Det var en vacker skog han vandrat in i. Löven hade precis slagit ut, så den så kallade lövskogens himmel verkade lika grön som det böljande gräset på Numoorislätten. Löven täckte skyn, men genom lövtäcket kunde man då och då betrakta en klarblå vårhimmel. Solens strålar hindrades inte utav trädkronorna, utan sipprade ner mellan löven som om det regnat ljus.
Skogen var full av liv, och inte såg han särskilt mycket som kunde vara hotande. Glada fåglar som kvittrade i ljusa melodier, växtätare som betade på det nyligen uppväxta gräset - skogen var en av de skogar som spred en sorts glädje i de flesta invånarna av landet.

Själv gick han lätt, granskandes varje detalj, och såg till att inget skulle undgå honom. Kanske de flesta av vargarna som vandrade här såg skogen som en glädjes plats, men den synen delade inte han. Flera gånger hade han blivit hotad eller stridit mot folk i den här skogen, så han såg till att hela tiden vara på sin vakt. Varför skulle han inte kunna bli attackerad här när han blivit det flera gånger innan? En gång hade han till och med blivit förödmjukad i skogen, men han hade försökt glömma det. Det hade hänt för länge sen, och han hade aldrig förstått folk som hängde upp sig på sitt förflutna. Att leva i nuet, inte bry sig om vad för konsekvenser det skulle få i framtiden och att strunta i vad som hänt innan, det var något han oftast levde efter - trots att det flera gånger riskerat hans liv för ett misstag.

Han gick inte på marken som de flesta andra utan vandrade uppe på de starkaste grenarna i träden. Hans ras var känd för sin trädklättring, och att klättra mellan grenarna var lika självklart och enkelt för honom som det var för en av de vingbeklädda fakargerna att flyga över himlavalvet. En gång hade han varit däruppe, när lejonfakargen Azazel hade visat sig vara en aning annorlunda än de han mött innan. Zarec använde alltid sin charm vid möten, men vid det mötet hade lejonet visat att han blev intresserad av honom, precis som om han varit en hona. Det hade varit ett konstigt möte, att en hane skulle falla för honom som honorna gjorde när han lekte med deras känslor, och mitt under mötet hade den bevingade lyft upp honom och låtit honom segla över skyn. Det hade varit hemskt, att inte ha någonting under sina tassar att greppa tag om förutom den varma luften. Flyga kanske inte var hans grej, men han älskade fortfarande de höga höjderna bland träden.

[Thayala<3]

[ din fantasi var det iaf inget fel på xD

Fåglarnas kvitter följde den vita tiken genom den grönskande lövskogen.
Knopparna på alla tusentals träden hade precis slagit ut och blommorna i det gröna gräset stod i full blom.
Det var tidig sommar, och det kändes i luften.

Tiken följde en liten porlande Bäck nedströms och beundrade sin spegelbild i det skimrande vattnet. Hon älskade allt som var vackert, och enligt henne så var hon vackrast av allt.
Tiken fortsatte en bit till längst bäcken innan hon vände in mot den täta delen av skogen med de äldsta och största träden.
Del delen av skogen var hennes absoluta favorit då Hon alltid fann lugn och stillhet där.

När varginnan väl var framme bland de stora, grönskande träden satte hon sig tillrätta under ett av de största träden.
En svag vindpust smekte hennes päls och hon slöt ögonen.

[ hahaha typ hälften så långt xD ]

[Hahah, ibland är det lättare att skriva och ibland känns det typ omöjligt ^^ Dessutom är det lättare att skriva om karaktärer som man har spelat ett tag, så man kan flika in lite info om dem mitt i inlägget :P]

