Det var många år sen han sist hade befunnit sig vid stranden, och allt för länge sen han sist kunde spegla sig. Egentligen visste han inte om ytan ville visa honom en bild eller inte, för det sades ju att vampyrer saknade spegelbild. Men havet var för vilt för att ens försöka.
Det var natt igen. Mörkt, inte ens stjärnorna kunde man se då mörka moln befann sig högt uppe i skyn, det såg nästan ut som om det skulle bli oväder vilken sekund som helst nu. Vindarna va kraftiga och slet tag om hans päls. Vågorna slogs hotfullt upp på stranden och sträckte sig längre än vanligt. Månen kunde man ännu skymta, men det var bara en tidsfråga innan molnen även skulle dölja den. Men honom gjorde det inget, det var ändå vackert. Havet såg så fritt och levande ut. Glatt.

Det långa öronen sjönk bak mot nacken och den vita vargen fortsatte sin väg över stranden.
Han kunde förneka hur mycket han än ville, men det fanns en ytterst liten del av honom som saknade livet. Det han en gång, för länge sen hade ägt och visst hade han vid ett flertal gånger grubblat över det men alltid kommit fram till att han inte skulle ge bort den makt han nu hade för att få tillbaka det han haft förr. Så varför ens bli nedstämd för en sådan sak? Alla andra kunde dö, skulle dö. Han skulle leva i en evighet och bli starkare för varje dag. Han skulle bli omtalat och en levande legend. Inte död och bortglömd.

Månen hade vandrat på himlen denna natt ännu en gång och Kim hade tappat sin självbehärskning och tankar. Hon hade försökt stå i mot som alla andra nätter då månen plågat henne. Men hon kunde inte stanna i vattnet. Den nu silverfärgade honan drev fram med det självbelåtna flinet på läpparna. Kim var inte Kim. Inga tankar eller känslor fanns, hon var bara ett rovdjur. Ett rovdjur i natten. Hon hade drivit ut i utkanten av skogen som fanns en bit från stranden och fångat rått några byten i skogen. Slitet dem i stycken och kastat bitarna åt alla håll. Men hon var ändå inte Kim. Men ovädret kanske skulle rädda henne tillbaks. Månen skulle försvinna bakom molnen och hon ville verkligen djupt inom henne bort från denna skepnad som drev bort för att döda allt i dens väg. Vinden rev i den silvriga pälsen som hade intorkat blod i sig och ett sjukt leende var på hennes läppar. Ovädret var på väg och månen bort. Efter ett litet tag kunde hon börja känna sina egna tankar igen och det tog inte lång tid innan hennes kropp rytmiskt började ändra färg och alla tankar och känslor komma tillbaks.

Hon rörde sig stapplande och omtumlad ner mot strandkanten för att se bedrövelsen. Men vattnet var för vilt för att hon skulle kunna se sin egna spegelbild så hon backade bak och sjönk ner i sanden och lät sin egna blick svepa över sin kropp. Torkat blod.. inget mer. Och inga minnen från natten kunde hon finna. Hon var frustrerad. En sak visste hon, att det var månen som var hennes fiende. Men resten var inget hon visste av. Hon kunde vakna av djupa sår, så hennes kropp hade sår lite överallt. Månen hade varit besvärlig i många nätter nu. Hon ville inte, hon hatade det. Hon drog ett rassligt andetag och sjönk ner i sanden och huvudet lät hon falla ner på tassarna medan hon såg på vågorna som slog mot klipporna. De hopplösa tårarna ville leta sig fram men hon vägrade låta dem ta över ikväll. Regnet började falla ner på hennes päls, små droppar som snart blev fler och fler. Hon kände trötthet i sin kropp, hon var utmattad men vägrade somna, hon var rädd för sina egna drömmar. Månen hade fösvunnit, men hon var fortfarande ensam. Vad hade hon gjort för fel?

[Kanske blev lite skumt. Hon blir ett sorts monster i månljus, enklare för dig att förstå om du läser hennes press, tror jag har det uppskrivet där :)]

Doften utav blod hade redan fångat hans uppmärksamhet, dock tillhörde det inte någon varg. Det var något helt annat, men samtidigt kom det från en varg. Troligen någon som vart på jakt. Mörkret hade tagit över helt nu, månen var dold och ett mullrande läte ekade över himlen. Kanske skulle det bli åska?
Demetri sneglade upp mot himlen, drog kort i ena mungipan men fortsatte sen fram med blicken fokuserad. Han såg perfekt i mörkret, för han levde ju bland skuggorna. Hur skulle han då inte kunna se det, så som vanliga såg i dagsljuset?
Det var en liten varg, mycket mindre än honom själv men det verkade dom flesta vara då han tillhörde dom som va något extrema. Han drog in luft, djupt i lungorna. Han behövde inte andas då han var död, helt utan fungerande organ, men han gillade att leka med det som en gång hade funkat i hans kropp.
Nu hade han kommit nära den mindre tiken, han var tyst och nästan smög sig fram fast att han inte saktat ner.
- Godkväll.
Han flinade brett, och det silverfärgade, nästan mån liknande ögonen glänste till då han stannade upp. Han inväntade inget svar först han bestämde sig för att slå sig ner på marken, i en sittande ställning.

