En tik med högrest hållning och lugnt steg vandrar över slätten. Hon har ingen snobbig hållning utan en med ledig och lugn hållning. Även om hon inte går helt säckigt. Elegant är hon. Och smäcker. Långa ben går om varandra. Stora tassar placeras mjukt på marken var för sig och lyfts i en jämn ordning och följd varefter tiken vandrar framåt. Hon promenerar. Har inte bråttom att komma fram. För hon har inget mål. Hon vandrar endast för vandringens skull. För att upptäcka nya platser.
Vinden smeker kroppen som glittrar likt silver i solskenet. Den långa svansen guppar med i rörelserna när tiken vandrar framåt. Öronen står spetsade på huvudet. Den silverskimrande blicken sveper över området som sträcker ut sig framför henne. Utforskar allt som går att se och nosen darrar lätt när den försöker separera alla dofter som ligger i luften.
Snart uppfattar hon doften av varg. Öronen klipper till och tiken stannar. Hon ser sig omkring. Får syn på en siluett en bit bort. En varg på vandring. Vana är inte översocial. Men upptäcker hon en främling på sin färd blir hon faktiskt nyfiken. Men hon vet samtidigt att inte alla är vänligt inställda. Och Vana är ingen som gärna slåss. Hon är ingen slagskämpe. Hon håller sig helst undan allt vad slagsmål heter. Öronen lägger sig osäkert mot nacken för en stund men spetsas snart igen. Och sakta sätter hon kroppen i rörelse igen och börjar vandra mot främlingen.

[PAX TILL NIM]

Det kunde tyckas arbetsamt, att ta sig från klipporna igenom hela skogen och upp över bergskedjorna för att nå denna plats, speciellt som Nim ständigt gjorde det. Men då man anlände hit - speciellt på sommaren - då gräset grönskade mellan de åtskilliga blomstersorterna, så var allt värt det. Han drog in dofter i sin nos med ett djupt andetag, älskade verkligen denna plats. Detta var nog hans hem ändå, detvar här han vuxit upp coh det var här han trivdes som bäst. Öppna områden med total sikt, iallafall om man var stor nog att se över det höga gräset. Hans silvergrå blick, som passade på bra tills den ljusa pälsen, svepte över det grönskande området. Fastnade på en gestalt som vandrade över slätterna en bit bort. Han såg på henne, ganska säker på att det var en hona trotts att hennes doft ännu var mycket svag. Hon var vit med lång silvrig man och mycket vackra, femenima drag. Elegant rörde hon sig framåt, det syntes till och med på håll hur graciös hon var. Ett mycket ärligt leende letade sig fram i de mörka mungiporna och han stannade för att vänta in henne, då hon verkade han vänt sin uppmärksamhet och sina steg emot honom. Möten med andra vargar var alltid trevligt, det var något som han alltid tyckt. Att samtala hörde till hans favoritsysselsättningar, samla kunskap och dela åsikter, eller bara tala om något så värdsligt som vädret. Tanken sände hans blick på en snabb tur över den blå himlen, innan han såg tillbaka mot främlingen. De runda öronen vär spettsade på ett inbjudande och nyfiket vis, hela han var öppen för sällskap. Det fanns många anledningar till att han valde att ta sig den långa och omständiga vägen från reviret hit, en av dem var helt klart att här kryllade av vargar. Detta var landets centrum, och om man befann sig här kunde man vara säker på att man skulle stöta på någon. Även om Nevayah hade varit skicklig på att hålla sig undan andra då de spenderat sin tid här. Han tänkte tillbaka på sin mentor med lätt saknad i blicken, hon hade bara stannat i flocken av plicktskylldighet. Nu var han ledare och hon hade inte behövts där längre. Men inte fick dagen tyngas ner av tankar som denna, speciellt inte som främlingen närmade sig. åter sken han upp och han nickade hälsande emot den andre.

Nog kan tiken på avstånd se ut att ha en vit skrud. Men när solen kastar sitt sken på hennes kropp. Och man är nära nog att se det. Så ser man att hennes kropp glittrar i silver. Snövit och silver. En vacker blandning. Passande på hennes smäckra kropp och långa spensliga ben. De stora tassarna. Som faktiskt passar till hennes gestalt. Tar henne framåt med säkra kliv.
Öronen står nyfiket och vaket spetsade på hennes huvud och hon håller den silverskimrande blicken fäst på hanen som hon är på väg mot. Han är högrest. Men ser ung ut.
Vana ser ung ut hon oxå. Men inte för ung. Ålder är inget hon någonsin har räknat. Åren har gått om varandra. Vem orkar hålla räkningen. Hon kan vara ung. Men hon kan oxå vara mycket äldre.
Hon stannar en bit ifrån hanen. På ett behörigt avstånd. Hon tänker mycket på personligt utrymme och går inte för nära om främlingen inte skulle uppskatta det. Men denna hane verkar vara vänligt inställd. Men man kan aldrig vara säker. Den silverskimrande blicken fixerar hanen. Studerar honom.
"Goddag". Hälsar hon honom med en mjuk och vänlig stämma. Kan kan likna den med silver. Hur man nu kan göra det. Men hon är ändå misstänksam. Hon vet hur världen ser ut. Att det finns mer ondska än godhet. Gudarna måste vara sura. Ogillande åtminstone.

