(borttaget)

Natten som hade gått och omfamnat denna plats, gjort den mer spöklik än vanligt. Tikaani hade varit här ett tag nu och börjat nästan gilla den. Hon kunde tänka i lugn och fred utan massa störande vargar. Nog för att hon oftast var intresserad att hitta flera vargar ville hon mest vara ifred ett tag nu, reda ut sina tankar i lugn och ro. Det hade kommit upp mer och mer tankar som
behövdes redas ut destu längre tiden gått. Hon kunde ibland komma på sig själv med att spela upp scenen då hon tog död på far, det kunde vara ett njutsamt ögonblick. Och oftast så ändrade hon om lite i hennes scener, rev sönder honom bit för bit och eldade upp hans små kvarlevor. Ett flin dök upp på hennes läppar då hon rörde sig på sitt kattlika sätt genom skogen. Halsen en aning sänkt, smög fram med långa steg och öronen lyssnade efter ljud runtomkring sig. Hon var vit med en svart pannlugg och långa svarta hårstrån som fortsatte ända ner till svansens början. Hon var smal men stabil, och man kunde ana de tränade musklerna under pälsen, hennes ben var rätt långa, rätt vrenlik. Och så hade hon de praktfulla vingarna på hennes rygg. Hon kunde lika väl flygit men om man vandrade var det lättare att tänka då inte vinden tjöt i ens öron.

Ett plötsligt yl bröt tystnaden och Tikaani höjde huvudet och öronen spetsades och flinet försvan från hennes läppar och ett mer uttryckslöst ansikte kom fram. De bärnstens färgade ögonen tittade sig skarpt upp i den tomma luften. Ylet hade en klang av galenhet i sig och fick Tikaani att tänka om. Hon ville inte vara dumdristig utan böt snabbt riktning. Hon var inte rädd för vargen som ylat i mörkret. Bara inte dum. Så hon fortsatte gå, lugnt och stilla fast nu lyssnade öronen spänt runtom kring.

[Blev väl sisådär ^^']

Han reste sig upp och höjde på huvudet.
Ögonen var kolsvarta, glänste och var stint fästa på en avlägsen punkt.
Detta gjorde att han smälte in i mörkret, även om det inte var mörkt för honom själv.
Tavar började springa, och var snart bara tio meter ifrån främlingen.
Där stannade han, stod bara och såg på henne, som han brukade i början.
Lät känslan av att vara iakttagen fylla honan.
Han närmade sig bakifrån, en skugga i skuggorna.
Men snart tröttnade han, så han lät höra en dov morrning, bara för att visa sin närvaro.

(kort)

Hon förstog snabbt att hon var förföljd. Dendär känslan hade kommit tillbaka som hon haft i alla år som hon levt med flocken. Så den känslan visste hon väl. Öronen var osäkert bakåt strukna då hon fortsatte att gå framåt. Lyssnade efter varje ljud som kunde uppnås. Hon hörde inget, inte än. Men snart så. Hon försökte vädra men inga speciella dofter mötte henne. Allt hade samma doft som förut. Hon började känna sig osäker och tystnaden hade lagt sig tung mot hennes öron. Bara några kvistar från en uggla som lyfte då hon gick förbi. Inget annat bara tystnad. De skarpa bärnstensögonen tittade sig skarpt fågellikt runtomkring.
Så hörde hon det, det lilla ljud som hon började förstå att hon inte längre var ensam. Att någon iaktog henne förstog hon också mycket snabbt. Hon vände långsamt på huvudet på samma gång en morrande nästan mullrade i hennes öron från den tidigare nästan öronbedövade tystnaden. Morrningen från hanen var inget bra tecken, han var en aning större än henne själv. Hon höjde lätt på ett ögonbryn men lät sen svansen piska bakom henne och överläppen höjdes en aning men ingen morrning lämnade henne. Bara ett varnande tecken.

Hon försökta fånga in hanens doft, men inget. Han bar ingen doft, de gamla legenderna som flockens ledare berättat för dem kom åter upp i hennes skarpa minne. Han var en svart skepnad i skogen. Ett med mörkret runtom kring honom. Hon var inte säker, men det skulle väl snart visa sig. Hon kände elden hetta inom henne, gjorde hennes hud kokhet och ett flin kröktes på de svarta läpparna. Dumma varg.