En varm vind från sydöst svepte förbi, och trots att den inte förändrat temperaturen märkvärdigt märktes det att den kom från de varmare områderna, öknen och savannen. Han hade bara varit i den delen av landet en gång, under mötet med lejonvargen, och hade absolut inga planer till att åka dit igen. Visserligen gillade han värmen som var där, men hela området var så platt. Inga träd, inga berg, ingenting. Bara sand eller gräs. Det var ingenting han föredrog.
Men det var inte värmen i vinden som drog till sig hans uppmärksamhet, utan dofterna. Det var de vanliga, växter och djur, men en doft till var tydlig. En varg. Doften skar sig från de andra, precis som många andras, och det var tydligt att denna varg var av motsatta kön. En varginna alltså. Charmen inom honom började sätta igång, som vanligt med en svagare effekt i början. Skulle han leka med henne? Det kunde sluta roligt, men han var inte säker på om han var på humör. Det här området var ingen plats han kunde slappna av vid, efter allt som hänt, och en spänd charmör hade inte alls samma effekt som en avslappnad, fejkat naturlig sådan.

Svansen nuddade barken under honom när han klättrade närmare, men det störde honom inte. Hans svans var precis som andra av hans släkte mycket längre än normalt, för att kunna hjälpa till i balansen bland träden, så det var fullt normalt för honom att den inte var som andras och var i luften hela tiden.
Han stod några grenar över henne, med stark vind runt sig som förde bort doften av honom. Vindens sätt att föra dofter åt olika håll var både behövlig och förödande, helt beroende på var man stod. Att bli attackerad bakifrån bara för att vinden fört bort attackerarens doft var inte trevligt, men att kunna vara i närheten av någon utan att de märkte en var roande.

Det var en vit hona, precis som han, men med ljusblåa tecken istället för hans guldgula. Hennes päls verkade len, och var väldigt lång, helt enkelt vacker. Han kunde inte undgå från att tänka tanken, att hon var vacker. Det var ingen sak han gillade att tänka om andra, men det var trots allt sanningen. Tills man kom till hennes nätta huvud. Två gråbruna [?] renhorn tornade upp sig vid hennes öronfäste, som om hon varit en simpel gräsätare, förstörde helheten av den vackra tiken. Han visste mycket väl vad hon var för ras. En ragana, en vren vars förfäder försökt bli för mäktiga och därmed straffats med en ormtunga och hjorthorn. Han flinade lite för sig själv. Intressant.
"Goddag, ragana." Smidigt hoppade han ner från trädet, landade framför henne. Charmen fanns runt honom, förfinade hela hans intryck.

[Hahah, du får njuta av mina långa inlägg så länge du kan xD Snart har fantasin tagit slut och jag kommer inte ha nån aning om vad jag ska skriva cx Och ja, Zarec kan inte erkänna att någon är vacker utan att påpeka bristerna.. heheh, sorry ^^']

[silvergråa ^^]

Ett plötsligt ljud fick tiken att öppna ögonen. Hon morrade irriterat, men när hon såg vargen som stod framför henne blev hon direkt tyst och reste sig värdigt upp.
- Goddag, vad kan en hanne som du heta? hon granskade honom gillande och höjde smått på "ögonbrynen" han såg inte så fel ut...
En svag vindpust blåste hannens doft mot henne och hon kunde känna att han var flocklös, precis som hon.
Hon kopplade på ett vänligt, vackert leende, hade han ingen flock som kunde bli arg på henne, så kunde hon lika gärna få leka lite...

Varginnan tog ett steg mot honom med högburet huvud och granskade honom ingående.
Inte ett enda fel kunde hon hitta på honom, förutom de gula tecknena... Det var inte precis hennes favoritfärg. Hon rynkade smått på nosen åt den skrikgula(?) färgen.


[ gaah! Jag vill oxå skriva lika långt och bra som dig xD hämnas lite bara xD med tecknena då...]

[Haha, gör som dig nu och säger till om färgen; Guldgul ^^]

"Zarec." Han log mot henne, och lät den långa svansen vifta till på den gröna marken. Löven som fallit under hösten hade hamnat under snötäcket, vilket gjort att de fryst ner och inte multnat upp i jorden som de skulle. Resultatet blev att marken fortfarande hade ett flertal löv på sig, men de höll alla på att bli del av den jord deras träd växt upp i. Om man skulle tänka filosofiskt var löv som valpar i en flock, när de väl klarade sig utan sina föräldrar kunde ödet antingen låta den följa vinden långt bort, kanske flera mil, eller så kunde det låta den bli en del av flocken, en liten del av någonting stort.

