|| :P rivat till dendär-svarta-heetingen-som-började-på-C.... ^^ ||

Slätten hade alltid varit den samma, eller inte alltid kanske- men för en väldigt lång tid.
För en lång tid hade den tillhört huvudsakligen vargar, de hade vandrat över. Träffat bekanta och obekanta. Brutit band mellan varandra och skapat dem. Flockar hade slagits där. Familjer hade skapats där. Allting överallt, ännu fanns den och betraktade.

Den mörkbruna varginnan låg vid brynet
till en liten skogsdunge, halvliggandes och
lutandes på det ena frambenet, huvudet lugnt höjt.

Vad hon inväntade gick inte att beskriva, varken i text eller ord.
Det var ett faktum, bara var. Så som att gräset nu började blottas
under den bortsmältande snön. Fjolårets gulnade kämpade i sina
tovor mot det fräscha nya gröna som stack upp där bland.
Varje år, varje årstid handlade det om kamp naturen.
Sommaren, mellan djuren som alltid.
Hösten, om lövenas eviga kamp att få hålla sig kvar på sina grenar.
Inte falla ner och dö, begravas av snö och sen ruttna till våren.
Vintern, överlevnaden. Att klara snön, hungern och kylan.
För både växter och djur.
Sen våren, nu- att ta sig upp. Orka ta sig fram och börja leva igen.

Både för växter och djur.

[Vad gjorde du för poetiskt inlägg? xD <3]

Nattens tunga täcke hade åter lagt sig igen över landet för att sprida ro och kyla. Men trotts lugnet fanns det lika mycket faror och hat om natten som dagen men livet var helt enkelt lite lugnare, det rörde sig inte lika många individer om natten som dagen. Dom enda som vandrade om natten var 'natt'vandrarna, dom som skydde solen och tog hjälp av månen. Dom som jagade om natten för att smälta in och överraska sina byten.

Numoorislätten ett slagfällt av alla de slag bredde ut sig framför den unga hannens syn där han satt under ett träd, en hanne lika svart som natten och ögon lysandes som små månar. Ja han smälte in bättre än trädens skuggor vart han än gick, inte ens en vanlig svart varg skulle smälta in på samma sätt som han gjorde. Man skulle kunna tro att ögonen avslöjade honom men ty det gjorde dom ej, dom såg endast ut som två extra stjärnor på de öppna himlavalvet, till och med en mulen dag skulle han smälta in lika bra som en stjärnklar natt som denna. En svag doft låg i luften och de mörka huvudet såg sig om för att se ifall han kunde se denne okände varg men icke de, den befann sig för långt bort för att han skulle kunna se denne okände. Med lite nyfikenhet i dom lysande ögonen reste han sig upp och började lugnt att röra sig längst slättens kant, dom nätta tassarna lunkade utan problem bland stock, snö och sten och det såg ut som om att hannen inte ens försökte se var han gick utan det var som om att han visste var alla hinder fanns. Och så var det självklart inte men han behövde inte försöka se sig omkring i mörkret för att se var rötter och sånt fanns, det såg han redan framför sig som en annan individ skulle göra på ljusa dagen. Dom ljusa ögonen fanns inte där för prydnads skull utan dom hade ett syfte och det var denne hannes enda kraft, kan var nog den enda kraftlösa vargen i detta land men han hade även de bästa mörkeseendet av dom alla. I hanns ögon fanns de inge mörker men inte heller någon färg men det var då de enda bra. Han kunde bli ett med natten och förvirra sina byten när dom inte kunde se den unga hannen, se hur han lekte med dom innan dom föll till marken ovetande om var som precis hände.

Doften av den okände vargen visade sig vara en varginna och hannen stannade upp och kunde nu se henne, en vacker sådan var det också och öronen tippades fram lite grann innan huvudet ledes nyfiket på sne. Vad gjorde en varg som hon ute en natt som denna och vad hade hon i tankarna mån tro, frågorna var många men inga svar gick att finnas om han inte frågade.
"Godkväll." stämman bröt den eviga tystnaden och nu befann sig hannen oroväckande nära och hade på något vis kunnat närma sig honan riktigt nära utan att ge nå större ljud ifrån sig, ljus som möjligtvis den nyvakna hasselmusen skulle göra men de var allt.

