Gräset vajade i vinden kring den ljusa honan - där hon fridfullt låg under tystnad. Det hade gått månader sedan hon sist varit här. På Numoorislätten. Dittills hade hon hållit sig till Kaiwood, som hon även kallade för sitt hem. Men något hade drivit henne ut ur skogen. Ut i på den vårvackra slätten. Det var inte solen, nej, för natten hade sänkts över dom alla. Med blicken fäst i skyn låg tiken, fullt synlig för vem som helst, och bara insöp månens strålar. Ja, det var just därför vargen gjorde denna för många andra dåraktiga sak.

Ljusa prickar här och var i pälsen lös upp. Som massor med små eldflugor som borrat ner sig mellan de blonda stråna. De mörkt, för tillfället, orangea ögonen kunde tas för svarta i nattljuset - som de spejade ut över slätten.



[Haha, aja, en början iallafall! ;)]

Taranis kunde inte minnas när han sist hade sovit en hel natt. Han hade försökt denna gång, verkligen försökt. Lagt sig ned, slutit ögonen och motat bort impulserna som om och om igen försökte tvinga hans kropp att rusa samtidigt som paniken spred sig genom den. Och kanske han hade lyckats, kanske han hade dåsat till några sekunder, minuter. han visste inte, visste inte mer än att rösterna än en gång hade väckt honom med skrämmande ord om allt som kunde hända om han inte var på sin vakt. Fick honom att inse att han måste vara på sin vakt. Annars kunde han sluta i dödens käftar. Han ville undvika det.

Det var med nervösa steg och blickar som hela tiden kastades över axeln som han nu vandrade framåt. Rädd, ja. Han var rädd. Rädsla var den enda känslan han besatt verkade det som ibland, och han kunde inte minnas hur det kändes att vara lycklig. Eller ens glad. Eller ens neutral. Alltid vad han på helspänn.
Rädd.
Tänk om du dör i natt, vilken befrielse!
Huvudet ruskades och det var med en smått panikfylld andhämning som han fortsatte. Försökte verkligen att inte låta rösterna komma åt honom, men han kunde känna hur det brände i ögonen. Trots allt var han ung, tårarna var inte långt borta.
Hade han någonsin haft en barndom? Nej, inte direkt. Kanske var det därför han inte hade tagit tag i sig själv och växt upp. Det var inte lätt, inte med dessa nedtryckande rösterna. Ständigt hånande, aldrig tysta. Åh, så han önskade att de kunde försvinna ur hans huvud!

Du blir aldrig av med oss...
De skrattade, hånade honom. Som vanligt. Och han blev än en gång mer fokuserad på sig själv än omgivningen. Så väldigt oförsiktig att han till och med gjorde ljud ifrån sig. Omedvetna små morranden, fyllda av rädsla och ångest. Rösterna krävde hans uppmärksamhet, han kunde inte ignorera dem. Såg inte längre vart han gick, försökte endast stänga ute de som aldig lät honom vara ifred.

[ehm... xD i vilket fall som helst, bättre om någon får syn på Taranis, för han springer ifall han får syn på någon 8D]

Den stora hanen vandrar i natten på slätten. Han trivs då. De mörkt blå ögonen glöder. Den svala luften är perfekt. Den är inte för varm. Och det finns skugga överallt. Han behöver inte leta efter den. Med lätta och spänstiga steg rör han sig framåt. Han är spänstig för sin storlek. Inte stor och tung som många andra. Stäppvargen i honom gör skillnad. Svartvargar är inte så tjocka tjocka de heller. Men han är inte direkt vetande om den sidan. För han har aldrig mött sin far. Han har bara rösten i huvudet. Den är hans enda sällskap. Inget direkt uppskattat sällskap. Men det enda han har. Han vet inte om något annat. Utan rösten i huvudet skulle han nog känna sig väldigt ensam.

Han vandrar över slätten. Lugna värdiga steg. En hållning som tyder på dominans. Men inte dominans som tvingar sig på andra. Han är bara den han är. Den han är född till. Men ibland är han inte säker på det heller. Och då kallar rösten i huvudet honom för en massa elaka ord som retar honom. Men han kan inte slåss mot sig själv. Skulle han försöka slåss med rösten i huvudet skulle han bara skada sig själv. Han kan inte ens be den att hålla tyst.

