Dagar, veckor. Med undantag för fåtalet möten med främlingar hade rutinerna i en händelselös vardag varit obrutna. Förblivit händelselösa och enformiga. Hannen vandrade framåt över slättens böljande kullar. Regnet hängde i luften, snart redo att slå till, precis som den upptrappande vinden och natten som enbart inväntande solens dalande.
Himlen var redan färgad allt utom blått, bakom gråa moln tunga av snart fallande vatten. Trtos det så verkade hannen inte bry sig. Stadigt föll stegen mot gräset, tungt i hans egna öron. Nästan ekande i den tomma tystnaden som höll slätten i ett järngrepp. Huvudet var högburet, blicken blå och bestämd. Han hade ett mål, och lite regn skulle inte stoppa honom. Inte ens åskan, om så blev fallet. Långt framför, sådär i horrisonten, kunde han ana ett träd. Storvuxet med vida grenar, väl anpassade som skydd för regn. Men han tänkte inte stanna, hade inga planer på att fördröja sin resa mot norr.
Det fanns en möjlighet att han familj var där.
Och det var tillräckligt.
Hannens rödbruna päls glänste i solens döende sken, och hans gestalt kastade långa skuggor över slättens böljande kullar. Ett flertal gånger önskade han att han haft sin systers nätta kropp och kvicka ben, så att vandringen kunde komma till sitt slut snabbare, men faktumet kvarstod att han hade en bergsvargs kropp i mindre storlek. Fortfarande muskellös, fortfarande starka ben och kraftig bringa, bara ett par storlekar mindre.
Ett gråblod i all sin ära.
Det var bara nyligen han stött på ordet som förolämpning, när det kastades rätt i ansiktet på honom. Och hur skulle han svara på det? Förneka sin bakgrund och sina anfäder, vilka de än var? Förneka trots att sanningen stod uppenbar som månen på en klar natthimmel?
Nu hade han lärt sig det, och han hoppades ideligen att det inte skulle hända igen.
Hannen fortsatte framåt. Spänningen i luften steg, bara väntade på att få släppa allt och öppna portarna för den vertikala flodvågen.
Det slog till som en åsksmäll, sen vräkte det ner ovanför honom. Blötte igenom pälsen nästan direkt, kalla droppar obehagliga mot skinnet. Han fortsatte framåt, mot norr.
Trädet stod lockande i fjärran.

Himlen var en liten oroväckande prick i hennes nu. Hon gillade inte regn, hon gillade sol, regn var bara kallt och blött. Och det värsta var att solen var aldrig framme då det regnade. Men nu flög hon fast regnet snart skulle falla, hon fick väl allt ta och hitta något sort skydd. Fast problemet var väl bara att det här var en slätt. Så mycket till "skydd" fanns det väl inte. Bara enstaka träd. Vinden hade också tilltagit. Vingarna fångade upp vinden under sig och hon virvlade ovanför himlen. Hon visste inte riktigt vart hon var på väg, bara vad hon ville göra. Och det skulle hon hitta, det var hon säker på. De fanns där.. nånstans. Hennes blick var skarp som på en fågels då hon tittade sig runtom kring på marken under henne. Hon kunde se långt och också trädet nedanför henne. Hon visste att regnet skulle bryta lös när som helst. Så det var väl bäst att ta skydd med detsamma än att flyga längre och inte hitta nån ny skyddsplats och måste då stå ut med regnet.

Hon började sväva ner i cirklar och tog till sist mark, med en tyst duns. Hon fällde in vingarna längs kroppen och höjde huvudet och tittade på trädet framför henne. Det var stort och hade tjocka grenar som hängde ner, mest åt en sida så knappt något av regnet skulle sluppit in om trädet vore lövrikt. Men ännu var det bara ett par gröna knoppar. Tikaani började röra sig framåt och sänkte huvudet i sin nästan kattlika hållning och gick under det lite skyddade området.
Mycket snart brakade allt ner och regnet började smattra ner och Tikaani makade sig längre mot trädstammen för att inte bli ännu mindre blöt och fnös irriterat. Kanske skulle hon kunna skapa en liten eld, något varmt i närheten skulle vara bättre än inget.

[Blev rätt dåligt men sitter och tittar på tv på samma gång så går inte så bra xD]

