[Okej, det här är en historia som jag tänkte att jag skulle skicka in till högskolan jag söker till c: Tanken är att det ska vara en barnsaga eller något liknande och jag var nyfiken på vad folk tycker och tänker om det hela, om jag lyckades med att få till det xD]

I ett land, långt bort ifrån människors syn, bodde ett litet bevingat folk i fred och harmoni med naturen. De var inte större än min egen öppna hand men även den största björn lyssnade till den älva som mjukt talade till den. Dock fanns det de djur som helst saknade kontakt med älvorna och valde att ta avstånd ifrån detta småfolk. Istället för att lyssna till vad de hade att säga bestämde sig dessa djur att vända ryggen till. Det fanns fall där de även jagade älvorna: en del för mat och en del endast för sitt eget höga nöjes skull. Precis som det fanns de som vägrade att ha någonting med älvorna att göra fanns det de som var vänliga nog att låta en avliden älvas själ bebo deras egen. Dessa djur fick i belöning talets gåva.
Den historia jag ska berätta nu handlar om en flicka den älvkoloni som bodde inunder den stora ekens rötter, skyddade ifrån rovdjuren ovan jord.

Solen hade stigit för länge sedan och hela kolonin var i full gång med dagens tunga arbete. Dagen innan hade en utav stöttepelarna börjat knaka och ge vika. Nu hjälptes allesammans åt för att byta ut den mot en starkare: de vuxna skötte hammare och såg, ungdomarna hjälpte till så gott de kunde och de gamla och små fick vackert se på medan arbetet var igång. Endast de envisaste och segaste utav gamlingarna vägrade sitta och titta medan de andra jobbade och gjorde sitt bästa efter sina förmågor.
Längre bort, dit ljudet ifrån hammare och sågar och samtal inte kunde höras låg en älvflicka djupt försjunken i sömn. Dock skulle hennes sömn snart få sig ett plötsligt avslut.
”Fläderblom!” vrålade en mansröst högt och den sovande flickan föll ur sängen, så överraskad blev hon.
   Förvirrat såg hon sig om innan hon fick syn på sin far som stod med armarna i kors och såg riktigt butter ut. Hastigt tog hon sig upp på fötter medan hennes far skällde på henne för att hon försovit sig. Hon skulle ha hjälp till med byggandet utav stöttepelaren.
   ”Som straff blir det din uppgift att gå ut och plocka bär till oss ikväll!”
Fläderblom försökte att protestera men det var meningslöst. Hennes far hade redan lämnat hennes rum och var på väg mot bygget igen. Ilsket sparkade flickan till kudden, som med henne, hade trillat på golvet. Den flög tvärs över rummet och landade med en dov duns. Hon tyckte att det var fruktansvärt orättvist att hon skulle behöva plocka mat till hela familjen endast för att hon försovit sig. Hade de varit en liten familj hade det inte spelat någon roll men när man hade åtta syskon gjorde det hela arbetet mer tröttsamt. Hon tog på sig sina lövgröna kläder, plockade åt sig ett par stora bärkorgar och gick sedan ut till musstallet.
  ”Hej Trollhassel! Dags att stiga upp.” sade hon glatt till den ihopkurande hasselmusen som sovandes låg i ett hörn.
   Det ryckte till i hans ena öra men han gjorde ingen ansats till att röra på sig. Efter att Fläderblom hade knuffat på musen en stund lyckades hon till sist få upp honom. Hon spände de båda bärkorgarna på hans rygg, tog tag i tyglarna och ledde honom uppför gången mot ytan.