Så, en ung varginna var det han stött på? Säkerligen i samma ålder som han själv, om man skulle titta efter utseendet. Hade hon levt som friströvare länge, eller hade hon nyss brutit sig ur familjen? För att hon var flocklös stod klart, då hennes doft inte förde med sig några lukter av andra vargar, i alla fall inte några som hon stannat hos länge.
Själv hade han tvingats lämna sin flock för ett antal år sedan, fortfarande som tonåring, på gott och ont. Det hade varit hungersnöd, och han hade helt enkelt gjort vad som behövdes för att överleva. Att ta konsekvenser i form av att bli i väg jagad av sin egen släkt var ett lätt pris för att få överleva. För trots allt, hellre levde man ensam än dog.

Han såg på henne, svepte åter till med svansen.
"Och vad kan en skönhet som du heta?" Hon såg ut som den sorts person som gillade att ta emot komplimanger, så han valde att kalla henne för något menandes mot hennes någorlunda [Ja, Zarec har fortfarande svårt att erkänna att nån är snygg xD] vackra utseende. Om man bortsåg från hornen, hade hon välsignats med ett vackert utseende.
Charmen runt honom ökade lite för varje minut, för att den inte skulle komma som en chock. Det var ingen smart idé att ha full styrka på en gång, det lös helt enkelt igenom för snabbt.

[Bra? Själv tycker jag inte alls om mitt sätt att skriva xD]

Varginnan log flirtigt och kände nästan att hon växte av komplimangen hon fick av hannen-Zarec. Hon gillade honom faktisk redan det var tillochmed så att hon själv blev chockad.
- Thayala, och du ser själv inte så dum ut heller.
Thayala svepte mjukt med svansen under Zarecs haka när hon rundade honom ännu ett varv.

Det gröna gräset under hennes tassar kittlade lätt och stannade bredvid honom för att viska i hans öra.
- Jag älskar dina vackra, gula tecken. hon fnissade till över sin lögn, men hannen fick mer än gärna tro på alla hennes lögner.

[måste sova, skola i morgon... Men svara, så svarar jag i morgon ^^
Måste försvara mig lite här bara: enligt henne så är dom skrikgula xD
God natt <3]

[Skåning eller nått sånt va? Vi smålänningar och de över oss har påsklov nu :P]

Han bara flinade åt henne när hon nämnde hans tecken. Det lät nästan sarkastiskt, med den övertydliga klangen på ordet 'älskar'. Han hade ju nyss mött henne, så han kunde inte säga säkert, men det verkade nästan så. Kanske det inte var meningen att han skulle förstå? Hon kunde väl inte försöka göra ett skämt åt sig själv, för att sedan vara den enda som skrattade? Det lät nästan pinsamt för hennes del, men han skulle inte anta någonting. Han hade nyss träffat henne, så allt han sade var bara vilda gissningar från att hon uttalade ett ord lite tydligare.
"Nå, jag antar att du förväntar dig att jag ska kommentera tillbaka om ditt vackra yttre, men vad sägs om att lämna utsidan för ett tag?" Han lade in komplimangen i förklaringen, för att få sagt komplimangen utan att visa den tydligt. Lätta, enkla komplimanger var enklast, då den som tog emot dem inte skulle kunna misstolka någonting såsom han höll på att göra endast för en tonskillnad i hennes ljusa röst.

"Vad sägs om att berätta om dig själv? Jag är nyfiken. Jag har hört talas om din ras innan, och det är flera saker jag undrar är sanna." Han satte sig ner, och visade tänderrna i ett trevligt leende. Vanligtvis kanske att visa tänderna var ett sätt att vara aggresiv på, men med hjälp av charmen kunde det inte tas på fel sätt. Han log, gladare än innan.
Eller i alla fall spelat gladare.
Han hade hört mycket om raganor, självklart. Som en illusionist visste han mycket väl att just den rasen hade lätt för att få båda hans krafter, särskilt illusionen. Denna Thayala passade inte riktigt in på den beskrivning han fått av raganor, då hennes päls var ljus och hon ägde tecken, något som var ganska ovanligt för folk av hennes släkte. Själv var annorlunda tecken inget ovanligt i hans ras, då någonting i marken hans förfäders områden hade förändrat vargarnas färger och mönster grovt. Kanske det berodde på mineraler i jorden, eller plötsligt ändrade temperatursskillnader. Det gick inte att säga.

