Savannen grönbruna fjolårsgräs sträckte ut som som ett böljande hav. En mjuk bris fick de halvtorra fjolårsgräset att bölja mjukt och skapa illusionen av ett böljande hav. Himlen var klar och solen låg på och värmde upp savannen ännu mer. Här och var betade mindre hjordar med zebror och gnuer.

Den rätt stora men gänliga mörka hanen satte sina mörka tassar på savannens slätt. De röda ögonen betraktade landskapet och den röda manen böljade lätt även den i vinden. Han hade återvänt till sitt hemland efter 10 års frånvaro. Återvänt till ett land omkullkastat i chaos. Dock verkade det lugnt för tillfället men vandringen igenom benkusten hem hade varit farofylld och hans gänliga kropp bar vittne om karga tider då kan kunde skymta revbenen under den ganska korta mörka pälsen. Han var inte i bästa skick fysiskt men psykist mådde han riktigt bra just nu trotts flera års grov verbal och fysisk misshandel. Han avr äntligen hemma igen!

(Pax till kanto)

Stilla, likt ett rådjur blickande emot det främmande. En mörk, främmande hane befann sig inom Kantos synfält, om än för långt bort för att han skulle kunna urskilja ett ansikte eller tecken. De bruna ögonen blinkade i ynglingens ansikte innan han andades ut och sänkte huvudet. Ett busigt leende lekte i mungiporna. Vem var denna främmande varg? Han hade inte mött många individer sedan han lämnat modern och syskonen, och rörde sig ivrigt men försiktigt närmare främlingen. Ett fåtal meter från platsen han just stod på stannade han upp på nytt för att blicka åt den mörkas håll. Svansen bakom den tunna kroppen guppade tveksamt från sida till sida - ville vifta för allt vad den var värd men vågade inte riktigt. Öronen spetsades uppe på det höjda huvudet. De vita inneröronen och den ljusa fläcken på ynglingens hals syntes tydligt i det torra landskapet.

Nyfikenheten tog åter överhanden när Kanto på nytt sänkte huvudet och satte fart på sina skrangliga ben. I pass - en gångstil som kunde se oerhört klumpig ut om man inte var van vid den - hastade han fram ytterligare några meter innan han stannade upp på nytt. Tack vare sina långa ben kunde han vandra med kroppen ovan gräset istället för att behöva gå igenom det som de flesta andra. Platsens värme var inte heller något som störde honom. Savannen var hans hem, och än så länge hade han inte sett mycket mer av landet. Hans mor hade pratat om platser som denna - öppna men täckta av fruset vatten. Snö. Kunde det verkligen finnas något som snö? Leendet brednade när han återupptog sitt närmande av främlingen. Hade den mörka gestalten sett honom ännu? Kanske. Vad borde han säga till främlingen? Vad sade man till främlingar? Hälsa borde han såklart göra. Det var bäst att hälsa först. Men sen? Ett litet okontrollerat fnitter undslapp Kanto när han stannade upp än en gång för att se emot den främmande.

Den mörka hanen stod bara och såg ut över landskapet en stund innan han hörde rasslet i gräset av någon som rörde sig mot honom. Han vände på huvudet och såg något mycket märkligt. Han klippte med öronen och såg på den långbenta vargen så var på väg mot honom. Han såg den udda gången och detta fick honom att fnysa till. Det såg mycket udda ut med de långa bena till den kroppen.

Då avrgen kom närmare så de var inom tillräckligt avstånd för att tala öppnade den mörka munnen och talade med en kall röst. "Och vad ska du föreställa?" Han hade ett visst hån i rösten mot den andre.

Svansen ryckte in mellan bakbenen och leendet falnade när den främmande hanen valde att tala. Kanto ryggade lätt bakåt, men stannade sedan upp. Huvudet sänktes aningen när han svarade: "Jag föreställer väl mig själv?" Ögonbrynen höjdes lätt. Vilken underlig fråga. Hur skulle han kunna föreställa annat än sig själv? Huvudet höjdes på nytt och svansen letade sig åter ut från under den korta kroppen. "Vem är du?" En nyfikenhet som endast återfinns hos valpar tindrade i de mörka ögonen.

Chi hörde svaret från den bruna vargen och höjde på ena ögonbrynet. "Inte nog med att du ser konstig ut.. Du verkar vara dum också" Han svepte till med svansen och klippte med öronen. "Vem jag är.. Jag är Blood eller Chi.. Välj själv" Han röst var kylig och lätt uttråkad. "Så varför har du så långa ben?" Han hade aldrig sett en varg med så långa ben. "Du ser ju riktigt konstig ut" Han var elak. Såg osäkerheten hos valpen. svansen piskade till.