Då hon stannade framför honom växte leendet.
"Goddag."
Besvarades hennes hälsning. Hans röst hade precis blivit sådär dov, på det sätt som kännetecknar hanar. Innan hade han låtit liten och valpig, nu var allt utom de unga dragen i hans anlete vuxet. Han mötte hennes silvriga blick med sin likfärgade, noterade också att hennes vitgnistrande pälsfäll faktiskt också blänkte i silver. Som Rosies, dem var mycket lika över huvud taget slog det honom. Smäckra och eleganta, med lång man och silver i pälsen.
"Underbar dag, inte sant?"
Sade han frågande, och nickade ut över den öppna slätten. Blicken fångades av all skönhet och han förtrollades av blommorna som dansade i vinden, gräset, fåglarna och alla insekter vilka svävade igenom luftrummet. Den klarblå skyn med bara några få vita tussar till moln var också mycket vacker och välkomnande. En mjuk vind for över landskapet, virvlade runt i hans vita päls och kittlade hans nos innan den for vidare. Förde med sig den kittlade doften av hjort, men också mycket annat. Qus doft, deras revir låg inte allt för långt bort, och givetvis den varmar doften av sommar.
Hans tankar for snabbt emot vännen Kanie, Nim viste inte om hanen lyckats slita sig lös från sina havskedjor och ta sig innåt landet ännu. Kanske skulle havsvargen aldrig få se en plats som denna? Kusten må vara vacker, men lite gick att gämföras med numoorislätten på sommaren. Nu hade givetvis Nim inte sett allt, så han själv erkände att han inte kunde veta säkert. Han var heller inte helt objektiv, då detta var hans första egentligen hem. Men likväl kunde han inte tänka sig något vackrare än denna plats just nu, och han hoppades att vännen skulle få uppleva det han med. Med ett leende återvände han till nuet, fann sig själv med blicken fäst i honans glittrande ögon. Det var något hos dem, ett fragment av ett minne. Han var inte säker på vad det var, men det värmde inom honom.

Leendet växer lite för en stund. Men faller snart tillbaka till ett mjukt leende. Hon nickar lätt åt hanens fråga. Jo, nog är det en vacker dag.
"Så sant". Svarar hon honom. Vana är inte någon stortalare. Faktiskt så har hon varit ensam väldigt länge och har inte ofta haft någon att tala med. Så det kan ta ett tag innan hon kommer in i det hela så att säga. Men dagen är vacker. Naturen är vacker. Gudarna gör alltid ett lika bra jobb.
"Vem är ni, främling?" Vana har många olika sätt att tala på. Men hon talar aldrig ohövligt. Hon försöker vara så artig hon kan utan att vara överdrivet formell. Och när hon faktiskt står här med en främling. Som dessutom verkar vara vänligt inställd. Så är det klart att man vill veta lite mer. Fråga lite mer. Samtala lite mer. Att vara säga goddag och ha det bra och sedan gå vidare är inte kul. Då hände det aldrig någonting. Om alla skulle gå omkring i sin egna lilla bubbla skulle inga möten ske och då skulle det inte hända mycket alls. Och det bästa Vana vet är att få nya spännande historier berättade för sig. Hon uppskattar historier. Så väl om landet som gudarna och allt vad det kan vara.
Hon står lugnt där hon står och studerar hanen. Väntar på ett svar. Nyfiken på vem han är.

Nim log, bekräftade med en kort nickning. Lyckades slita blicken ur hennes ögon, ville inte verka oartig. Öronen vippade ovan hans huvud då honan ställde honom en fråga. Två sekunders betänktetid och sedan svarade han.
"Mitt namn är Hanwa Nïm, av gemene man kallad blott Nïm."
Tungan fuktade den svarta nosen.
"Men det säger väl ganska lite om vem jag är..."
Tonen nästan ursäktande, men med en lätt klang av humor och han gav honan ett öppet leende. Hjärtligt, ärligt. Sådan som han var. Den korta fluffiga svansen svepte bakom honom, glatt och vänligt.
En citronfjäril fladdrade plötsligt förbi mellan de två silvergnistrande vargarna. Den fångade Nims blick och han såg på hur den fladdrade iväg över ängsen, ett så känsligt liv. Vad existerade det för, blott skönehten som förde till världen eller hade den ett djupt syfte?

[seegt, felåt för det]

Öronen klipper till på hennes huvud när hanen presenterar sig. Nim. Ett intressant namn. Tilltalande. Intressant. Kort men hemlighetsfullt. Vana ler vänligt.
"Trevligt att träffa er, Nim". Säger hon och sänker huvudet i något som kan liknas vid en bugning. Hanen talade med ett sådant vuxet språk. Så artigt och formellt. Inga ord som en valp eller ungvarg skulle vanligtvis ta i mun.
Vana höjer på huvudet igen och leendet vilar på hennes läppar.
"Mitt namn är Nirvana. Ibland kallas jag för Niva eller Vana". Säger hon och presenterar sig själv. Det är inte mer än rätt när hanen presenterat sig. Men det är sant. Ett namn säger inte mycket om en person. Men samtidigt gör det det. Ett namn är oftast mycket mer än bara ett namn. Det vilar oftast mystiska historier bakom ett namn. Intressanta historier.
"Nim". Hon smakar på hans namn igen.
"Vart kommer ni ifrån?" Ordet ni är väl oftast något som används till äldre individer. Men Vana ser det på ett helt annat sätt. Hon använder ordet ni till de som hon finner intressanta. Alla andra duar hon.

[Haha. x)]