förlåta, men hon visste inte vad hon skulle göra.
"Vad är det du gömmer?" frågade hon till slut och vände sin blick mot hanen. Hon suckade och tvingade sig själv att se hanen i ögonen. Du har något inom dig som skrämmer mig..." mumlade hon innan hon vände blicken mot marken. Hon ville egentligen inte erkänna det, men hanen hade nog redan uppfattat vad hon kände, rädslan för att han skulle förändras totalt...

De kattgula ögonen såg ner i det torra gräset,
han skämdes- varför kunde han inte vänta med sin blodgirighet tills han var ensam någon gång?
Adieen verkade skrämd av hans uppförande, vilket han förstod, vme skulle inte bli det när någon pltösligt börjar bete sig om en vampyr när den ska äta en hjort.
Seu kom på flera bortförklarningar, att han t.ex. inte ätit på länge, inte lyckats fånga, inte hittat byte....
Men ändå vann sanningen, det var lika bra att hon gick iväg med sanningen bakom örat än en lögn hon genomskådat.
Det mörka huvudet höjdes och han såg mot tiken, såg rakt in i hennes ögon, liksom tvingade henne att se på honom bara med sin blick.
- Jag har levt ont, hela mitt liv sen jag kom hitt. Dagen när jag mötte dig där på Snöslätten skakade om hela mig, började han.
Trevande, mumlande, försiktigt.
-Tiden när vi inte möttes gick jag och tänkte på vad du gjort mig, hur du förändrat mig på ett sätt jag inte kan beskriva. Sen nu när vi möttes, hade jag nästan återställt mig helt.
Nu vet jag inte hur jag ska göra. Jag vill vara så mjuk och försiktig jag kan med dig... Men jag är ännu ond, en ond mörk varg- jag är rädd att jag inte kan ändra så mycket på det..,
han tystnade och såg för en kort stund rakt frammåt, in i skogen, den mörka skogen på andra sidan gläntan.
-Jag är ledsen om jag skrämt dig...
han röst var dov, men mjuk, som en skör tråd.
Han kunde inte komma på en gång när han förlåtit någon förut, nu gjorde han det flera ggr.
Han förstod sig inte på detta, vad var det som gjorde att han bara kunde släppa allt, släppa sig själv- bara för en vargs n'ärhet.
Han släppte sin personlighet, sitt jag.
Bara för en vargs närhet.
Ändå kunde han inte se något mer självklarare, ingen annan hittills i hans liv hade han kunna göra det, men för Adieen var det självklart.
Den mörka vargen såg snett upp mot de höga kala topparna, en vind drog genom hans päls bakåt.
Han kunde inte hjälpa det, Aideen hade fångat honom i en grop. Nej, det var fel.
Han hade själv grävt sin egen grop, så var det. Och för varje gång han såg tiken, kom han sig bara längre ner i gropen, att ta sig upp kändest nu omöjligt.
Varför kunde han ine vända det hela ryggen och gå mot TDN:s öppna famnar?
Det skulle vara så enkelt, bara låta sig omslutas av såna som han, såna som kände samma ondska rinna genom sig som han gjorde.
Som skulle slipa honom och forma honom till en riktig TDN:are, till en familjemedlem.
Han skulle få en familj ingen kunde ta ifrån honom, en familj han skulle kämpa för, elva med.
Aideen kunde närsomhelst gå, bara när hon kände för det.
Där var inget säkert, vad var det som gjorde tat han inte kunde släppa det?
En känsla inom honom, en han inte kunde styra, kontrollera eller på något sett behärska.
Den känslan han hade för Aideen.

Aideen lyssnade till hanen. Han ord ekade i huvudet på henne. Egentligen så trodde hon att alla vargar i grunden var goda men blev onda med tiden, beroende på vad dom varit med om. Det gick förmodligen att motarbeta om man ville, men en sådan längtan verkade inte det extrema onda ha.
Hon suckade och såg på Colosseum och tippade huvudet lite på sne"Om det är du, så är det så..." mumlade hon, hon ville inte det, men hon kunde inte ändra på vem Colosseum var, det gick bara inte. "Jag litar på att du inte kommer skada mig Colosseum, men kan jag lita på att du inte skadar mina vänner?" hon såg menande på honom, och väntade på att han skulle svara, om han hade något att säga.
Hon lade svansen intill sig och hon betraktade sina tassar. Hon rös till då en vind letade sig in i hennes päls och fik den att resa sig lite lätt. Hon drog tassarna in mot magen och bröstet och huttrade till. Detta hade blivit jobbigare än vad hon tänkt sig, hon hade hoppats på så mycket mer, men nu hade det förstörts. Det var hon som förstört stämningen, varför skulle hon alltid bry sig? alltid bry sig för mycket om allt, men hon var rädd, rädd att Colosseum skulle råka illa ut...

