Det var länge sedan Nisha kunde säga att hennes tankar varit helt hennes egna. Röster, syner och falska aningar tillhörde hennes vardag, deras rötter alltför djupt inträngda i hennes sinne för att kunna skakas av. Skymningen föll över Kaiwood, kastade dansande skuggor över den barrklädda marken. Luften vibrerade, uppvärmd och spänd. Kanske var det hennes inbillning, kanske inte, men hon var övertygad om att skogen inväntade något stort.
Det var länge sedan Nisha varit säker på vad som varit äkta, eller en lögn påbringad av hennes mentala kollaps. Hon visste att hon var galen. Sjuk. Vriden. Rubbad. Nipprig.
Kunde inte minnas en tid då hon inte varit det.
Tystnaden var total. Udda för en skog som normalt sätt sjöd av liv. Tystnaden var skön, en omväxling från det eviga viskandet i hennes båda öron. För ett ögonblick trodde hon sig vara ensam, vågade lita på sina sinnen och verkligen hoppas att hon förfördelats en gnutta ro och stillhet.
Den stora Nisha, bad till bortglömda gudar om stillhet och tystnad. Patetiskt. Svagt. RubbatVrickatGaletVridet.
En skugga av vad som varit. Tynat bort mellan bristande aptit och mental påfrestning, så långt gången att revbenen syntes och pälsen lossnat från huden på sina ställen. Kvar var kala fläckar, vita mot den resterande svara fällen.
Vinden slog. Grenar kom till liv. Hon kunde svära hon såg sin syster mellan träden, ett brett familjärt flin spelandes på hennes läppar.
Nisha pressade samman ögonen, krävde att inte ta del i vad hennes hjärnspöken nu hade kokat ihop. De viskade i hennes öra, bekanta röster som lät genuina och uppriktiga. Ena stunden bedjande, anda befallande.
Stop! Sluta! Lämna mig ifred!
Hon kastade sig upp på benen, slog vilt omkring sig med slöa, gulnande klor. Musklerna skakade, trötta efter ett par sekunder av ovant arbete, och andningen var flåsande och stötvis. Svagsvagsvagsvagsvagsvagsvagsvagsvagsvag.
Det var någon där. Måste ha varit. Kunde inte ha varit något annat. Hon hostade, försökte sippra efter värdefull luft när paniken välde över henne som en vidsträckt, ofantlig våg. Benen gav vika sekunden efter, föll ihop vid foten av en väldig tall.
Det var länge sedan Nisha kunde springa, klättra och slåss. Länge sedan hon känt friheten blåsa i pälsen och livsglöden brinnande innanför huden. Först hade hon medvetet slutat söka upp strider, rädd för att tappa kontrollen över sig själv. Sen hade han börjat avskärma sig från flocken, lämnat det mesta av ansvaret till andra flockmedlemmar.
Efter ett tag hade hon börjat få problem att fånga byten, både för att hon inte var tillräckligt snabb och för att hon inte längre kom upp i träden.
Där efter hade allt gått väldigt snabbt. För svag för att jaga, för att klättra, för att springa, hade hon gett efter, levt en tid som synernas marjonett.
Hon kunde inte minnas när det blivit vår. Bara svarta luckor och blod.
Hon undrade vem som dött. Vilka hon mördat.
Inte för att hon hade något emot att mörda vargar, men det tog henne emot att ta ett liv utan att själv ha valt det. Utan att fått höra deras utdragna plågande.
Hon undrade hur hennes Jira mådde. Sin älskade dotter. Hur stor hon blivit. Vem som tränade henne i sin egen frånvaro.
Av Chayan och Kaiwami brydde hon sig inte lika mycket om. De var medelmåttor båda två. Inte lika viktiga. Inte Jira.
Hon hörde sin systers skratt. Nära, för nära. Men skogen var åter igen tom. Tyst, med undantaget för hennes ytliga andning och våta hosta.
Natten föll, och med den kylan och mörkret. Hon skakade, saknande underhudsfettet och pälsen för att hålla värmen inne vid kroppen. Den vårfuktiga marken vette genom pälsen, på den sida hon låg på. Hade inte orkat röra sig sedan hon fallit omkull.
Kunde knappt minnas en tid då orken funnits att göra något annat än ligga still.
Giftet pumpades runt i hennes kropp, bröt ner och förstörde vad som saknade resistens. En gång i tiden, när hennes själ rymt från de bojor som fängslade henne i Chaibos grottor, hade hon stött på en varg döende av sorg. Den kroppen hade hon invaderat, tagit över och skulpterat om, gjort till sin egen. Den nya kroppen hade varit starkare, snabbare, bättre.
