Den nattsvarta tiken vandrar genom Lövskogen. Solen står högt på himlen som är klart blå. Vinden sveper mellan träden och lövverken sjunger sin susande sång. Man kan riktigt se träden sträcka sig mot solen. Mot värmen. Fåglarna kvittrar glatt. Hela skogen verkar glad över att sommaren är påväg. Vargen har däremot inget emot något väder. Alla väder är spännande. Men sol är väl ganska alldagligt. Men värmen är uppskattande. Om inte den svarta pälsen drog åt sig värmen så mycket. Ibland är det jobbigt att vara helt svart.

Men vinden smeker vargpälsen och svalkar lite i alla fall. Tiken vandrar framåt med spänstiga steg. Hon har en slank atletiskt kropp och hållningen är rest och glad. Hon håller huvudet högt och svansen sveper med i hennes rörelser bakom henne. Högt i linje med ryggen. Tiken stannar upp och den giftigt gröna blicken sveper över gläntan hon nu befinner sig i. När hon höjer blicken mot himlen måste hon kisa för att inte bli bländad av solen. Sedan ruskar hon på sig och vandrar vidare. Hon trivs bäst när hon är i rörelse. Därför stannar hon aldrig länge på en och samma plats. Hon tycker om att se sig omkring. Utforska nya platser.

Vinden för med sig många dofter. Den känsliga vargnosen filtrerar alla dofter och separerar dem. Hon uppfattar doften av varg. Hon har redan kommit fram till att denna skog är bebodd av en flock. Men hon försöker hålla sig så långt borta från dem som möjligt. Hon har ingen lust att dra på sig ogillandet från en hel flock. Hon är bara på genomresa. Men den här vargdoften verkar inte tillhöra flocken. Tiken stannar upp. Den giftigt gröna blicken vilar på ett träd framför henne. Sedan sätter hon kroppen i rörelse igen. Mot doften av varg.

[PAX TILL HANANYA]

Med en blick som tycks vara helt känslolös skannar hanen metodiskt av den vackra miljön omkring honom. Nosen hela tiden på spänn, känner av. Letar - inte efter vilken doft som helst.. Utan efter en mycket speciellt lukt.. Hans bror, mål, byte. På order av den varg som han respekterar mest av något - hans far. Fast egentligen var han inte den enda som krävde förföljelsen, och dödandet, utav brodern Taranis. Nej det var den högst uppsatta inom Hadria, med fler betydelsefulla vargar som han nu måste göra nöjda. Yana visste att om han gjorde sin uppgift väl så kunde det vara han som kunde få en betydelsefull plats i framtiden. Något som lät väldigt frestande.. Makt. Till och med ordet smakade oemotståndligt.
Men det var inte broderns doft som fick honom att haja till, nej det var doft av tik. Nosryggen rynkades svagt. Även om han inte hade något emot att stöta på tikar så ville han gärna utföra avrättningen så snabbt som möjligt, för att komma tillbaka till Hadria och Sama'el. Och Kangee. Även om han tvivlade på att fadern skulle finnas på plats, men det fanns en möjlighet. Dock hade fadern varit svag sist han träffat honom, och kanske något.. Senil? Sama'el skulle åtminstone finnas där, tränaren som haft något utav en fadersroll, då Kangee varit en väldigt frånvarande figur. Men tränaren hade alltid talat gott om honom. Höjt honom till skyarna, i princip. Även om han faktiskt lämnat sin plats i flocken, dock hade Sama'el hintat att Kangee haft en uppgift, såsom Hananya själv.

Blixtsnabbt fixerades den isblå blicken vid den svarta vargen som hon dök upp inom hans synfält. Inte helt dum att studera för ett slag. Ett illmarigt leende lös på hanens anlete, men blicken var lite oroväckande.
Med imponerande hållning, som alltid, stannade hannen till och sökte tikens blick.