Kims tankar flög lika meningslöst runt som vanligt då hon lät regnet blöta hennes päls, så blodet kanske skulle försvinna. Ögonen var halvt slutna, men hon skulle inte somna. Hon borde igentligen stiga upp och börja gå istället för att ligga ner. Då kunde hon kanske hålla sig mer vaken. Men plötsligt hördes en främmande röst, det tog en stund innan Kim han reagerar men då vände hon huvudet mycket snabbt mot främlingen som talat till henne. Hon höjde sig kvickt upp på tassarna och tog ett osäkert steg bakåt medan hon sneglar upp på himlen. Tänk om månen skulle komma tillbaks? De nu mörkblåa ögonen höll på att osäkert ändra färg till mörkgröna, något hon själv inte lade märkte till. Hanen var vit och högrest. Han var mycket större än henne. Kim hade aldrig sett någon så stor varg förut och hans storlek förvånade henne, på samma gång den gjorde henne en aning skrämd.
Öronen vippade osäkert på hennes huvud, visste inte riktigt vad hon skulle säga att denne hane. Det var något speciellt över honom, men hon kände sig allt för förvirrad för att komma på vad det var.
"Hej på dig med" mumlade hon. Hon tittade på hans ögon och kände sig lite förskräckt över silverfärgen, de såg nästan ut som månens färg. Hon sänkte blicken för att inte behöva påminnas om månen. Regnet blötte ner hennes päls och hon funderade förbrilt varför denna hane kommit för att möta henne.

Efter tikens reaktion sneglade han bara smått efter henne. Dom flesta reagerade likadant. Antingen stod de kvar och såg likgiltiga ut för att inte avslöja sina sanna känslor, medan det övriga gjorde samma misstag som den här tiken. Visade sina känslor allt för tydligt, blottade sina innersta tankar.
Hennes mumlande läte som skulle föreställa ett tal fick hans blick att smalna av då han kisade med ögonen.
- Varg, om du ska tala till mig så gör det tydligt.
En gnutta utav kyla kunde man finna i hans stämma, men varken hotfullt eller elakt menat. Det var bara sån han var.
Demetri lät blicken glida vidare, ut över det vilda havet igen. Vattnet nådde nästan fram till dom båda vid det här laget.
- Du har inget att frukta, inte ens dig själv.
Hans blick var fortfarande på en helt annan plats, men ännu talade han enbart till henne.
Energin som tiken gav ifrån sig var avslöjande, och han skulle lätt kunna söka sig in i hennes förvirrade sinne om han så ville. Han skulle kunna avslöja henne.
Men det gjorde han inte.

Kim tittade på honom men stod nu still. Hon gillade igentligen inte att ha vargar nära sig, de påminnde henne bara om det förflutna. Såren var för färska, hon satte sig ner fast hon helst bara ville dyka ner i vattnet och försvinna bort. Hon tittade enkelt ner i sanden medan hennes öron lyssnade till vad han sade. Hon gav honom ingen extra kommentar på vad han sade utan satt stilla, sneglade på hanen en aning med sina egna förvirrade ögon som hela tiden bytte färg. Från gröna till orange. Hans nästa ord fick hennes blick att vändas upp igen, utan att möta de silvriga ögonen han bar.

"Inte?" hennes ord var tvivelaktiga, men hennes röst var starkare denna gång än de första mumlande orden. Denna hane hade en sorts skönhet, något som inte riktigt var naturligt. Sen hade hon försökt fånga upp hans doft, men inte känt den vanliga vargdoften. Var han ens verklig? Eller bara något som hennes fantasier skummat ihop?
"Vem är du?" hon kunde inte undgå sig att fråga.

Han såg inte direkt på henne, utan stirrade fortfarande ut över det öppna havet, men hela tiden så lyssnade han. Andetagen från tiken ekade nästan, likaså hennes hjärtslag. Hon var en utav alla dem andra, levande. Hade allt som Demetrius själv saknade.
Hennes första fråga ignorerade han lätt, för det var inget han skulle behöva säga igen. Det han sagt fick räcka.
Det drog smått i ena mungipan vid hennes fråga och blicken smalnade och blev något mandelformade då han kisade.
- Demetrius.
På senare dagar hade allt flera frågat honom om vad han var, istället för vem, så det kom lite som en överraskning.
- Vad är ert namn?
Fortfarande såg han bort, han blinkade inte ens. Vinden drog honom kraftfullt i den långa pälsen och sanden som smög med vinden skulle nog få många att vika undan med huvudet. Men han satt envist kvar, lika stel och död som alltid.