[Godnatt<3]

Tahayala höjde smått på ögonbrynen, Zarec hade nästan sagt rakt ut att han tyckte att hon var vacker...
Hon sträckte stolt på sig och tittade undrande på Zarec, blev han inte bara vackrare och vackrare? Hon rynkade smått på pannan då hon tänkte och fuktade sina svarta läppar.
Det var något märkligt med denne Zarec, kanske skulle hon ta reda på det senare?

Då han ställde en fråga om henne fnös hon och skrattade till. Vad fanns det att berätta? Att hon var en stackars tik som blivit övergiven av sina föräldrar och fått klara sig själv nästan hela sitt liv? Det enda bra med denna upplevelse var att hennes självförtroende blivit starkare än vad hon trodde att hon skulle ha haft om någon skulle hållit på och hjälpt henne med allt hela tiden.

- Nå, vad är det du vill veta, Zarec? ett leende lekte på hennes läppar och hon riktade öronen frammåt, mot hannen i väntan på ett svar.

Han besvarade hennes självsäkra leende.
"Det finns väl mycket man kan fråga. Är det sant det om att er ras grundare var förbannade av Gudarna? Är det sant att era tungor är klyvda likt ormens tunga?"
Han ruskade på huvudet, och såg in i hennes ögon, de vackert blåa. Hennes ras hade alltid fascinerat honom, utan att han erkänt det såklart. Det var mycket sagt om rasen, och det var en intressant historia de trodde ha bakom sig. Förbannade av Gudarna. Det var någonting speciellt det.
Inte för att han trodde särskilt mycket på Gudarna, enligt honom var det troligen bara någon okänd kraft som någon naiv idiot hade gett namn till och börjat dyrka. Men egentligen, varför skulle vargen, en av de starkaste varelserna på planeten, behöva böja sig inför några som ingen någonsin riktigt sett? Det var bara ett stort, fjantigt påhitt säkerligen.

Han väntade inte på svar, utan fortsatte snabbt. Hon fick svara på de andra frågorna efter att han frågat en sista sak.
"Är det många av din ras som äger illsionens fantastiska kraft?"
Han lade till den positiva adjektivet, mest för att han tänkte på sin egna kraft som fantastisk. Kanske inte lika underbar som hans älskade charm, men den var ändå någonting speciellt då den faktiskt var hans kraft.
Kunde hon ha illusionens kraft? Det skulle kunna förklara hennes vackra utseende, att förändra sitt utseende med en enkel kraftvink var inte alls svårt, och någonting man skulle kunna gömma sig bakom länge. Han hade själv använt det flera gånger, rättat till sitt utseende. Inte förändrat det märkvärdigt, bara fixat det som kunde anses som ovackert.

Hon flinade och höjde på ögonbrynen åt hannens nyfikenhet.
- Jo, så var det nog... Om man ska lyssna till vad alla andra av min ras säger... Men resten får du ta reda på själv. hon blinkade med ena ögat och räckte smått busigt ut sin kluvna tunga åt hannen för att besvara hans fråga.

Hon drog in tungan efter några sekunder och ett busigt leende lekt på hennes läppar, hannen var intressant. Men när var det hennes tur att fråga?
När han ställde sin andra fråga kunde hon inte låta bli att skratta till.
Ägde många av henne illusionens fantastiska kraft?
Hon slöt ögonen för en stund och koncentrerade sig på sina krafter. Efter några sekunder öppnade honn ögonen igen, och bredvid henne stod en exakt kopia av hon själv.
- Kanske inte alla, men många av oss. Illusionen av henne härmade exakt hennes rörelser, hon kunde få den att röra sig för sig själv också, men det krävde mycket mer energi av henne då kraften fortfarande utvecklades.