Tiken fortsätter framåt. Följer doften av varg. Av hane. Snart ser hon den ljus gestalten mellan träden. Han är stor. Mycket större än henne själv. Men det avskräcker henne inte från att vandra vidare. Hon stannar ändå på behörigt avstånd. Bredvid en buske som når henne till buken. Hon står där med rest hållning. Huvudet högt och svansen mjukt vilande bakom henne. Den giftgröna blicken fixerar hanen. Studerar honom. Hon nickar lätt som hälsning.

"Goddag". Hennes far uppfostrade henne väl. Och första intrycket är bland det viktigaste. Men hur hon beter sig beror från person till person. Hon är inte en söt liten artig flocka hela tiden. Även hon har sina stunder. Öronen klipper till på huvudet. Vinden drar förbi mellan dem och fåglarna sitter uppe i träden och sjunger glatt.

Svansen sveper mjukt till bakom tiken. Hon står kvar där hon står och studerar oblygt hanen. Undrar vem denne främling kan vara. Hon är ingen funderare. Så som vanligt tar hennes tankar bara sekunder på sig. Hon håller sig handlingsberedd som hennes far lärt henne. Men nyfikenheten är en stor del av henne.

Leendet blir något bredare som den lilla svarta sötsaken tar till orda. Såsom han själv verkar denna varg kunna föra sig med grace och vara vältalig. Sådant var alltid ett plus när Yana träffade på nya vargar, de få gånger som han gjort det. När främlingar inte gjorde det kunde han inte låta bli att låta ett litet frö av förakt slå rot inom honom. Och sällan var det någon lyckades ändra vad som en gång formats i hannens hjärna. Åtminstone när de kom till åsikter om andra vargar.
"Väl mött."
Hälsningen som så många gånger använts av hans far, och de andra tikar och hanar som han beblandat sig med under uppväxten. Tikens ögonpar påminde faktiskt om några han sett förut.. Länge sedan.

Yana tystnad för ett slag och studerar tiken som hon gör samma sak med honom. Han riktigt lägger hennes utseende på minnet, och han hoppas att främlingen gör detsamma. För Yana har en känsla av att han kommer bli kvar i Numoori ett rätt långt tag.. Även om han ogillar känslan.
"Ursäkta mig.." Han skrattar till lite. "Jag borde presentera mig! Mitt namn är Hananya, men känn dig fri att kalla mig Yana."
Sådär, nu hade tiken ett namn att spara tillsammans med utseendet. Om hon nu gjorde det.

Hanen verkar inte vara någon vilde direkt. När han talar får hon en känsla av att han vet hur man för sig på ett civiliserat sätt. Det uppskattas. Det är inte många som gör det nu för tiden har hon märkt. Folk brukar hålla sig med korta kommentarer och frågor och inte dyka något djupare i konversationer. Varför skulle den här hanen vara annorlunda? Det återstår väl att se.

Öronen klipper åter till på hennes huvud när han åter tar till orda. Ett lätt leende placeras på hennes läppar när han verkar bete sig lite av en gentleman när han presenterar sig först, och även ger henne chansen att känna honom vid smeknamn.
"Väl mött, Hananya". Börjar hon och liksom smakar på hans namn. Uttalar det själv för att lättare kunna lägga det på minnet. Leendet ligger kvar på hennes läppar. Men det är inget sådär sliskigt litet tösaleende utan ett leende som skulle kunna misstänkas dölja något.
"Mitt namn är Sayomi. Men har inget emot att kallas Yomi". Hennes giftigt gröna blick fortsätter studera hanen. Han ser inte så illa ut heller måste medges.

Eftersom Sayomi inte brukar stanna länge på en och samma plats har hon inte många bekantskaper som skulle kunna tituleras med ordet vän. Det är bara familjen som hittills kommit henne tillräckligt nära för att kunna säga att de känner henne. Och Familjen har hon inte sett till på år och dar. Och hon har förändrats mycket under sina vandringar. Vuxit. Så ingen känner väl riktigt till vem hon är. Men det spelar ingen roll. Djupare bekantskaper är inget hon direkt suktar efter. Det räcker om man då och då stöter på någon intressant individ som man kan slösa lite tid på en stund. Som den här hanen.

[AVSLUTAD, i guess då Sayomi är död!]