Seu slöt ögonen när hon talade, det var som knivhugg.
Även om hon menade väl med det att han var han, han kunde inte hjälpa det.
När han återigen såg upp var hans blick riktad mot det gulnade gräset, tom men ändå sorgsen.
Helt stilla, en stilla blodsdroppe som undvikit att lämna sin plats, kletad i korta hårstrån på hans haka,
droppade ner, föll från sin plats på hakan.
Ramlade famlande genom luften, tiden stod stilla. Droppen bara föll och föll, utan slut.
Ändå träffade den slutligen en liten hård sten på marken, stenen var minimal, lite större än en klo, men det räckte.
Droppen kläcktes som ett skört ägg och vätskan delades i tusentals mindre skildringar som kastade sig åt sidorna, runtom stenen som en röd ring.
Hela processen iakttog Seu, bara för att iaktta något. Men hans blick gick aldrig in i dett han såg, den var fortfarande tom och sorgsen på samma gång.
Efter en lång tystnad lyfte han huvudet, frammåt.
Kunde ännu inte möta tikens blick, han höjde nosen, hela huvudet, högt. Frammåt.
Blicken var stark, nästan fientlig för ett ögonblick.
Sen mjuknade den och han vände huvudet mot Aideen, såg länge in i hennes ögon med gul skör blick.
Han otg ett steg närmare och tryckte sin panna mot hennes, med nosen neråtriktat. Hans ögon var även de riktade neråt,
den korta stunden medans han tog sitt steg mot henne hade han haft ögonkontakt.
Bara den stunden hade blivit för plågsam.
Han slöt ögonen hårt nu igen, öppnade munnen och drog in ett ljudlig andetag i tystnaden.
-Jag skulle aldrig, aldrig kunna skada dig Aideen..., hans ord var sköra, viskande.
På samma gång fullt hörbara.
Men rösten var tunn, så tunn. Skör som ett spindelnäts tråd, nära bristningsgränsen.

Att han tagit så illa vid efter Aideens yttrande gjorde henne fundersam. Kanske fanns därinne något som ibland letade sig ut. Något vänligt som inte ville göra någon illa så länge ingen gjorde honom illa. Hon log åt tanken. Hon ville inte lämna Seu som en fiende. Hon såg honom inte om en sådan. Hon ville vara hans vän. Men hur säker kunde hon vara på att han menande det han sa? Hon fick helt enkelt lov att lita på honom. Något mer kunde hon inte göra.
Hon sänkte huvudet och ganska snart placerades Seus panna mot hennes och hon såg på honom. Men när hon såg att hans blick var riktad mot marken gjorde hon likadant. Hon lyssnade till hans ord och log vagt. "Jag litar på dina ord Seu" hennes röst var tyst, så skör, men hon menade vartenda ord.

Seu stod stilla, inväntade tikens svar- om hon nu skulle svara.
Hon kunde också tystnaden bli ett svar, Seu's hjärna gick på högvarv hur han skulle tolka det. Men han behövde inte arbeta länge, snart hörde han hennes käkar skilljas och yttra ord. De var minst lika svaga som hans men sanning och ärlighet låg i varje ord.
Det var som om de stod och skapade löften, skapade en tråd så tun som ett nät som nu knöts runt dem. I ett litet ryck kunde den gå av, så som ett grässtrå eller ännu lättare.
Alla träd. Alla berg. Alla vargar och alla bytesdjur, kunde gå över deras tråd utan att bryta den.
Den tråden höll för allt förutom en sak, där den var skör, så skör.
Och det var brytningen av deras löfte.
Det var en löftestråd.
Seu såg ner i marken, knep ihop ögonen igen.
Han visste på nått sätt att Aideen skulle hålla sitt löfte.
Om än hon skulle få det svårt att kunna lita på hans ord som än var bara ord, så skulle hon göra det så länge hon visste att hon hade en anledning.
Det var han som de två fick bekymra sig över, kraven på honom var de som kunde bli tunga att lyfta.
Han försökte dra in tikens flockdoft, om han gjorde ett misstag att inte känna igen en IsilAnare och skada denne skulle Aideen och Seus tråd vara bräckt.
Söndrad för alltid, ofixbar.
-Tänk om...Tänk om jag inte känner igen dem..., han tvekade i början, om det var rätt formulering och om det verkligen var lämpat att fråga. Men han gjorde det, tystnaden var ihärdig efteråt. Det han menade med "dem" var Isilanar-medlemmarna.
Det var en självklarthet att det var de som stod på samtalsämnet, inget annat var värt att tala om nu.
För en stund kände han ett hat mot alla dessa han i stort sett var förbjuden att röra.
Om det inte varit för dem hade han inte behövt känna press, om det inte varit för dem hade han bara kunant leva vidare. Hoppeligen tillsammans med Aideen.
Den gula kattblicken vändes uppåt mot hennes solvarmt färgade panna, mot hennes ögon.
Hans blick var sorgsen och tvivlande, nästan rädd.
Rädd för vad som skulle hände. Rädd för vad som kunde hända.

