|| Kira <=> Goria ||

Molnen var tunna just nu, vindarna svepte dem vidare mot Snöslätten, vindarna som kom ännu mer från norr. Varifrån nu det var, när man sade att vindarna kom från norr var det ju just från Bergen.
Mitt bland de fluff-vita molnmassorna snirklade en vit varelse med utbrädda stora vingar.
Ansiktet var platt och den vass böjd näbb prydde den. Fjäderlagret där gick som i cirklar och utvidgades i större och större cirklar, exakt typiskt en ugglas. Från det platta ansiktet i klart vitt gick det över i ljusgråa toner, magen var gråaktig men ryggen hade bara små beteckningar av den utstickande färgen. Vingarna felfritt vita. Ordentliga klor var uppdragna in bland duntäcket vid magen, ett par nattblå ögon såg ut över landskapet under sig. Nattblå ögon som inte tillhörde en ugglas. De tillhörde en fyrbent varelse...
I samma stund sänkte sig ugglan mot marken, vingarna låg stilla utbredda, lite vinklande neråt för att ändra kursen lite halvstupande. Bergen därunder närmade sig hastigt, ugglan tog luft under vingarna för att få dem att funka som en fallskärm för att hindra farten. Benen blottades från dunlagret och klorna spändes ut. I samma stund som fågeln skulle ta mark skedde en förändring, det platta ansiktet buktades ut, kroppshyddan utvidgades flera dubbla gånger mot kroppens tidigare storlek. Benen växte sig tjockare och hår växte ut på dem. Stjärtfjädrarna tog ihop och växtes längre. De små öronen, utstickna åt varsitt håll växte och flyttades uppåt på huvudet. Hela fjäderdräkten särades för varje strå och fram klädde en päls. Allt detta skedde på tiden som ugglan var några dm från att landa med hastig fart. Varelsen tog mark tidigare än den annars skulle ha gjort. Bakbenen var längre nu, vingarna fanns inte längre på plats utan mark stötte ett par långa vit-gråpälsklädda ben. Den mörkblå blicken som nu såg upp mot landskapet framför sig var en vargs. Nyligen sett allt uppifrån, nu från marknivå.

|| ovan att rolla i bergen ||

Den sovande tiken låg i en grotta långt uppe i bergen, hennes stela annsiktsuttryck kunde avslöja ett tecken på ondska även då hon sov, hennes ögon var glödande röda och kroppen hade en vacker rödbrun nyans. Det var varmt, vilket Kira älskade, hetta, det som gjorde henne stark.

Flera timmar efter att det kvällnat en aning började hennes svans att svepa efter stengolvet, men inget ljud gav hon ifrån sig. ögonen öppnades tvärt och huvudet höjdes sakta men säkert. Omgivningen i grottan var precis som den var när hon anlänt, doc mycket mörkare.
Men hennes syn var lika skarp som hökens i mörkret.
Det få ljud man kunde höra var ugglor, prasslande i buskarna efter harar och sådant smått. Hennes ganska så grova kropp reste på sig och hon lät sig sträckas på sig då hon var uppe.
Hon gick ut ur grottan och fick känna en vind riva i hennes man, alla dofter kom som ett enda slag mot annsiktet. men inga dofter som hon fann intresse för.
Det var flera år sedan hon fattat något större intresse för någon levande individ, hon hade inga vänner, familj eller bekanta. Det behövds inte, inte i hennes liv. Allt hon kunde drömma om var förödelse och kaos där hon härskade över landets alla onda varelser.
Ett leende spred sig på hennes svarta läppar.
snart skulle något eller någon uppenbara sig på ett eller annat sätt, vilken hon fan ganska roande. Något att sysselsätta sig med under kvällningens gång.