[vad konstigt de blev D: Är inte van min nattis <'3 ]

|| oo, så.. så.. så fin han är (inte bara utseendemässigt) ... gillar honom som karaktär -THERE you got me ||

Demethra höjde huvudet högre och spetsade öronen, hon hörde inga ljud men en hannes vargdoft spred sig bara närmare och närmare mot hennes håll.
Hon blev med ens spänd, hon ville inte möta en Qu:are... inte nu. Inte alls nu, nej nej nej.
Hon var nästan på väg att stiga upp och tyst tassa iväg i samma fart som hannen kom emot henne,
men då -när hon skulle dra det sista igenkännande doftdraget- för att känna igen Qu:arnas spetsning, så förumplades hon med att den inte fanns där. Hon kände igen. Ingen Qu-doft. Ingen Qu:are?
Hon lutade sig långsamt tillbaka igen, ännu spänd.
Hannens doft visade på att han inte hörde till någon flock.
Nu slappnade hon av mera, då kunde hon allt möta denne. Det kunde bli intressant.

Det som ännu oroade henne var att vargen -förutom doften- inte gav något tips om att han befann sig i närheten. Man hörde inte ett ljud av honom, inte heller såg man honom även om man borde ha gjort det. Allt det tydde på att han gömde sig. Varför skulle någon gömma sig om man inte ville överumpla den väntande?
Demethra tog sig upp i sittande ställning och såg uppmärksamt mot doftens håll. Skärppte de kristallblå ögonen för att få nån uns om vad som pågick. Då såg hon konturerna av en mörk hanvarg, dess ögon skimrade som svaga stjärnor. Han bannade sig för att hon inte ens lagt märke till dem. Han lade huvudet på sned och gav ett intresserat uttryck.

Demethra svepte med svansen om sig, knyckte med huvudet framåt i kroppsspråk för att inte visa sig blyg eller negativ mot mötet. Han intresserade henne, verkade vara en spännande varg att lära känna.
- Jag trodde du hade onda avsikter när jag kände din doft men varken såg dig eller hörde dig, bekände hon med vaksam men stark och klar stämma.
Hon såg vargen i ögonen, lät tystnaden sjunka tillbaka för sekunden.
-Men jag ska inget ännu säga, du kan vara en lönnmördare, ett litet fräckt leende skymtades i hennes ansikte mot månljuset. Inte oartigt men vågat. Framfusigt av henne.

|| aahahaha, Demethra beter sig som en kåt tonåring!! guuud *blush* ||

När han såg den unga honans reaktion så blev han inte förvånad men ändå kunde han inte låta bli att gilla den överraskande känslan som dom främmande varelserna fick då dom äntligen upptäckte honom. Många blev irriterade och trodde att han gömde sig när han i själva verket kom rakt emot dom mitt framför deras syn, men redan som tidigt lärde han sig att andra individers seende inte funkade som hans. Dom kan inte se som denne hanne gör i mörkret, men inte heller kan han se som dom gör under dagen då solens starka och svidande strålar skiner.

Vid tikens ord klippte han till med öronen och stirrade på tiken med en lite idiotförklarad blick. Självklart kunde hon inte se de då hans ögon inte kunde avspegla känslor eller uttryck under natten och ett hest skratt lämnade den mörka hannen. Skuldrorna darrade och han skakade på huvudet. Med en djup suck såg han upp emot skyn innan den vitblåa blicken mötte tikens kristallblåa. "Ni smickrar mig." stämman var klar men man kunde även höra att han blev road av hennes ord. "Om det var så att jag arbetade för någon som lönnmördare så hade ni inte kunnat tala med mig just nu." med lugna steg närmade han sig honan och stannade ca en meter ifrån henne och la åter igen huvudet på sne och ett lite slugt leende växte fram i de svarta ansiktet och ögonen blev lite smalare. "Men det är bra att ni är försiktig och vaksam av er varg. Mitt namn är Chargie." leendet försvann och hannen satte sig ner och svepte den tjocka svansen tätt emot kroppen och huvudet lades åter igen lite på sne.