"vad är det du söker?" frågade Aideen plötsligt utan att svara på det Seu just sa. "Jag menar, måste du veta? vill du skada andra av din egen sort? varför söker du sånt som är ont?" hennes fråga var enkel men samtidigt svår. Vad kunde han svara på det? ville han ens svara?
Hon suckade och sänkte blicken. Att allt skulle vara så komplicerat. Att inget kunde vara lätt. Men hon hade hört någon gång att kärleken inte var en dans på rosor, den var så mycket mer. Motgångar är bara bra. Men hur stora motgångar är tillåtna och ska man tolerera allt?
Hon svalde och såg upp. Betraktade Colosseum som hon inbillade sig att hon älskade. Men frågan var om hennes känslor spelade henne ett spratt kanske kände hon inget speciellt för denna hane? men hur skulle hon veta det?
Hon reste sig upp och började gå lite. Gå runt på platsen. Hon ville inte sitta still längre. Det kändes som om hon väntade på något, och det gjorde hon väl egentligen inte. Hennes tassar snuddade vid marken och hennes blick var fäst i marken. Hon fortsatte röra sig runt platsen och hennes tankar virvlade runt i huvudet likt en storm som drar med sig allt så drog hennes storm med sig alla tankar hon någonsin tänkt. Skulle det alltid vara så?

Colosseum suckade. Han fick inget räddande svar, inget svar som skulle kuómma att rädda alla problem. Varför skulle det det? Aideen var ingen gud, bara en vanlig tik.
Hennes motfråga fick honom att lämna stående när hon flyttade sig.
Han hörde henne börja gå runt, gå runt platsen, evigt trampande.
Han själv ville inte gå, han kunde, men han ville inte.
- Du känner ett nöje i att döda, man är helt enkelt en ond person. Vissa blir onda med tiden, ofta kan det handla om uppväxtsminnen eller liknande. Vissa är bara född ond, det är deras levnadssätt, de ser istälelt godheten som något väldigt annorlunda och felaktigt, när hans sista ord dött ut i tystnade insåg han vad han gjort. Annorlunda och Felaktigt. Han hade förolämpat Aideens levnadssätt. Där han stod med nerböjt huvud ochs tirrade ner i marken blundade han hårt, önskade han kunde ta tillbaka.
-Själv tycker jag var och en bör få leva som man vill, godhet är inte min vardag. Men inte heller min fiende, försökte han rätta till min började sen fundera om han bara gjorde det mer felaktigt.
Nu fick han en stor lust att gå iväg, bara gå iväg och gå.

"Egentligen fattar jag inte varför man hela tiden ska tala om ont och gott. Alla får väl egentligen leva som man vill. Men jag förstår inte hur man kan vilja döda någon bara så där...det finns inte i min värld..." hon talade med klokhet i rösten. Men om Colosseum skulle ta det som något klokt visst hon inte. Han verkade inte vara så där lycklig längre som han tidigare verkat vara. Men det var hon själv inte heller. Hon kände sig kluven. Kluven över vad hon egentligen kände.
"Vi kanske ska...vi kanske ska gå skilda vägar?" hennes röst var så där svag och skör igen som om hon egentligen inte ville säga det men det var som om hon trodde det var det rätta. "Vi är nog..." hon ville inte säga det"för olika..." men där kom orden. Hon ville inte erkänna det. Men hur trodde hon att det skulle fungera? två vargar med två helt olika livsstilar.