Vinden sveper över slätten. Den känns skön när den smeker pälsen. Han fortsätter framåt. Öronen klipper till på huvudet och spetsas framåt. Den glödande blicken skannar området framför honom. Något rör sig i ögonvrån. Han stannar upp och vrider på huvudet. Något ljust rör sig över slätten liksom han denna natt. Denna hane är inte någon som blir direkt nyfiken. Men ändå styr han steget mot främlingen. Kanske för att han denna natt känner sig på gott humör. Irriterad över röstens klagande. Men ändå på gott humör. Han särar på läpparna och släpper lös ett lågt mörkt yl i natten. Han närmar sig främlingen med bestämda steg. Hållningen sviker inte. Han saktar farten och stannar sedan när han är på hörbart avstånd.
"Godkväll". Hans stämma är mörk, behagfull på ett besynnerligt sätt. Han ser på den något mindre hanen(Taranis)

Ögonparen upptäcker något, någon, en bit bort. En ljus varg med besynnerliga tecken. Nej vänta.. Två vargar! Imani reste sig sakta upp och med blicken växlande mellan de två vargarna. Av lukterna att döma var de hanar.. Kanske var de bekanta? Den större hanen gick iallafall emot den mindre och yttrade något, men hon var för långt bort för att lyckas snappa upp vad som sades.
Tiken väger från ena baktassen till den andra. Visst, hon ville tro att alla hade något gott inom sig, men hon hade faktiskt inte bara sig själv att tänka på. Hon hade en dotter, som visserligen var ganska stor nu.. För ett ögonblick sänkte Imani blicken.. Tänkte för ett slag. Månen vakade över henne, hon kunde känna sig trygg. Och de två främlingarna var säkert inget hot - även om den större hanen hade ett dominant kroppsspråk.

Månvargen svassade snabbt fram genom det höga, ömsom torra ömsom gröna, gräset. De många måntatueringarna avslöjade tiken som hon närmade sig de andra två. Om hennes ljusa pälsskrud inte redan röjd hennes position. Men det gjorde inget. Hon gjorde ingen ansats till att smyga sig på eller skrämmas. Med svansen i ett neutralt läge och ett mjukt inbjudande uttryck i ansiktet stannade hon upp en bit ifrån de andra.
"God afton, hanar."
Stämman var inlindad i den lena accenten som skvallrade om ett liv långt ifrån Numoori. Även om tiken faktiskt sökt upp ensamheten denna natt så kunde hon inte låta bli att glädjas åt, det förmodligen tillfälliga, sällskapet. Trots allt var hon social, även om hon kunde spendera nätter till att endast njuta av månen såsom den var i natt.. Stor, rund och lysande.

Det var inte meningen att han skulle tappa uppmärksamheten på omgivningen, men han gjorde. När rösterna blev allt mer påträngande kunde han inte längre fokusera på de skrämmande skuggorna runt omkring honom, han kunde inte göra annat än stillsamt skaka på huvudet och försöka ignorera de onda, hånande och nedtryckande orden som ekade inom honom.
Så när rösten sedan skar genom luften var det med en panikslagen blick som huvudet höjdes och den unga hanen nervöst steppade aningen bakåt. Öronen lades i nacken och svansen drogs in mellan benen. Ett svagt sprakande ljud började låta och små ljusblixtar började slå om hans tassar, som vassa knivar i den mörka natten.
De ljusa ögonen fokuserade på den svartvita hanen som hade hälsat på honom. Blicken var skräckslagen då Taranis stirrade på den andre, osäker på vad han skulle göra. Rösterna skrattade, som vanligt nöjda över hans eviga rädsla och hans tveksamma inställning till både sig själv och andra. Men trots allt verkade den andre inte fientlig, inte heller arg eller det minsta elak. Och han var endast en ung varghane, och djupt inom honom fanns gott om nyfikenhet. Och en del av den började stiga uppåt, och en hälsningsfras började formas i hans mun.
Men Taranis hann aldrig uttala den. En annan röst nådde honom, och då hans nerver redan var på helspänn så reagerade han precis som hans instinker sade åt honom att reagera.
Ett skrämt skri kom ur hans strupe samtidigt som han kastade sig åt sidan, som för att undvika den ljusa honan som hade kommit så nära inpå honom. Huvudet vändes emot den ljusa, och kroppen intog en ställning som fick det att se ut som om han tänkte flyga på henne. Men han rörde sig inte, stirrade bara på den andra, utan att säga ett ord. Och då och då kunde man ana hur han sneglade emot hanen.
Rösterna fortsatte skratta, som vanligt.