Hon hade landat på en klippskreva, halvvägs ner för ett berg. Enkelt hoppade hon ut i tomma intet från den och antog sin uggleform igen. Med utbredda vingar seglade hon neråt, desto närmare marken hon kom desto mer i ringlika former flög hon. Slutligen tog hon mark, ännu som uggla. Hon tog fart upp igen och satte sig mer bekvämt i ett ensamt träd. Från det kollade hon käckt läget. En grotta en bit upp på samma berg hon landat på visade sig från det håll hon kollade nu. En bäcks porlande ljud hördes inte långt borta och vindens susande nästan ekade i trädkronan. Hörseln var god för henne, speciellt i fågelform.
En doft mötte hennes känsliga näbb och blicken vändes mot grottöppningen, varg. Aska, asklukt. Eldvarg, Inferno? Blicken spetsades och hon såg stint mot grottöppningen i väntan på att något skulle blottas från hennes håll sett.

Kira stannade och vädrade ennu en gång, det luktade inte varg. Ingenting om man inte räknade med de små djuren. Hon satte sig ned på den steniga marken och slickade sig kring munnen. Den glödheta blicken studerade den kvällnings aktika omgivningen.
Hon fnös till, alldles dött..

Månen syntes på himelen, doc var det fortfarande en ainng ljust ute, och solen höll på att gå ner. Hennes graciösa kropp var avslappnad. Hon kände aldrig någon rädsla, aldrig. Det hade hon bara gjort en enda gång i sitt liv.
Och då hade man all rätt i världen för att bli skrajj för en dsån sak som hände henne. Men hon hade vuxit sig starkare, och nu hade hon aldrig stött på något som kunde skrämma henne.
varginnan log, sedan slöt hon ögonen för en kort sekund.

Goria såg stint upp mot grottan när en brun varghona blottades, hon luktade av den heta eld- askedoften. En varg med kraften eld, inte speciellt sällsynt. Goria slog ut vingarna där hon satt och slog med dem, utan att ta sig någonstans. Hon lade dem försiktigt uppefter kroppen igen. Betraktade.
Sekunderna gick, varghonan såg avslappnad ut, hon kände antagligen inte Gorias vargdoft.
Goria flög upp från sin gren och tog sig upp förbi grottan, hon flög uppåt. uppåt tills hon kom högre upp än vad grottan var. Några tiotals metrar. Där satte hon sig och såg ner. Ytterligare sekunder gick, sen hoppade ugglan ner från en liten brant.
När hon landade var det i ståtlig vargform, hon såg mot vänster, snett neråt fanns grottan.

Kira var vaksammare än vad hon såg ut att vara vid detta tillfäller. "Försöker du att smyga dig på mig? bra försök lilla du" Kira stod kvar, kände ingen fruktan alls. Ett snett leende prydde hennes läppar och den grova kroppen vände sig snett om och blottade den vita tiken. Hennes ögon var glödande röda, och hennes kroppsspråk visade inget tecken på aggrission.

Goria höll tillbaka ett leende,
hon gick ner till flat stenyta,
några meter från den andre.
-Inte det minsta,
sa hon oberört. Blicken vandrade
över den andre, dess päls såg ut
som en lejonman (?), imponerande.
Goria hade lust att sätta sig ner,
men visste mycket väl att denne
kunde ha sluga baktankar.

Kira granskade den andre och hade ett litet gömt leende på läpparna. "Så... vad gör du här?" Frågade hon och satte sig ned.

Goria såg tålmodigt på den andre,
satte sig inte ner ännu heller.
-Borde jag inte vistas här eller vadå?
frågade hon fräckt och ångrade sina ord efter att det
sista var sagt. Hon är inte den skäcka halvfräcka typ hon
visade upp här. Hon borde skämmas.
Ansiktet var lika stramt och blicken slugt lekfullt.
Hon kände skam, men klippte istället med öronen som reaktion.

"Att vistas i en främlings närvaro brukar betyda att man vill något"
Sade kira och tog upp ena tassen för att kolla på de sylvarra klorna.
Hon hade en neutral blick och kollade på henne då hon satt ned tassen.

Denna varginna påverkade Goria dåligt
men när hon tog upp sin tass och betraktade sina
klor ville Goria skratta högt. Hon nöjde sig med ett flin.
-Borde inte jag kunna säga detsamma till dig, kastade Goria tillbaka.
Komentarleken började snart bli tröttsam, Goria såg bakåt.