De båda- hon och illusionen av henne hade en flirtigt glimt i ögonen och såg på Zarec med ett leende på läpparna.

Han log åt henne när hon lät en illusion av sig själv ställa sig bredvid varandra.
"Intressant," sa han, men menade inte just det hon sagt utan fenomenet att hon ägde samma kraft som honom. Dock var det inte han själv som uttalade ordet, utan en röst bakom honan. Illusionen av honom själv doftade inget då den inte existerade i verkligheten, så det var ganska självklart att man inte skulle ha upptäckt den om den inte hade talat. Kopian av honom gick runt henne och svepte med svansen, innan den gick fram till den riktiga Zarec för att som ett spöke gå in i honom och försvinna.

"Så vi är två om den kraften."
Han gjorde inget ytterligare med illusionen för att visa upp hur duktig han var, det intresserade honom inte att visa upp sina färdigheter. Inte nu i alla fall.
För vrenen hade det tagit längre tid att skapa illusionen, men han visste hur det var. Innan man tränat länge var illusionen en svår konst, och det tog år att förfina den till en bra grad. Troligen hade honan endast tränat på kraften i några få år, och säkerligen inte intensivt, men hon hade förmågan att kunna få lära sig mycket inom ämne om hon började träna mer. Om hon ville bli en sann mästare i framtiden kunde hon behöva en tränare, en mästare, men själv hade han inte knutit några band med illusionister som han kunde tipsa henne om. Nåväl, man kunde väl gå långt genom självinlärning, det hade han själv erfarit.

Hon såg fundersamt på hannen då illusionen gick in i honom.
Hur kunde det se så lätt ut? Troligen hade han nog tränat både mer och längre än henne, men Hon kunde ändå inte låta bli att känna lite avundsjuka för Zarecs lätthet med illusionen.
Thayala lät sin egen illusion sakta försvinna, som att kopian av henne försvann av en osynlig dimma.
- Hmh... Ja det verkar väl så. hon log och tog ett litet steg frammåt mot Zarec. Hennes ögon glittrade oskyldigt och hon lät en svag vind svepa runt dom.
Hon kände hur hennes päls smektes försiktigt av vinden.
- Kan du något mer, Zarec? Ett smått förföriskt leende lekte på hennes läppar, hur kunde hannen vara så fängslande, Så vacker?

Hon stod endast någon decimeter framför honom, hade hon sträckt ut tassen skulle hon med lätthet ha kunnat lägga den på Zarecs vackra, vita päls.
Hon ruskade på huvudet. Vad var det med henne?! Aldrig hade hon påverkats så starkt känslomässigt mot en annan varg innan.

*pet pet*

[Har haft fullt upp irl senaste tiden, så förlåt för att det tog två veckor innan ett svar? Har bland annat skissat på avataren du bad mig om.]

Han skakade bara på huvudet åt hennes fråga, och log ursäktande.
"Ingenting av värde," replikerade han. Meningen var för honom en lögn, det visste han lika klart som han visste var hans högra tass satt. Hans kraft, charmen, var något han använde i vardagen, allt för att få som han ville. Den var av högsta värde för honom, men skulle han berätta om den fanns chansen att hennes undermedvetna skulle förstå mer än det behövde. Risken fanns, och han ville inte ta den. Han hade gjort det innan, och det hade aldrig slutat som han tänkt sig, även om han vunnit.

Vad skulle han göra om hon försökte lirka svaret ur honom trots hans avvikande förklaring? Han kunde använda en illusion som såg ut att vara en kraft, det var sant. Men risken att hon med sin illusionskraft skulle se igenom den var ganska stor, och inte heller en risk han ville ta. Hon var nästan lite lik honom, konstigt nog. Han vågade inte sätta upp en illusion så mot en annan illusionist.
Hade han verkligen tänkt 'lik honom'? Det kändes bara fel. Bara för att hon var illusionist, allmänt charmig och kunde ha drag av att vara manipulativ i vissa sammanhang? Snälla. Som om.