Han var så onaturlig på nått sätt. Det var som om han var skuren i sten, som om han vore en staty. Så hon blev nästan förvånad då han böt ansiktsutteryck. Om hon skulle försöka hitta allt som inte stämde in med denne hane så skulle hon bara bli mer förvirrad, så hon lät bli. Hon tittade på hans vita päls och höjde blicken och tittade på de silverfärgade ögonen men blicken sänktes snabbt. Hanen svarade på hennes fråga, Demetrius. Demetrius.. namnet kändes gammalt på nått sätt. Hon tänkte namnet några gånger för sig själv. Men hon själv hade inte hört det förr, inte så konstigt. Vågorna kastades mot några stenblock och regnet dunsade ner mot Kims kropp, och gjorde henne dyblöt efter en kort stund. Fast hon njöt av vattnet på sin kropp, det var inte som att simma i havet. Men det var ändå härligt, det gav henne energi. Hanen frågade efter hennes namn, hon svarade snabbt på hans fråga, och han inte tänka igenom sitt svar.

"Kimberly". Att säga sitt hela namn, kom som en reflex och hon kom på sitt misstag först efteråt. Men hon började inte rätta till det. Hon fortsatte titta på honom, hennes ansikte var en aning stelt men inte lika som innan. Hon försökte ännu en gång se om hon kunde känna hans doft, men nej, konstigt.
"Får jag fråga er en sak..?" sade hon och rynkade pannan i ett fundersamt veck medan hon tittade på honom.

[Tyvärr måste jag avsluta detta roll eftersom jag bestämde mig för att rensa bland mina karaktärer, så Kim är nu död.]

Den vackra svarta tiken sitter och blickar ut över det rasande havet. Hennes blick är frånvarande nästan som hon söker efter något längst med horisonten. Hon kunde känna vattnet mot tassarna när vågorna slog in mot stranden, men hon brydde sig inte om att flytta på sig, faktum var att hon tycker det är skönt när vattnet rör vid hennes tassar, som en lugnande fläkt eller vad man skulle kalla det.

Hon kunde känna månens energi mot sin kropp och månens röst i huvudet. Hennes tatueringar vid ögonen glöder starkt och hon sveper lite med svansen och ruskar på huvudet så den svarta luggen flyger och avslöjar hennes bärnstensbruna ögon.

hon riktar blicken upp mot månen och såg att mörka moln började närma sig. Hon är fortfarande rädd och de dåliga minnena är fortfarande färska men hon tänker inte låta honom få förstöra hennes liv. Hon rynkar lite på nosen och hoppades att inte han skulle dyka upp här igen.

(hoppas det är okej att eira dyker in här?)

(Ja 8D bara as bra! får väll säga att den andra vargen stack eller nått..)

Han var återigen ensam, men hade valt att stanna kvar här på stranden. Han gillade att se det ilskna havet slå in mot stranden, se hur det mörka molnen blev allt fler och verkade samla sig till en virvel. Var det kanske en tromb på väg? Komiskt, han hade inte sett en vattentromb på många, många år.
Doften av en annan varg hade redan hunnit nå honom, men han hade inte haft någon ork att lägga sin uppmärksam på denna ännu. Han tillhörde inte deras värld, han hade sin egna att leva i. Så vad kunde denna vampyr vinna på att söka uppmärksamhet hos något så levande. Det kunde inte ge honom någon vinst, eller jo visst, det var ju hans levnadsbröd.
Den vita vampyren skakade kort på huvudet men såg sen bort mot henne, mot vargen.

Hon stirrar på månen innan de mörka molnen täcker den helt, hon kunde inte känna energin längre eller rösten och tatueringarna slutar glöda. Men nu riktar hon blicken från himlen och ser på den rasande vågorna. Hon reser sig upp och backar några steg upp på stranden. Hon kände på sig att det var nog bäst att flytta sig från vattnet, man kunde ju aldrig veta med stormar. Hon kunde se de mörka molnen samla sig och blir allt fler, hon hade aldrig sett något liknade förut, vad var det som hände egentligen? Hon ser sig omkring och lägger märke till en vit varg en bit bort.

Hennes öron spetsas emot vargens håll, men kosntigt nog så kände hon ingen lukt, borde hon inte ha gjort det? den enda lukten hon kände är ju salt och tång från havet, men vargens doft dolde väll sig i saltet och tången. Hon sveper lite med svansen och ler ett försiktigt leende mot den vite vargen.