Återigen hotade svansen att försvinna in mellan benen. Han tyckte inte om den där främlingen. Den mörka var inte alls snäll. Varför kunde han inte vara snäll? Chi?

"Så varför har du så långa ben? Du ser ju riktigt konstig ut."

Kanto bet sig i insidan av kinden medan han på nytt rätade på sig. Osäker på vad han borde svara lät han blicken för ett ögonblick flacka över savannen innan den åter fästes vid den äldre hanen. "Min mor har långa ben..." Öronen vinklades osäkert bakåt och nacken sjönk knappt märkbart. "Jag har min mors ben. Inget konstigt med det, väl?" En rynka bildades i hans unga panna. "Varför är du själv röd? Det är en lustig färg." Den främmande hanens - Chis' - man röda tecken såg onekligen underliga ut. Han hade aldrig sett något djur med så lustiga färger. Komiskt i Kantos ögon.

Chi anade ett tillfälle att retas då denne frågad om det inte var något konstigt med det. Han filande. "Jo det är konstigt.. Det ser väldigt konstigt ut att du har så långa ben.. Och sättet du rör dig på" Retsam och elak ton på rösten. "Det är mer normalt med röda tecken än så där långa konstiga ben"

Svansen svepte bakom honom och e röda ögonen spändes i den andres bruna. "Du är den första jag ser med onormalt långa men jag har sett många vargar med röda tecken" Hånfullt i rösten.

"Jag har då sett fler långbenta individer än med underliga röda tecken" spottade valpen ur sig innan han hann hejda sig själv. Läpparna putade lätt, förnärmat, och ögonbrynen drogs ihop i en något butter min. Han såg inte konstig ut. Både mor och syskonen hade långa ben. De var fler än Chi. "Och jag går inte konstigt. Jag kan gå hur jag vill."Svansen höjde sig litet irriterat, men absolut inte utmanande. Han var irriterad på främlingen, för att han kallade honom konstig. Samtidigt skrämde den äldre vargen honom. Vem var han egentligen, att komma här och förolämpa honom?

Ett kallt skratt lämnade den mörke. "Så du har sett fler långbenta... Låt mig gissa.. Din familj? Så säg mig o du erfarne varg.. Hur mycket av landet har du sett?" Han började tröttna på denna udda varg. Han var yngre och uppenbarligen oerfaren.

Chi gäspade sedan uttråkat. Han var less att tjafsa med denna valpen nu. Orkade inte bry sig om ifall han tyckte att Chi såg annorlunda ut med röda tecken. Han såg sig omkring och svepte till med svansen. Han hade jagat förut men ännu krävde hans kropp mer föda än vanligt.

(Har svårt att vara elak i rollspel.. Får så dåligt samvete :-P Försöker dock med Chi :-P )

[Tycker du gör bra ifrån dig på elak-fronten C; Vet precis hur det känns dock - hade (och har till viss del) samma problem med Phol XD]

Ett mesigt gläfs lämnade den taniga valpen då han inte kom på något svar på Chis ord. Öronen lade sig bakåt och nacken sjönk betydligt tydligare. Han hade inget svar, och det störde honom att främlingen inte kunde sluta vara elak. Var han verkligen tvungen att göra så? Han ville inte umgås med honom längre. Kanto var inte längre nyfiken på den underligt tecknade hanen. Han var elak, och det var allt han behövde veta.

[Funderar på om de borde gå skiljda vägar - känns inte som om någon vill "leka" längre ^^; Har du någon idé eller borde vi avsluta?]

Chi hörde gläfset från valpen och han vände de röda ögonen mot denne ännu en gång. Han suckade högt och skakade bara lite på huvudet. "Seså.. Ge dig av nu.." En eldflamma flammade upp framför valpen. Mest för att skrämma denne.

(Du kan få avsluta om du vill ;-) )

Han tänkte först opponera sig emot Chis ord, trots att han egentligen inte var intresserad i att lära känna den elaka hanen mera, men hann inte komma på något att opponera sig med då ett varmt ljus flammade upp framför hans smala nos. Kanto ryggade förvånat - skrämt - med vidgade ögon och satte sedan fart i den riktning han kommit ifrån. Han ville bort, bort från eldslågan och bort från den elaka hanen. Då han efter ett par långa språng kastade ett öga över axeln intalade han sig själv att han minsann skulle bevisa att han inte var en enfaldig liten valp. Han skulle se världen och lära sig massor, så att ingen kunde dumförklara honom på det viset igen.

[Avslutat C:]