Han studerade den mindre hanen. Han höjer på ena ögonbrynet när främlingen visar rädsla. Vad är det här för typ? Vad gör han ute om natten om han är så rädd? Och vad är han rädd för? Eller är han bara paranoid eller något? Neon förstår sig inte på rädsla. Kanske har han känt det själv någon gång eller så. Men inte vad han direkt kan minnas. Att vara rädd för saker är bara onödigt. Istället är det roligare att försöka övervinna sina rädslor. Vända dem till sin fördel. Hur man nu gör det. Som sagt har han inga direkta minnen av rädsla.
En annan röst når hans öra och det vinklas åt ljudet. Sedan vrider han på hela huvudet och dem mörkt blå glödande blicken faller på en ljus tik som kommer emot honom och främlingen. Han nickar lätt.
"God afton, min dam". Neon kan minsann vara rätt social när han vill.
Men främlingen verkar inte vidare glad över sällskapet. Och än mindre att det fördubblats. Han ser närmast galen ut i Neon's ögon. Och det ser ut som att han vill flyga på någon. Tiken ser ut att falla i riskzonen. Kanske främlingen ser det lättare att ge sig på någon som är mindre. Neon tar några steg och sidan. Ställer sig nästan lite framför tiken. I alla fall så han står emellan främlingen och tiken, men ändå inte ivägen för någon av dem. Inte för att han tror att tiken är en liten hjälplös sak. Hon kan säkert ta hand om sig själv. Men han tycker inte det är rätt om något skulle hända om han kunde förhindra det. Så länge han är klar i skallen så behöver det inte spillas blod. I alla fall inte om det inte är han som spiller den.
Sen kan det ju vara så med att han helt missuppfattat situationen. Det vore rätt likt honom. Han ser på den mindre hanen.
"Du ser inte ut att må så bra". Säger han med sin mörka behagliga stämma. Bryr sig inte om ifall han lägger sig i något han kanske inte har med att göra.
"Vad har du råkat ut för?" Något måste det ju vara? Annars skulle han väl inte bete sig sådär. Eller så kanske den här främlingen bara är sjuk av något slag. Vem vet?

Ett litet vänligt leende krökte tikens läppar när den större hanen besvarade hennes hälsning. Det var ju alltid trevligt att stöta på vargar som var trevliga tillbaka, även om det inte var något som hon alltid förväntade sig. Men något som hon alltid försökte vara, för även de med de underligaste sätten att bete sig så hade hon ändå hopp och tro om att precis alla hade något gott inom sig.
Just detta skulle tydligen den mindre hannen sätta på prov. Men, det verkade bara var djupt rotad rädsla som skakade om honom. Stackars liten. Även om hon var ung, så var hon en mor. Och hade blivit given starka moderskänslor, det var inte sällsamt som Imani ville ta hand om andra.
Dock var det mjuka leendet borta som hon såg på den yngre, dock större, hannen. Hon kunde inte låta bli att förvånat stirra på honom. Var hon skrämmande..? Lemmarna stelnade till något, som för att undvika minsta lilla förhastade rörelse.

"Du behöver inte vara rädd för mig inte, min vän." Stämman var mjuk och försiktig. Hon såg mot den större hanen som han talade. Det måste ha hänt vargen något, eller kanske det var en mycket förvirrad yngling som stod inför henne?
Som den större hanen placerade sig nästan emellan dom lät hon tungan lite nervöst glida över den svarta nosen. Hon ville inte alls slåss. Inte skada någon utav dom. Även om det knappast skulle bli aktuellt med den större hannen.
"Jag är Imani, tik av Isil Anar."
Ytterst sakta sjönk hon ner i en avväpnade, sittande ställning. För att poängtera det som härnäst sägas.
"Jag har fredliga avsikter, oroa er inte."
Åter kröktes de svarta läpparna, denna gång med ett varmt vänligt leende.