[Sorry för segt svar Dx]

Demthra lät honom skratta så gott han ville, henne gjorde det inget.
Hon stod kvar och inväntade svar, vilket hon fick. Vid hans första kommentar
gav hon ifrån sig en fnysning som skulle leda till ett skratt men skrattet kom inte,
bara fnysningen. Hon vände samtidigt huvudet åt sidan med ett spräckt leende.
-Vad ska jag säga, man gör väl vad man kan?
hanen fortsatte, hans ord var nästan som en berömmelse från far till dotter.
Att han var stolt för att hon tog hand om sig, med en hård blinkning förde
hon undan tanken. Far och dotter. Den tanken blev allt för personlig för att få ens
existera vid detta möte.
- Jag klarar mig allt, svarade hon, lite hårdare än vad hon tänkt.
Hon såg upp mot hans tindrande ögon från att ha sett ner i marken med sina kristallblå.
-Även om jag inte alltid är så försiktig... Mitt namn är Demethra, TBB:are
rösten var nu lugnare och mer flytande mjuk, den spanska brytningen fick henne att låta utländsk från länge sen, vilket också stämde ganska korrekt. Varginnan hade inte kunnat låta bli att lägga till om det med 'försiktigheten', bara för att.

||Udda slut ||

Loo lyssnade lugnt på henne och nickade lite lätt och såg sedan snett emot henne med ett lite slugt leende. Ett leende som knappt gick att läsa av men ändå fanns där. Att hon klarar sig var det ingen tvivel på, hon var stark det kunde han tydligt se på hennes kroppshydda. Men hur stark var svårt att säga, han hade träffat på många som inte hade sett mycket ut för världen men hade överraskat honom så vaksam var han alltid. Den matta pälsen svajade lite grann med vindarnas lekar och han närmade sig henne lite till med de intensiva och lysande ögonen. Vem var hon och var kom hon ifrån, skulle han kunna få veta mer om han använde lite mer charm. När han befann sig bara någon dm ifrån hennes ansikte med sitt stannade han och såg djupt in i hennes blåa blick. Andetagen var långsamma och tunga. Dom tjocka öronen tippades fram lite grann och han log lite snett.
"Väl mött Demethra av TBB." sa han med en mörk och lugn stämma. Chargie backade bak lite grann och satte sig ner och la huvudet lite på sne. TBB, vilka var dessa TBB och var höll dom hus egentligen.
"Dom här TBB dom du nämner så stolt. Vilka är ni?" en fråglik stämma löd mellan dom båda.

[Lite Chargie känsla över de hela bara för att jag kan! =w=
https://www.youtube.com/watch?v=5fe9W1gZPUs
Btw... Sorry för mega konstigt inlägg men... ja det gick inte så bra D'x]

Demethra böjde nosen neråt men sänkte inte huvudet, hennes blick lågt mot Chargies.
Hans ord omfamnade henne, något med hans sätt påminde henne om Black, hon var inte säker på om hon äcklades av det eller gillade det. Hon såg vaksamt på honom medan han närmade sig, lyfte huvudet mer när han kom riktigt nära. Hon svarade inte honom direkt, bara såg honom dra sig några steg tillbaka och sätta sig.
-TBB är ingen hemlighet, sa hon som en dov explosion och steg upp, gick förbi Cargie, vände och gick snett framför honom-för att sen vända sig mot honom och stanna upp.
-TheBloodBlooms, lever med de så vilt omtalade andarna i skogen. Andarna som ingen egentligen vet om finns, förutom de som lever där i skuggorna och månskenet. Vi. Med ondon och vilje, för att undersåta vår ledare, sa hon, tog ett mjukt steg mot hannen mellan meningarna. Blicken var stummad, sluten av hennes påminnelse till sig själv med sina ord. TBB, hon borde inte vara här. Hon borde vara och ladda upp, samla krafter och träna.
Inte vara här med den här Black-inspirerade hannen.
Ändå drog sig inte Deme tillbaka, hon stod kvar, stilla fortfarande.

Skogens andar. Han ville nästan skratta henne i ansiktet men valde att sitta tyst kvar och lyssna klart på hennes ord. Hennes steg som närmade sig honom rörde inte hannen i ryggen, snarare tvärt om. Han gillade det, gillade att se andras reaktioner, rörelser och personlighet. Även om han inte hade sett mycket av hur denna varginna funkade så fanns det ingen tvivel om det, hon är stolt över att tillhöra en av dessa TBB. En av dessa TBB som lever med skogens andar i ondo. Vilket inte lät att gå ihop i Chargies öron, i ondo. Lite fundersamt granskade han varginnan och ett leende sprack upp dom hon stannade framför honom och den svarta hannen kunde tydligt se hur hon vred sig i sina tankar. Vad hon riktigt funderade på visste han inte men de verkade besvära henne.
"Ni lever med skogens andar säger du." den skära tungan gled över den svarta överläppen och han smakade lite grann och såg emot henne. Rösten var lugn men stänket av roande fanns där.
"Hur kommer det sig att en varg som du hamnade i en flock som TBB?" lite nyfiket la han huvudet på sne och borrade in sin blick i hennes med en trans liknande känsla.

