- Kim

Solen stod högt upp på det klarblåa himlavalvet, som var fri från moln. Det var någon gång mitt på dagen, och det var en av de vackraste dagarna på ett tag. Natten hade varit lång för henne. För henne hade natten varit sömnlös. Och för att fördriva tiden hade hon vandrat bort till Stranden, där hon även spenderat hela dagen. Vädret var perfekt, med de små vindpustar som behagligt rufsade om i pälsen emellanåt. De tvåfärgade ögonen vilade över kanten på det glittriga havet. Det var något hon faktiskt gillade att göra.. bara sitta någonstans.. njuta av lugnet och tystnaden. Ändå var hon bara dryga sexton år gammal. Hon hade hela livet framför sig. Men valde att ibland bara finnas till.
Hon visste, likväl som sin nu antagligen döda far, att hon inte hade mycket att se fram emot i livet. Det hade han själv sett till.

Strixer hade ingen annan än sig själv.

Hon slöt ögonen långsamt, föll in i ett svart mörker, och tänkte på tiden med familjen. Om det var något man kunde kalla för familj. Den var sprucken. Trasig. Men hon hade älskat att tillhöra den. Hennes valptid hade varit underbar, och hennes liv skulle vara underbart just i detta nu - om det inte varit för han som kallat sig för hennes far. Han som nu hade försvunnit. Han som kallblodigt mördat de hon älskade, framför hennes ögon. Och det hon ogillade.. var att hon visste att hon utseendemässigt var så lik honom. Samma svarta päls.. samma ögon. Endast de orangea markeringarna under ögonen och på bakbenen hade hon fått av sin mor. Plus halsbandet.. den smått glödande, orangea smycket. Det enda som återstod av modern.

Bilder av det ögonblicket, när modern hade mördats, tvingade fram en tår som sakta rörde sig nerför hennes ena kind. Huvudet sänktes en liten aning. Minnena plågade henne lika mycket nu som dagen efter att händelsen faktiskt skett. Och hon skulle antagligen fortsätta plågas av dem tills dagen då hon tog sitt sista andetag, och for iväg till samma plats där hennes mor och syskon befann sig på.

Men hon kunde inte låta sig själv drunkna i sorg och smärta.
Hennes liv.. hade precis bara börjat.

Månen hade stått högt på himlavalvet denna natt och Kim hade blivit upptvingad ur vattnet och antagit det fruktansvärda monstrets skepnad en än gång. Hon hade försvunnit in i skogen för att jaga.. eller ett lättare ord skulle man kunna kalla det mörda. Hon hade varit brutal med de byten hon fångat och blodet hade nu lagt sina spår i hennes nu mjuka sandfärgade och havsblåa päls. Men hennes minne av gårdagens natt var dolt. Då månen äntligen lagt sig till ro och lämnat Kims sinnen så var hon så trött då hon återtog sin normala skepnad så hon somnat på stranden. Timmar hade tickat förbi och äntligen började hon röra på sig. Öronen ryckte till nu som då, fångade upp ljudet av vågorna, nosen darrade till då den fick känna doften av det salta havet. Så, det hade kanske bara gått nån sekund efter då de, just nu, mörkblå ögonen slogs upp och såg sig förvirrat omkring. Var var hon?

Kim mindes inget, jo, hon hade gått upp ur vattnet, känt den samma stora pressen då hon inte kunnat andas under vattnet, men sen var allt som en svart dimma över hennes minnen. Det skrämde henne, varför hände det här henne? Kim höjde huvudet från sanden och några sandkorn hade fastnat på hennes hals men fåtal ramlade tillbaka. Hennes blick var fortfarande en av de förvirrade. Hon reste sig upp på svaga ben, hela kroppen gjorde ont, vad hade hon gjort? Att bara sova var ingen vettig förklaring..
Strupen var salt och hela hon kändes som ett sandpapper, hon behövde vatten.. Hon kom fram till vattnets kant och sänkte huvudet mot vattnets yta, men hejade sig tvärt. Hennes spegelbild... Hon var maskerad av blod. Torkat blod från framtassarna till huvudet. Hela hon stelnade till men sen slöts de nu åter mörkaare ögonen sig och hennes kropp började skaka. Hon damp ner och törsten verkade inte spela nån större roll längre då tårarna rann ner på hennes kinder. Vad hade hon gjort?!

[Gillade ditt inlägg <3 :'D]

Det hade ju varit så länge sedan.. Sen hon fått känna trygghet. Sen hon fått känt sig älskad. Så länge sen. Strixer som inte ens hade varit tonåring när de försvunnit från hennes liv. Lämnat henne ensam kvar i världen. Hon visste inte hur stor den var.. bara att den var så mycket större än henne. Hon var rädd. Rädd att hon aldrig skulle finna sin plats. Rädd för vad ödet klurat ut för utmaningar åt henne. Hon stod inför en så stor makt som hon inte ens kunde föreställa sig. Och hon stod inför den utan någon vid sin sida. Hon var ensam.

Alla de där tankarna. Även de tog på henne. Men det var inte läge att tänka på vad som skett, och vad som än inte inträffat. Hon tog ett djupt andetag, och blickade sedan ut över det glittriga havet. En sval vindpust drog över henne, slet lite lätt i hennes mjuka päls och far sedan iväg. Strixer drog in alla dofter i ännu ett djupt andetag, och andades sedan ut. Utan att riktigt lägga märke till det, fanns det en lukt som fick det att sticka till i nosen på henne. Det var.. såvida hon inte misstog sig, en annan varg. Någon hon aldrig tidigare varken sett eller känt lukten av. Hon vred aningen på huvudet, men förblev sittandes. Stranden sträckte sig långt åt båda hållen. Hon kisade lite med ögonen för att försöka se bättre.

Någon eller något gjorde en liten rörelse som Strixers ögon uppfattade. Hon svarade på det genom att nyfiket spetsa öronen. Strixer var om något en social individ, hon behövde sällskap. Vilket hon inte haft mycket av sedan familjen mördats. Utan att ens fundera vidare, reste hon på sig och började gå mot.. vad det nu varit som rört sig.

// Gillade ditt oxå c': <3