Taranis rörde sig inte. Öronen låg fortfarande i nacken, svansen var indragen mellan benen och det fortsatte gnistra runt hans tassar då små blixtar slog runt dem som det nästan alltig gjorde då han var nervös, orolig eller rädd. Och i just detta tillfälle så kände han av alla tre känslorna, och det var ingenting som han var särskilt glad över.
Blicken gled mellan de två vargarna. Eftersom att både hanen och honan hade flyttat sig behövde han inte längre hålla koll på någon utav dem i ögonvrån, men fortfarande kunde han inte låta bli att kasta snabba blickar åt sidorna. Vem visste, kanske det fanns någon mer och lurade där ute redo att överraska honom? Kanske det fanns någon som var mycket värre än dessa två... Taranis rös vi tanken på att fadern eller brodern skulle träda fram ur skuggorna. Då skulle han vara helt chanslös.
Kangee kommer att ta dig, och om inte han har vi ju alltid Hananya... Om du har riktigt mycket tur så kanske dessa två dödar dig så du släpper möta din familj.
Rösterna skrattade och Taranis kände sig illamående.

"Taranis," sade han sedan med en ynklig stämma. Han hade först inte tänkt svara dem, men han vägrade låta rösterna förstöra detta somm de alltid gjorde. Han var ung, knappt mer än en valp. Och det innebar att han var trotsig. Så han talade inte för att han direkt ville, utan endast för att trots dem irriterande rösterna.
"Jag är Taranis av... Ingenting." Svaret gav åt honan och sedan vändes den ljust blåa blicken mot den svartvita hanen. "Och vad som har hänt... D-det... Det är inget." Det var så genomskinligt som det kunde bli och rösterna var inte sena att påpeka det. Säga att det inte fanns någon mening med det hela, säga att han ändå skulle dö. Och paniken började växa inom den randiga vargen, paniken började krypa över honom och med den kom även impulsen att vända och springa. Men han motade bort den, tryckte undan den åtminstone för tillfället. Här verkade inte finnas något farligt, åtminstone inte för tillfället.

Tiken presenterar sig och försäkrar för den mindre hanen att hon inte är farlig. Att han inte har något att vara rädd för. Det verkar inte hjälpa något direkt men den mindre hanen verkar ha gett upp tankarna på att attackera. Åtminstone för stunden. Neon slappnar av lite. Men inte för mycket. För man kan aldrig vara säker. Inte någonstans. Rösten i skallen hånar honom för att han beter sig som han gör. Rösten vill leka. Han vill se blod flyta. Men inte denna kväll. I alla fall inte just nu. Det är Neon som styr och han vill faktiskt se vart det här mötet kan leda. Det är inte varje natt man möter två främlingar samtidigt. Och han är lite nyfiken på den mindre hanen. På varför denne verkar vara så rädd.
Den mindre hanen presenterar sig han med. Och sedan säger han att det inte är någonting. Neon vet inte om han ska lita på det. Men han tänker inte ifrågasätta någonting. Rösten i huvudet rabblar upp massor med frågor som kan ställas för att irritera fram ett svar. Eller i alla fall en reaktion. Neon ignorerar dem alla. Men det är lite svårt att hålla fokus på omvärlden när något inuti tar upp så mycket plats. Men sluter ögonen för en stund. Ett dumt drag med tanke på att han har en ostabil yngling framför sig och en främmande tik nästan bakom sig. Han öppnar ögonen igen och rösten i huvudet har tystnat.
"Mitt namn är Neon". Han lägger inte till det där sista som de två andra gjort. Att tiken tillhör en flock har han förstått. Och ynglingen verkar inte tillhöra något. Neon tillhör heller inte något. Så det känns lite dumt att säga något om det. De två andra kanske förstår i alla fall. Han tar ett steg tillbaka. Dels för att inte stå ivägen för tiken och oxå som för att markera att han nu inte utgör något hot. Kanske denne Taranis kan känna att han inte behöver vara så spänd. Neon sätter sig ner. En väldigt enkel och smidig rörelse för någon av hans storlek. Men han ser ju heller inte ut som en klump med sin senigt musklade kropp och spänstiga ben. Pälsen får honom heller inte att se vidare stor ut.