Erakan fortsatte sin vandring, genom regnet och blött gräs. Efter knappa minuter fanns inte en torr del på hans kropp, men hannen kunde inte ha brytt sig mindre. Smattrandet av tusentals regndroppar rang i öronen, dränkte allt annat ljud i ett korus av röster.
Det var dock när trädet blev mer än blotta pricken på horisontens kant som han allvarligt övervägde att söka skydd.
Ju närmare det skydd trädets grenar var kom, desto mindre blev hans beslutsamhet att fortsätta. Blöt, tung päls och de oändligt mörka molnen lovade inget annat än elände. Kanske var det inte en så dum idé att vila en stund under trädets tak?
Regnet dränkte inte bara ljud, utan även allt vad doft hette spolades bort i dess tunga droppar. Så när han äntligen kom jämsides med kvällens räddning, upptäckte han att trädet redan var taget av någon annan. En ljus varg, kunde han se.
Hannen stannade utanför trädets skydd, kände regnet välla ner på hans skuldror och rinna längst sidorna. Han rätade på huvudet och ryggen, lade på en spänning av stolthet för att ge någon värdighet på det hela.
"Främling, kan vi dela träd för stunden?" sade han en så hög röst han kunde, så att inte den heller skulle spolas bort av regnet. Artigheten var, som alltid, närvarande, tillsammans med ett stelt ansikte som enbart av övning och envishet höll position.

Hon hade inte blivit så blöt, fast trädet inte skyddade helt så var hon nöjd, hon torkade rätt snabbt då värmen höll vattnet borta. Att skapa en eld var kanske inte så smart, regnet skulle bara försöka dränka den och Tikaani skulle bara ta på sin energi. Så hon satt kvar men lät elden hon bar på värma henne utan att starta nån eld. De små dropparna som mötte hennes päls fräste osaligt till då de mötte hennes stekheta päls. Tikaani började återgå till sina tankar medan hon tittade ut i regnet.

Men hennes tankar han inte vandra så långt innan en röst fick henne att vända på sitt huvud. Hennes blick mötte en brun färgad hane. Han var en aning mindre än henne men stabilare. Hon själv var högrest och smal men man kunde se de välarbetade musklerna som fanns på hennes kropp. Att varit med i en flock hade gett henne en del fördelar på sin livsfärd. Främlingen frågade om han kunde dela samma träd ett tag, han var mycket blöt och måste gått i regnet ett tag. Hon kände sig frestad att säga att han kunde fortsätta i regnet bara för att se hur han skulle reagera. Men han kanske var en intressant individ, någon av de hon sökte. Så därför så kunde hon ta till det här till sin fördel.. kanske.
"Inget mig imot" sade hon och höll sina bärnstenfärgade ögon på honom, granskande. Men släppte sen honom med blicken men hennes öron lyssnade till varje steg han stog, varje rörelse, hon hade koll.
En regndroppe landade på hennes nos och ett lätt sprakande ljud lämnade den innan den försvan. Hon hade inte tänkt blöta ner sig i onödan.

Han nickade ett tack till svar men sade inget. Istället lät han stegen in under trädens grenar och undan regnets ilska vara tecken nog. Det fösta han märkte var att regnet inte längre var ett överväldigande brus i hans öron, utan istället förvandlades till ett smattrande långt ovanför. Pälsen blev fortfarande anfallen av regndroppar, men de grenar som utgjorde hans nya tak hindrade en majoritet från att göra honom dyblöt.
Rättelse, hålla honom dyblöt. Pälsen var redan genomdräkt och små skälvningar vittnade om kylan dropparna utgjorde direkt mot skinnet.
Han tog några steg in mot mitten, men stannade ett par meter ifrån honan. Om det var av respekt för hennes privata utrymme eller rädsla fick hon själv avgöra, men han tänkte inte komma närmare än vad han behövde.
Tänkte inte stanna mer än nödvändigt.
Hannens massa placerades sittande på den fuktiga marken, dunsen knappt hörbar bakom smattrande av tusentals droppar. Ögonen, blågrå djup utan botten, var vaksamt fästa på honan - betraktade hennes vita päls och bärnstensögon, hennes vaksamma blick som speglade hans egen. Det var intressant att se sig själv i viss mån. Tiken var inte alls lik honom, men det var något med henne som påminde honom om den reflektion han sätt i en sjö dagar tidigare.
Tanken fick ett leende att smyga sig fram, men då hade han redan avvärjt blicken ut mot regnet och det vida fältet.
Samma stund regnet upphörde skulle han vara påväg därifrån, mot sin familj. De måste vara där, norrut mot bergen till. Det fanns inget annat ställe han kunde tänka sig att de kunde vara.
Fanns de inte där..
Möjligheten ville han inte ens tänka på, samtidigt som en rysning spreds längst hans blöta rygg. Av kyla eller ruelse, ville han inte erkänna.
Ena örat var vinklat mot tiken, så att han skulle höra om hon gjorde någon ansatts att närma sig. Ryggen var rak, men huvudet sänkt. Pälsen klistrad mot kroppen, så att musklerna under blottades. Många trodde, att bara för att hans päls var tjock och luftig, att han egentligen hade en mycket smalare kropp gömd undertill. Sanningen var den motsatta, vilket tydligt uppenbarades när regnet föll platt och fick pälsen att hänga livlös. Han var stor, fast i miniatyr.

[*PEEEEEEEEEEEEEEEET*
skulle vi kunna avsluta detta roll? tycker att det har gått för lång tid sedan det skapades ^^']