Namn: Araceli Darque
Kallas: Araceli
Ålder: 19år
Kön: Hona
Status: Ond
Ras: Karg/Kreschimvarg
Kraft: Vatten | Raseri


PERSONLIGHET
Araceli är en hona med kort stubin, hon agerar oftast innan hon tänker
vilket gör att hennes möten med andra vargar oftast slutar med trubbel för
henne själv. Hon lider av ett skadat och förvirrat psyke, det händer att hon
förlorar sin självbehärskning och till och med attackerar de som står henne
nära. Hennes arrogans är stor och hon skulle aldrig tvivla
på styrkan bakom hennes kraft, hon förlitar sig aldrig på att andra gör
jobbet år henne utan vill hon ha något gjort gör hon det själv.
Hon är varken vad man kan kalla vis eller snabbtänkt, som sagt agerar hon
gärna innan hon tänker, dock ska man inte underskatta henne i strid då hon
är en stark motståndare.

Araceli är inte den som gärna för långa konversationer med främlingar eller
någon varg över huvud taget. Hon tar sig aldrig tid att uttala några
artighetsfraser snarare roar hon sig ofta med att reta den hon talar med.
Araceli är mycket kallhjärtad, aldrig har hon brytt sig om någon annan än
sig själv och sin bror Azrael, som hon inte träffat på många år och som hon befarat har dött. Hon skulle aldrig tveka att avsluta någon annans liv, hon är fylld med hat emot allt och alla och har en evig strävan efter makt.


KRAFT
Hon har rätt god kontroll över sina krafter med tanke på träningen hon fick som ung, men då hon inte använt sig av dem på länge har de blivit allt svagare.


Samla syre, är en kraft som gör att hon kan dela vatten och syre åt för att förse sig själv eller någon annan med syre för att kunna hålla andan längre under vatten. Denna kraft kräver inte jätte mycket energi men den kan var skadlig för de vattenlevande varelser som finns i närheten av henne då hon använder denna kraft. De kan dö av syrebrist.


Vattenklot, är en mängd vatten som koncentreras i en boll som sedan kan slungas mot en motståndare i strid. vattnet kan tas upp direkt ur jorden men det sparar mer på energin om man tar det från en ytlig vattenkälla. Kraften i denna boll varierar beroende på hur stor den är.


Flodsprång, en attack som nästan alltid slutar med att hennes motståndare skadas. Denna kraft måste utföras i vattendrag som en flod eller en sjö eller ställen där marken är väldigt fuktig.
Vattnet runt henne börjar snurra i väldigt hög fart och då den når sin maxgräns slungas hon iväg upp ur vattnet med kraften och farten av en tromb.


Vattenpelare, en attack som samlar en stor mängd vatten och koncentrerar det till en kraftig stråle av vatten som om den träffar kan slunga iväg motståndaren med väldig kraft och orsakar ofta stor skada.


Förfädernas själar, är en kraft hon och hennes bror föddes med.
Det är en kraft som sammanbinder raseriets och vattnets styrka.
Denna kraft behöver inte ha direkt tillgång till vatten utan kan ta vatten från under marken, dock tar det mer på krafterna.
Tecknen över hennes kropp lyser allt starkare och vattnet som hon tillkallar
slingrar sig runt henne och gör att hon snart är täckt i kristallklart, blåvitt vatten. Vattnet slungas sedan i en riktad stråle mot motståndaren eller motståndarna.




HISTORIA
De föddes till ett land i krig, de valpar som var menade att förändra framtiden för
Shinkouflockens vargar. Från den stund de två små pälsknytena gnyende tryckte sig mot sin moders, alfa honans kropp, blinda och förvirrade var deras öden redan bestämda...

...Hennes ben skakade av ansträngning, huggen och slagen som den lilla kroppen fick ta emot gång på gång gjorde att det började svartna för hennes ögon. Bredvid henne låg redan hennes bror, hans vita kropp var vit av blod och skakade väldigt av de krampanfall som ständigt plågade honom. Rösten ekade i hennes dunkande huvud "Du måste tåla smärtan... tåla smärtan... smärtan..." Den lilla valpen röt ut i luften, tecknen som prydde hennes kropp lös klarblå och inom loppet av ett par sekunder hade hon bitit sig fast i tränarens strupe. Hennes käkar slöt sig kring hans hals och höll fast med ett nästan krampaktigt grepp. Hennes gråsvarta kropp hade slutat plågas av slag men hon hade inte längre någon energi kvar i kroppen och denna gång blev allting svart.
"Alfa Mistweaver, Aracelis och Azraels träning gör framsteg"
Beta hanen visade de små sår han fått kring halsen där den lilla honvalpen hade bitit sig fast. "Bra... öka på deras träning ytterligare" de iskalla, klarblå ögonen var nog för att övertyga beta hanen som såg något tvekande ut. Och så fortsatte de små valparnas träning som börjat den dag de var gamla nog att lämna lyan.
De båda valparna hade varit efterlängtade, endast var tusende generation föddes en kull med deras krafter, en kull med valpar som bar tecken från förfäderna och en kraft som skulle avsluta det uråldriga kriget mellan flockarna Shinoku och Haruka.

Den svarta vargen slungades bakåt med en väldig kraft, träffade ett träd men ett
förödande brak och föll sedan orörlig till marken. Samma sak hände en annan kolsvart varg men den flög åt motsatt håll. Araceli slängde en blick bak mot sin bror som stod med ryggen mot henne och koncentrerade sig på de vargar som anföll från hans håll
medan Araceli fick ta hand om de tre vargar som slängde sig mot henne samtidigt.
Efter ett par minuter föll fler vargar medvetslösa ner på marken. Då nästa grupp av svarta vargar närmade sig de två ungvargarna avbröts plötsligt deras anfall av en kraftig röst som fick alla att stanna upp och vända blicken in mot skogen.
"STOP!" Beta hanen tog ett kliv ut ur skogens skyddande dunkel och ett roat flin prydde hans ärrade ansikte. De svarta vargarna backade undan men Araceli och Azrael bara vände sig mot honom utan så mycket som en gest för att visa respekt. Han studerade deras sargade och blodtäckta kroppar och sade sedan med ett flin som täckte hela hans fula ansikte "Jag tror minsann att ni är redo, dags att återvända till alfa Mistweaver."
Araceli hade med åren börjat tänka allt mer över vad syftet med deras träning var.
Att slåss för sin mors flock, det var meningen med hennes liv, det var vad hon var född till, en krigare. Hon älskade det, smaken av blod, känslan av ben som krossades mellan hennes käkar, ett döende offers sista, hjälplösa andetag.. ja som hon älskade det. Fortsättning kommer..