[Hade skrivit ett inlägg förut som försvann.. -__- Så blev sur och har inte pallat svara förrän nu (A)]

Imani lägger huvudet på sned som hon lyssnar till vad de andra två svarade. Taranis, hette tydligen den yngre rädda hanen. Taranis. Det var ett vackert namn. Liksom klingade väl på något sätt, hon gillade det direkt. Och Neon, ett starkt maskulint namn som passade hannen mycket väl - enligt henne. Vad mycket ett namn kunde göra, hur de samspelade med minnen och utseenden. Hon smackade lätt med tungan.
"Trevligt att träffas, Taranis och Neon." Sade hon som blicken fördes från den unge randige hannen och sedan till den större hannen som hon uttalade dennes namn.
Båda två var tydligen flocklösa, ensamma. Hon slöt för ett kort slag ögonen, tänkte på sina stupade medlemmar, och öppnade sedan dem åter. Man kunde urskilja en sorgsen glimt i de för tillfället mörkt mörkt vinröda ögonen. Med en knappt märkbar suck såg tiken ner som hon tryckte undan minnen, färska minnen.
"Säg mig, är ni vandrare eller är detta trakterna ni kallar erat hem?"
Även om Imani redan listat ut att Taranis talade något annorlunda mot de flesta Numoorianer så var hon ändå nyfiken på om båda hannarna betraktade detta som hem. Dessutom kände hon sig lite ensam och ville gärna tala med dom för ett slag..
"Förlåt mig om det är framfusigt.." Hon log lite generat. "Jag kan babbla lite ibland."
Vargen försökte vara så avslappnad som hon kunde, i hopp om att hennes sinnesstämning skulle smitta av sig på de andra två, men speciellt unge herr Taranis.

Taranis lade märkte till att de två andra verkade så... avslappnade? För några ögonblick utbyttes hans rädsla mot en mild förvåning. Hur kunde de vara så avslappande i detta läge, i denna värld? Han kunde inte förstå det, då det enda han själv visste om var hur farligt allting var och det enda som drev honom framåt i livet var vargen som svurit att jaga honom till döds. Han kunde inte förstå hur deras världar inte rasade samman, hur de lugnt kunde tala med främlingar och varför de inte verkade oroade över något.
Och när detta slog honom, även om det endast var för några ögonblick, var rädslan inte lika stor när den åter tog över honom. Han granskade dem båda med sina ljust blåa ögon, arvet från fadern. Kanske det var värt ett försök. Dessutom var det inte värt att riskera bestraffning ifall han inte svarade på frågorna som ställdes.
"Det... Nej, inte hem. Jag är en... vandrare." Den unge hanen tvekade lite lätt innan han sade det sista ordet. Vandrare, var det så det kallades här när man inte hade något hem? Han hade alltid sett sig själv som en flykting, som ett byte sedan han lämnade hemmet. Men kanske det gick lika bra att säga vandrare. Då skulle inte de andra fråga så mycket, de skulle inte undra och de skulle inte döma honom. De skulle inte heller berätta vidare om honom så att ryktet kanske nådde brodern.

[Dåligt fantasi, sorry D;]

Hur blev det med de här rollet? ;o

Vet inte riktigt, för Neon är ju borttagen så... ;o jag fortsätter gärna ifall du fortfarande vill träffa Taranis, vi får bara omformulera det hela lite ^^ (:

[Okej, är du fortfarande på? :3]

Ja, är fortfarande på :3 / Taranis

[Yay ^o^ detta utspelar sig när hon är preggo har jag för mig c:]

Den ljusa tiken nickade förstående på huvudet och satte sig långsamt ned så den tjocka bebismagen syntes i all sin prakt. Ett mjukt leende tog form på läpparna som hon lyfte blicken från sin mage och åter såg på Taranis. Den där speciella glöden som gravida brukar ha låg över tiken. Ljust och varmt. "Jag förstår." Sade hon som huvudet nickade. Som för att styrka det hon just hade sagt. "På det sättet får man se desto mer utav världen, inte sant?" Tiken smackade åter försiktigt med tungan som hon uppfordrande såg på unge herr nervös. [hehe c;]
Hennes moderskänslor väcktes gentemot denne unge hane. Ville ge trötst åt honom. Även om vargen inte var mycket mer än en främling.