Ett svagt flin kunde anas på hans läppar när han såg ogillandet blossa upp inom honan.
Han började nästan fundera på att leka lite med henne först.
Men nej... han var för törstig.
Han smög upp bredvid henne, de stirrande, svartnade ögonen glittrade okynnigt.
Han slickade sig om läpparna och sänkte huvudet.
Hunger.
Törst.
Vrede.
Hat.
Allt genomfor honom på samma gång.
Morrningar slets upp ur hans strupe, ofrivilliga.
Instinktiva.

Han var på jakt, hon hade råkat dyka upp.
Han skulle inte ge sig.
"Nämen ssser man på... Är du förbipasserande?"
Han sa inte hela meningen.
För är man inte bara förbipasserande, är man antingen död - eller vampyr.
För ingen stannar länge på detta ställe.
Varken som levande eller död.

Tikaanis blick var tyst men skarp då hon tittade på hanen. Hon följde honom med blicken då han smög sig fram bredvid henne. Tikaani började då röra på sig, lite snabbt åt sidan medan hon höll hela tiden blicken på hanen. Han frågade om hon var en förbipasserande. Hon stog tyst ett tag medan hon iaktog honom med samma flin kvar på läpparna. Hennes hud fortsatte att hetta och hon var säker på sig själv, huvudet höjt i en värdig ställning.
"Kanske" sade hon med en aning kylig röst. Hans morrningar låtsades hon knappt om utan hade bara höjd överläppen så de vita tänderna syntes, men inget annat.
Hon väntade, var på helspänn och elden skulle släppas lös på en sekund om hon så bad om det, vad ville denne doft löse hane henne?

[Helt värdelöst xD]

Han stannade upp och leendet försvann.
Stirrade bara på henne.
En kall droppe träffade hans rygg.
Huvudet höjdes instinktivt, och öronen klippte till då en annan träffade ett av dem.
Snart regnade det ordentligt.
Han stod kvar ändå, det var länge sedan han brytt sig om sådana saker som att söka skydd.
Regnet smattrade mot hans kropp, rann längs ben och hals, droppade från det man nästan kunde kalla lugg.

Ett dundrande ljud från himlen.
Åska.
Han rörde inte en min.
Lade huvudet på sned och såg på henne.
"Och vad tänker du göra nu?" frågade han roat.

(Hahahahah xD Känne rmig dryg)

(-.-)

Tikaani stog kvar, hon kände en regndroppe mot sin päls och flinet vek sig inte från hennes läppar. Regn var hennes svaghet, jovisst men inte hennes undergång. Hon kunde kanske inte tända eld på marken, men det störde henne inte så värst. Att spruta eld kunde hon göra fast det regnade. Samma sak att få sin kropp att hetta. Hon fnös åt hans ord, patetiska varg. Vad väntade han igentligen på, att hon skulle anfalla? Herregud, hon var inte så dum. Hon hade redan märkt att han verkade smidig och snabb då han rört sig, så det skulle hon inte falla på.

Regnet föll på hennes vita päls och gjorde hennes pannlugg stripig och vingarna lite blöta. Men inget skulle hindra henne att flyga.
"Snälla du.. jag är inte dum" sade hon med en silkeslen kylig röst och höll kvar sin ställning medan ögonen höll sig kvar på hanen, hon var fortfarande lika koncentrerad.

Han skrattade till.
"Åh, så rädd jag blir!" Han fnös.
Sedan fixerade han henne med den mörka blicken.
Törsten slet i honom, gnagde i hans inre. Det brann i strupen.
"Jag ska ha ditt blod, hona. Det är inte slut än..."
Han fnös, vände sig om och försvann spårlöst i mörkret.

(Avsluta du c:)

(Magga? Avsluta, please xD)

Hanen, han var en sån fegt kryp. Flydde banan, hon njöt av denna stund. Det var han som hade hotat henne. Och nu flydde han. Då han vände sig om för att försvinna, lät hon elden flamma upp i hennes hals och hettande eld blåste ut ur hennes gap, som en drake. Tanken var inte att skada, han skulle ändå vara borta innan elden hunnit ta fatt hans päls. Men ändå, hon förde ut sina vingar åt sidan och med ett kraftigt vingslag tjöt hon upp mot himlen.
"Försök bara, vekling" ljöd hennes stämma, kall och bitter innan hon svängde om och svävade iväg på himlen.

[Avslutat]