[Apropå Chicas avatar, hur gammal skulle hon vara om hon varit i irlmånader? För på bilden Ewy ritat ser hon mer ut som en tonåring än som en valp, så följde inte helt den när jag skissade.]

[ jag trodde att du typ glömt att svara, har ju sett dig inloggad och ville bara påminna.
Men ang Chicas ålder, hon är runt 5 m år, men då är hon ju fortfarande en liten valp. ]

Ingenting av värde? Hon trodde honom inte. Inte för en sekund.
- Du ljuger. Berätta. hon såg bedjande på Zarec och blinkade flirtigt med ögonen, på något sätt skulle hon få reda på det.
Thayala tog ett halvt steg närmare den vitgula hannen och log flirtigt.
- Snälla Zarec, berätta för mig! hon lade till en extra bedjande ton och kände en plötslig lust att slicka hannen i mungipan.
Vad var det med henne?!
Aldrig förut hade något som ens påminde om detta hänt. Varför kände hon såhär till just denna hannen? Dom hade ju nästan alldeles precis träffats.
- Konstigt... hon avbröt sig mitt i meningen när hon fick en plötslig ide.
Hade han någon typ av kraft som drog andra vargar känslomässigt mot honom? Någon typ av charm?
Hon såg fundersamt på Zarec, han var helt perfekt.
- antingen så använder du illusion av något slag för att göra detta mot mig, eller så har du någon annan kraft som gör det... hon hoppades att hannen skulle berätta självmant, annars fick hon försöka tvinga det ur honom.

Så hon försökte få honom att förklara i vilket fall som helst. Han bara skakade på huvudet åt henne. Nej. Hon fick inte veta. Hennes gissning var skrämmande nära sanningen nog som det var.
Så vad skulle han svara henne? Hon var ganska nära att komma på det på egen hand. Ansiktet speglade en oförstående min, som om han inte förstod vad hon talade om. Han hade genom sina år som charmör lärt sig spela bra, särskilt de mer charmiga minerna som leenden och förbryllan.

"Gör vad mot dig? En kraft? Thaya, vad pratar du om?" Smeknamnet kom lätt från hans läppar, verkade passa in i meningen. Han hade lärt sig om smeknamn när han lekt med andra honor, de brukade för det mesta känna sig mer nära, mer speciella, om man kallade dem vid det.
"Vill du veta vad det där, som inte är av värde, egentligen är?" Han suckade och såg med en blick som kunde uppfattas som en blandning av generad och sorgsen. "Det är bokstavligen ingenting. Jag är en av de vargar som endast äger en kraft." Det var ingen svår roll att spela, egentligen. Som yngre hade han endast ägt charmen, och trots att han älskade sin kraft hade han då saknat att ha en till. De flesta med mycket kraft hade två, medan han själv endast hade en, som han inte vågade berätta om. Det var bara att bete sig som han kände som yngre, så skulle rollen troligen fungera. Det var trots allt ingen roll, bara som en tillbakablick känslomässigt.

[Du, vore det inte lite roligt att spela Thayala om Zarec bara kunde lämna henne sen, med lite konstiga känslor? Skulle kunna tänka mig att det vore roligt att spela hennes tankar i framtiden isf, lite splittrad :P]

Thayala såg medlidande på Zarec, det måste kännas konstigt att bara ha en kraft. Hon själv hade skämts om hon bara haft en enda kraft, och sedan tvingats erkänna det. Hennes krafter och utseende var hennes stolthet, hennes allt...
Hon fick en sorgsen rynka mellan ögonbrynen när hon tänkte så. Hon hade bara sig själv.
Så gärna ville hon ha någon som älskade henne för den hon var, och inte bara för utseendet.
Utan att tänka sig för sträckte hon på sig för att ge Zarec en mjuk, försiktig puss i mungipan. Han var så vacker...
Thayala såg drömmande på honom, fylld av värme efter att han kallat henne för ett smeknamn han själv kommit på. Så snäll, så vacker... Så underbar...
- Jag gillar dig Zarec, mycket.... hon log flirtigt och sträckte fram en tass för att lägga den på hans bringa.

[ låter kul ^^ hon är helt överpåverkad xD]