[kooort D: kom inte på nå mer :c]

[Taranis är bara 15 m-år i detta rollspel, så han är fortfarande rätt ung :3]

Blicken som gavs till den vita tiken var en förvirrad blandning av nyfikenhet och rädsla. Det var en underlig blandning, och det var jobbigt för den unge hanen. Känslorna som slogs inom honom. En hane som var ung och nyfiken, men alldeles för rädd för att kunna leva ut den önskan han hade att se världen och upptäcka saker. Det som pågick inom honom var en konflikt som var svårlöst. 
Huvudet rördes lätt upp och ned några gånger i en trevande nickning. Han visste inte riktigt vad han skulle säga, eller göra heller för den delen. 
Han kunde inte låta bli att känna värmen som den vita utstrålade. Glädje och värme, två saker som han faktiskt önskade sig. Önskade att han också kunde utstråla. 
- Drömma går ju.
De hade rätt, nog kunde han drömma. Men nej, aldrig skulle han kunna bli som denna hona. Hon hade en uppgift, en mening med sitt liv. Något som han saknade. 
Han var meningslös, det hade de lärt honom. 

[Nu blev det skumt, eftersom att rollet stått stilla så länge... Men i nästa inlägg kommer jag nog igång! 8D]

[Okej c:]

Huvudet tippade åt sidan som honan forskande såg på den unga hanen. Om hon bara visste vad som plågade honom - så kanske hon kunde hjälpa honom. Försöka få denne Taranis att finna frid till att leva sitt liv fullt ut. För det verkade svårt för honom att slappna av och riktigt kunna lämna ut sig.
Fast å andra sidan så kände de inte varandra, ungvargen kanske bara var extra vaksam av sig. Vad visste hon. Men, något sade henne att det inte bara gällde vanlig tveksamhet utan något mer, något större och mörkare. Trots hans ringa ålder verkade sinnet plågat och sargat. Undra vad som hade hänt unge herr Taranis.
"Frukta inte, jag vill ej er något ont." Hon log mjukt och glimtade ner mot den svagt rosa spända magen, och såg sedan åter upp på hannen. "Hoppas ni, Taranis, inte vill oss något ont heller." Huvudet rätades upp som modern såg på ungvargen med en ärlig blick. "Men det tror jag inte heller att ni vill. Ni har säkert något gott inom er." Leendet sträckte åter på läpparna som hon satte sig lite bekvämare. Det var tungt att bära på valpar hela dagarna.

[Förstår att de :3]

Även om kroppen fortfarande behöll samma kuvade och rädda ställning så lades huvudet en aning på sned och det var inte längre enbart rädsla som lös i de klart blåa ögonen utan där fanns även en glimt av något annat. Något som kunde jämföras med nyfikenhet.
Han försökte förstå sig på den andra honan, försökte ta in det hon sade. Men det var svårt, för han var inte van vid att höra sådana ord. Han var van vid de elaka orden, de som tryckte ned honom och fick honom att inse den hårda sanningen. De ord som han hört så många gånger att han börjat tro på dem. Han var inte van vid vänlighet, han var van att bli bortstött. Andra fruktade honom på grund av hans underliga beteende. En utstött, det var precis vad han var. Utstött, ensam och hemlös.
Men denna hona... Hon sade något annat.
Fanns det gott inom honom? Kanske det var därför han inte hade velat vara med i flocken han föddes in i. Kanske var det därför han inte velat bli en krigare. Kanske det var därför dessa onda röster nu förföljde honom.
De skrattade.
- Tror du verkligen på en främmande honas löjliga ord? Du vet varför vi är här, och det är då inte för att du har något gott inom dig.
Han visste inte riktigt vad han skulle göra, eller säga heller för den delen. Han slets mellan den påträngande rädslan och den lilla glimten av nyfikenhet som lockats fram av värmen som honan verkade bära på och vilja dela med sig av också. Så han frågade något som var ganska uppenbart, men det var de enda orden som nådde hans läppar.
"Du... Ska du ha valpar?"