Då hon nådde jordytan var hon tvungen att skydda sina ögon ifrån den starka solen. Det hade visat sig att klockan var mer än vad hon först trott.
   ”Kom nu.” sade hon och ryckte försiktigt i hasselmusens tyglar för att få honom att följa henne.
   Långsamt och trött lunkade han efter. Gång på gång försökte han slita sig och springa hem för att sova och gång på gång ryckte Fläderblom i hans tyglar för att honom att följa henne. Hon frågade argt sig själv varför just hon hade fått en utav de mest morgontrötta och olydigaste hasselmössen.
   Efter en resa som borde ha tagit kortare tid än vad den gjorde kom de fram till bärplatsen. Så hastigt och noggrant hon kunde plockade hon sina bär. Trollhassel hade för en tid sedan gett upp på att hålla sig vaken och stod nu och sov. Det gjorde inte flickan någonting då hon slapp bråka med honom då han vanligtvis aldrig brukade kunna vara still i mer än fem sekunder. När hon äntligen var klar med dagens arbete hade solen hunnit flytta sig en lång bit.
   ”Vakna, din lata lilla hasselmus.” sade hon kärleksfullt och petade på honom.
Långsamt vaknade han till och, precis som alla andra gånger han vaknade, ruskade han våldsamt på sig. Vanligtvis brukar han dock inte bära på korgar fulla utav bär. Resultatet utav hans morgonrutin blev att alla de bär som älvan kämpat med att plocka föll ut och landade på marken.
   ”Trollhassel, din odåga! Se nu vad du har ställt till med!” utropade Fläderblom argt och pekade på bären på marken.
   Det prasslade till i en buske bakom dem och hasselmusen blev så förskräckt att han hastigt vände om och flydde.
   ”Nej, kom tillbaka!” ropade flickan efter honom helt utan resultat.
Hon såg efter sin hasselmus och sedan på bären som låg utströdda på marken. Hjälplöst satte hon sig ner och började gråta. Vad skulle far säga när hon kom hem utan vare sig Trollhassel eller kvällsmat?
   Någon måste ha hört henne gråta, för snart började en nyfiken liten sparv att närma sig henne.
   ”Varför gråter du, flicka lilla?” frågade han mjukt.
Fläderblom blev så förvånad att hon nästan slutade gråta. Hastigt såg hon upp och fick syn på sparven. Var det den som hade talat? Vanligtvis talade inte djuren i skogen men det fanns undantag. Det fanns de djur vars själ hade bebotts utav en avliden älva och just de djuren ägde talets förmåga. Så förvåningen lagt sig kom tårarna igen.
   ”Jag gråter för att alla mina bär har fallit till marken och för att min hasselmus har sprungit sin väg.” svarade hon på fågelns fråga och gömde huvudet i knäna igen.
   Sparven såg på flickan med sorgsna ögon. Försiktigt gick han fram till henne.
”Gråt inte, älvaflicka. Jag ska hjälpa dig att få tillbaka din hasselmus och tillsammans ska vi plocka upp bären ifrån marken.”
   Fläderblom såg med gråt i ögonen på sparven just som denne bredde ut sina vingar. Han lyfte och försvann in i skogen. Älvflickan bestämde sig för att det var tid att sluta gråta, nu när hon fick så mycket hjälp utav sparven. Raskt ställde hon sig upp och torkade sina tårar. Sedan väntade hon. Det dröjde inte länge fören sparven hade återvänt med hasselmusen. Flickan sken upp som en sol.
   ”Förlåt att jag skällde på dig Trollhassel!” sade hon och kramade om sin hasselmus.
Sedan vände hon sig till fågeln.
  ”Tack så mycket för att du hämtade honom, herr Sparv.”
   ”Åh, det var ingenting att tacka för.” svarade han henne och sträckte stolt på sig. ”Men nu ska vi plocka upp dina bär så att du sedan kan återvänd hemåt.”
   Tillsammans fick Fläderblom och herr Sparv snart tillbaka alla bären i korgarna igen. Då de var färdiga hade solen precis börjat röra sig neråt och kastade ett gyllene ljus över skogen. Flickan vände sig mot fågeln.
   ”Tack för all din hjälp.” sade hon och neg lätt.
   ”Det var så lite så. Tänk bara på att jag kan komma att fråga om en gentjänst någon gång senare.”
   Älvan nickade mot honom och log. Självklart skulle hon hjälpa honom nu när hon själv fått så mycket hjälp.
   ”Farväl, herr Sparv.” ropade hon och vinkade till honom då han lyfte och flög sin väg.
Hon fortsatte att vinka till han hade försvunnit ur hennes syn. Hon vände blicken mot hasselmusen.
   ”Kom nu Trollhassel så går vi hem.”

När Fläderblom och hennes hasselmus hade kommit hem var det nästan mörkt. I dörröppningen möttes hon utav en orolig far.
   ”Där är du! Jag var rädd att du hade gått vilse eller att en illasinnad fågel hade tagit dig.” sade han oroligt till henne.
   ”Jag mår bra far. Det blev lite missöden men det löste sig tillslut.” sade flickan med ett finurligt leende på läpparna.
   Hennes far såg oförstående på sin dotter men hon sade inte mer om saken än så. Det var hennes egen lilla hemlighet.

[Jäklar vad lång den blev o_O]

Det låter jättebra. :) En fin historia. Lätt att läsa och komma in i historien.

Den får mig dock att tänka på en blandning mellan Tingeling och Tummelisa. :P

Tack! 8D Med tanke på att jag inte har någon erfarenhet utav att skriva barnsagor är jag själv nöjd med resultatet c:

Jo, Tingeling passerade flera gånger genom skallen på mig också xD Antar att det är svårt att skapa något "nytt" utan att man per automatik tänker på det klassiska som redan gjorts xD

Ja. 8D

Håller med. Det är så mycket som redan finns och som man påverkas av även omedvetet. x3
Men det är väl då man utvecklas med. För då har man ju möjligheterna att utveckla idéerna
till något mer. Något bättre. :D