Hon hade liksom han upptäckt att man inte längre behövde vara ensam. Trots mörkret och avståndet kunde han se henne le. Men enbart för att han var just en vampyr.
Huvudet sänktes och han backade undan, försvann med mörkret och var borta. Han var inte kvar.

- God kväll.
Sade han med en hes stämma och det månlikna ögonen betraktade tiken han nu stod bakom. I all hast hade han förflyttat sig mellan tid och rum och sen smugit upp bakom henne. Men han var inte hotfull, lät heller inte skrämmande då han talade med henne.
Demetri var faktiskt ovanligt lugn ikväll.

Hon blinkar en aning med ögonen när han backar och sedan försvinner. Hon ser helt frågande ut och undrande hur han kunde bara försvinna?.

Hon ser sig omkring efter honom och hoppar till när hon hör en hes stämma bakom sig, hon snor runt och får syn på den vite vargen precis bakom sig. hon stirrar på honom som han vore ett spöke." Hur..?" tänker hon för sig själv. hon ser in i vargens månliknade ögon och hon slickar sig om nosen och ler försiktigt emot honom. - God kväll själv främling säger hon med en mild röst.

Hon vrider öronen bakåt när hon hör vågorna slår mot stranden igen med ett stort dån och vinden började den öka en aning, inte kraftigt blåst. men vid havet kunde ju allting förändras snabbt. Hon spetsar öronen mot främlingen igen. - Vem är du? Hon är vaksam, på sin vakt, man kunde aldrig veta.

Hennes fråga fick honom att le roande.
- Magi..
Svarade han tyst och stirrade ut mot det öppna havet. Ögonen slöts till hälften då vinden for mot dem båda. Molnen bildade ännu olika mönstren och det var bara en tidsfråga innan något stort skulle ske, men då skulle han kunna förflytta sig snabbt för att finna säkerhet.
- Kalla mig Demetri.
Han såg inte på henne då han sade sitt namn, utan behöll blicken längre bort. Han bara väntade in stormen.
- En sådan ung tik som du bör inte vandra ensam ända här ute, speciellt inte nu i dessa tider då landet verkar oroligt. Allt för ostabilt..
Rösten tycktes mörkna då han nästan hade avslutat meningen och halsen sjönk en bit. Han frågade inte om tikens namn, och det var medvetet han hade gjort det. Istället fortsatte han samtalet och rikta det mot ett annat håll. Namnen kunde dom egentligen hålla utanför ramarna.

Hon sveper en aning oroligt med svansen, lite för hur han är men också havet och det ostabila vädret. hon ruskar smått på huvudet och möter hans blick igen. - Demetri?! hon smakar på namnet, det låter exotiskt och ovanligt. Hon klipper lite med öronen och hoppar till och krockar nästan med honom när ett högt dån hörs bakom henne. Hon vrider på huvudet och ser bakåt åt dånets håll, Antagligen var det en stor våg som hade slagit mot några klippor som orsakade dånet.

Hon vrider på huvudet och ser på honom igen när han börjar prata igen. Hon rynkar lite på nosen och granskar honom, hon hörde att hans röst mörkande och hans hals sänktes. - jag må vara ung men jag kommer söka skydd om det blir värre. Hon lägger huvudet på sned. - Vad gör du själv härute Demetri?

- Ja, egentligen Demetrius om det ska vara så noggrant.
Sade han med ett roat flin och svansen slog till bakom honom.
Blicken drogs nu mot hennes håll då hon hade hoppat till och lätt snuddat vid honom. Ögonbryna höjdes då han mötte hennes blick.
- Det blir alltid värre.
Hon fick tolka det hur hon än ville.
- Jag söker, och upptäcker kan man säga. Jakten är som bäst när mörkret faller.
Han blickade tillbaka mot himlen och molnen tycktes spegla sig i hans silverfärgade ögon, även om det inte fanns något som helst ljus som kunde återspegla just dessa mörka moln.
- Det var många år sedan jag var med i en sådan kraftfull storm som vi snart ska få uppleva.

Hon möter hans blick , hans ögon är vackra, nästan förtrollande, hon klipper lite med öronen och hon viker undan med blicken och riktar den åt ett annat håll. En svag rodnad sprider sig över hennes kinder men hon riktar blicken tillbaka till honom igen när han börjar tala igen. - Vad söker du efter Demetri? Hon visste inte varför hon frågade men hon kanske kunde hjälpa honom med hans sökande, eller ja det beror på vad han sökte efter.

hon blir genast orolig när han nämner att en kraftfull storm är på ingång, hon ser en smula förvånat på honom, hur kunde han veta att en storm var på ingång förresten?. Hon klipper lite med öronen och ser sig omkring, vinden har sakta men säkert ökat kraftigt och vinden river tag i hennes päls och och ruskar smått på sig och tar ett steg närmare honom. - Hur vet du att det är en storm på ingång?