Han nickade svagt, hon hade rätt. Ondskan eller godheten, man väljde ju själv. Colosseum märkte hur hon försökte framlägga hur Hon inte förstod mordviljan, hon kunde inte förstå den. Hon var inte ond. Alla goda kunde gå med den frågan i sitt huvud, men de kune aldrig få ett svar, även om de frågade. De måste uppleva det.

Därmed svarade han inte, bar lystrade till de vidare ord på förslaget hon sade.

Orderna gick in i hans huvud men famlade runt med sin betydelse. De avr för svåra.

Hans blick stirrade ner i marken, stel och orörlig när han väl fick fatt på betydelsen.

Hanen stod så en stund, Skiljda åt. Skiljas här. Han drog ihop munnen till ett streck och höjde huvudet mot Aideen, slappnade av i käkarna.

Hennes ord hade varit nära ohörbara, men deras betydelse var så kraftig att de smällde i hans öron som om hon stått bredvid honom och skrikit det.

Hon hade nyss givit honom ett slag i magen, ett hårt. Han ville vika sig dubbelt och invänta sin död. När det här möte var över, om det slutade såhär. Då skulle han göra det, han skulle lägga sig ner på sidan, ligga där som en skadad.

Utan att stiga upp, han skulle vägra.

Han ville säga så som det var till henne, så som han kände. Och det gjorde han.

-Jag kan gå utan dig så länge jag vet att du ännu finns där och ännu kommer ihåg mig. Då kan jag gå till världens ände, sa han, rösten var klar och helt fylld med ärlighet. Han talade. Talade på riktigt för kanske första gången i sitt liv.

-Men om du går nu. Om vi skiljs åt med dina ord, då kommer jag inte kunna ta ett steg. Jag kommer lägga mig ned här och dricka det regn som faller ner mellan mina käkar, jag kommer äta de kryp som vandrar in i mun



|å, så poetisk min pojke här. Förlåt att jag binder Aideen med såna här ord.. ='/

DE E JU SÅ SORGLIGT!!! |

Aideen lyssnade till det sorgliga orden som lämnade hanens mun. Hon suckade och tog något steg mot honom men ångrade sig och stannade upp någon meter ifrån honom. "Jag kan inte säga att jag inte gillar dig... men du måste också förstå att det inte kommer.... fungera.... hur skulle det kunna?" hon såg ner i marken, på tassarna. Hon visste inte vad hon skulle säga. Hon visste inte vad hon skulle göra."Du får inte skada dig själv bara på grund av mig... du är värd något bättre..." hon nickade och satte sig snart ner och såg sig omkring med sorg i blicken. Hennes öron klippte vagt på öronen och svalde. Vad mer kunde hon säga? Hon vågade inte säga något mer. Hon hade väl redan sagt tillräckligt.

[Det är ju väldigt sorgligt D,:]

Colosseum höjde med ens huvudet, hans blick var fylld med sorg men också med en sanning.
- Det funkar inte så, vi kan vara så olika så som natt och dag, men så länge vi tror. Så länge vi tror att det går, då går det. Så länge vi vet hur vi ska göra för atthålla ihop även om vi är ifrån varandra. Så länge vi kommer ihåg varandra..., hans ord var mjuka.
Med långa pauser och ingen brådska. Han visste vad han talade om, han trodde på sina ord. Han trodde han hade rätt. Det var bara hon som saknades, hon måste också tro, annars funkade det inte.
Det var tron. Tron som höll ihop kärleken. Annars skulle det inte finnas nån kärlek.
Om inte tron fanns.
-... då funkar det. Det är tron som bär upp kärleken. Tron om att det går, fortsatte och avslutade hanen sina ord.
Hans blick var fylld av tron han talade om. Han trodde.
Hon måste tro. Om hon inte nu sade att hon också trodde...
Då visste han inte vad han skulle göra.
Han skulle inte kunna möta hennes blick igen.
Han skulle inte kunna tro.

Visst var det tron som kunde hålla dom ihop. Men hur mycket skulle dom få lov att undan gå för att få detta förhållande att fungera. Aideen skulle få lov att acceptera att Colosseum gillade att döda, eller hur han nu ser på det hela. Kunde hon acceptera det? hon kunde i alla fall inte ignorera den "lilla" saken. "jag förstår vad du menar..." mumlade hon och såg på honom. "men jag förstår inte hur jag ska kunna blunda för det du tycke rom att göra, det jag avskyr mest..." hon suckade, hatade att vara dne omöjliga. Men hon kunde inte rå för det. Hon ville inte stöta på Colosseum då han slet i någon annan. Hon ville aldrig se det. Hon skulle vilja stoppa honom i sådana fall..