Men inte emun mot hennes giftvargssjäl.
Giftet hade sedan dess pumpats runt i hennes blod, ätit, frätt, förstört. Nu var endast spillrorna kvar, en döende kropp och en sönderslagen själ.
Kroppen på marken skakade. Ljudet av klingande skratt skarpt i nattens mörker. Hon visste att hon var iakttagen, visste att osynliga vargar viskade sanningar i hennes öron. Visste någonstans att hon var så körd att till och med en klen, fjuttig Qu skulle kunna fälla henne med en vindpust.
Hon var så trött, men ändå kunde hon inte sluta skratta. Så trött. Så trött. Ville bara sova. Skulle vara så skönt om tystnaden åter skulle kunna sänka sig och ge henne några minuter av ro.
Det var så det slutade. Varginnan som spenderat sitt liv med att kämpa och mörda, slutade i käften på inte en motståndare - som hon alltid svurit att skulle - utan i utmattningens och vansinnets klor.
När månen stod som högst på himlen, fyra, kanske fem dagar från full, hade hennes kropp slutat skaka av skratt, och ersatts av veka hostningar. Det bruna slemmet hon hostat upp i veckor var inte längre slem, utan tjockt blod som smakade sött och metalliskt på hennes läppar.
I slutet hade hon benådats några stunder av total klarhet. Fösta gången sedan hon lämnade sin lya som tonåring kunde hon se saker ur ett annat perspektiv, se andra sidor. Sakna alla tre valpar, för vilka de var och som en moder borde ha älskat sina valpar.
Vissa tillfällen föll dimman över hennes sinnen. Ekon av vargar hon mördat viskade i hennes öra, skrattade på avstånd eller dansade i våryra tillsammans mellan träden. Ibland såg hon sin syster, ibland sin bror. Två gånger såg hon sin far, läskigt lik Bloodblossom med sin svarta päls och röda, blodsprängda ögon. Flera gånger pågick det storskaliga krig ett par meter ifrån henne. Hon såg Dolor fälla henne med ren energi, såg sig själv slita sig lös ifrån Chaibos bojor och fly grottan, såg sig själv le mot sin spegelbild i en klar tjärn.
Dock var det bara en gång som hon hörde Locorance, den varg vars far varit hennes fösta offer.
De hade varit vänner, eller så nära vänner alfans son och den svagaste jägardottern kunde tillåtas vara. Mindes hur hon spenderat långa dagar träna, kämpa för att kompensera för sitt svaga gift. Mindes känslan när hon äntligen mognat, och rest sig så långt över de andra att alfan legat död vid hennes tassar utan att hon behövt fuska.
Hon hostade tills revbenen värkte och halsen var rå. Röd vätska välde fram, buken kändes uppsvälld och öm.
Kunde inte minnas en tid då världen inte bestått av krampaktig smärta och nattsvart mörker, omfattande trötthet och ändlösa röster.
Hon kastades som drivved mellan skärande medvetenhet och efterlängtad bortdomning.
Den sista gången hon överväldigades av klar, sid medvetenhet, höll himlens mörker på att jagas bort. Natten var över, men dess soliditet hängde fortfarande kvar i luften. Tidig, tidig morgon, innan solen vaknat och innan dagen insett dess potential.
Det fanns ingen hunger, ingen smärta. Ingen nöd att andas, eller röra att på sig. Genuin tystnad, inga röster.
Bröstkorgen höjdes, sänktes, höjdes. Långsamt. Klent. Visste vad som väntade, men hade ingen ork att ge den brinnande paniken något bränsle.
Hade hon orkat, skulle en ny våg av rött blod vällt fram ur hennes käft, anslutigt sig till den blodsfuktiga jorden. Mängden som hostats fram under nattens gång var skrämmande stor, omänskligt stor. Hon hade inte ett perspektiv för hur mycket det faktiskt var, hur länge hon spytt och hostat blod som om nästa dag inte fanns.
Hon såg inget längre. Inte på riktigt. Hjärtslagen i bröstet kände overkliga och långt borta. Dunkdunk dunkdunk dunkdunkdunk duunk..
Hon ville inte ge sig, orkade inte bry sig. Hörde Chaibos skratta, först i fjärran, sen hörde hans röst viska i hennes öra, stämde in med koruset som tog ton.
Mörkret föll, omfamnade henne.
I slutet var det äntligen total tystnad, knappt ens ekot av glömda andetag.
RIP NISHA
[ 
tis 05 mar 2024, 12:23 av 
Rubrik: In the end 