[it Dx <'3]

Hans roade ton fick hennes humör att sjunka och växa i ilska.
När hon blev ilsken höjdes hennes kroppstemperatur med elden som hon hade osm sin kraft,
som den Inferno hon var helt enkelt. Utan att tänka sig för hettade hon antagligen till Chargie när hon stod så pass nära honom och utstrålade sådan värme (du får själv välja hur mycket det tar och om det tar).
-Guarde sus notas en lo que dices, hombre joven. Se puede ir en contra de usted y su lengua, fräste hon mot honom och besvarade hans blick med en eldande het.
Hon tänkte inte på att hon talat sitt andra och grundande modersmål spanska när hon talat.
Hon kom på det senare men kände sig inte väldig att översätta.

Demethras första tanke var att lyda sina inre följder. Göra det hon egentlgien borde göra och inte varva in sig i det här mer än vad ohn redan gjort. Men envisheten höll henne såklart kvar.
Nuet var för mäktigt för att kunan lyda framtiden.

Lugnt stod han kvar och kände värmen som pumpade ut ur honan likt en vulkan.
En varg av eldens element, intressant tänkte han och mötte hennes glödande ögon. Dom vita ögonen pulserade i takt till hans hjärta vilket var mycket långsamt och vore det inte för att honan hade upptäckt honom så hade han smällt in och blivit ett med himlavalvet som bredde ut sig ovanför dom.

Dom väsande orden fick Loo att lite irriterat klippa till med dom matta öronen och blicken blev smal och granskade henne med en hård och varnande flamma.
"Ta det lugnt Demethra." sa han med en plötslig isande ton som fick blodet inom en att frysa till. Vinden slet i den tjocka pälsen och han såg på henne med ett varnande uttryck och skakade på huvudet och närmade sig den brunaktiga varginnan. Hennes värmde berörde honom inte men hennes humör fick honom att tappa humöret.
"Er ilska är inte vänd emot mig utan någon annan så använd den emot honom och inte mig." fortfarande talade han i en isande ton och man kunde tydligt höra att han inte gillade hennes beteende och inte heller att tala med en sådan hård röst. Han var visserligen inte 'god' av sig men inte heller 'ond', nej han var en varelse som njöt av livet och för de mesta höll humöret uppe.

Demethra mötte hans blick och kände rysningar,
hon rörde långsamt på huvudet utan att vela något.
-Vad tycker du jag ska göra då? frågade
varginnan sakta och såg med huvudet halvt på sne mot hanen.
Hon frågade inte något som riktigt var meningen att behöva ett svar.
Hon frågade mest bara för att fråga.

|| bah ||

Med en lite kall och ogillande fnysning klippte han till med öronen och såg emot henne med en kall och varnande blick. Hon må ha värmen, elden med sig men han lät sig inte skrämmas. Även om han nog var den enda kraftlösa individen i detta land så lät han sig inte skrämmas men lät sig inte heller ta vatten över huvudet. Styrka och synen var hans enda 'kraft' och det räckte gott och väl för honom.
"Hur ska jag veta. Men vänd i alla fall inte er ilska mot mig om det inte är mig ni har i tankarna. Sånt kan stå er dyrt senare i livet." kall, hård och sträv var allt stämman hade inom sig och de lugna, roande och 'trevliga' var borta med vinden. Han hade nästan sett fram emot detta möte men nu hade den kicken försvunnit och det var inte långt borta från att han snart gick förbi henne och lämnade platsen. Under sin resande tid så hade han snabbt lärt sig att dom som hade med elden att göra hade lika kort och vild stubin som ett eldsprutande berg. Som vindarna kring havet.

Demethra såg intensivt mot Chargie och reste sig upp från sittande ställning.
Hon tog ett samlat steg mot honom, bara ett.
-Hotar du mig? väste hon med varnande stämma mot honom.
Den kristallblå blicken var lika intensiv, hennes humör spelade.
Hanen gick från en Black-aktig hanne till ung livs-ovetande varg och tillbaka igen.
Han började gå henne på nerverna, ändå var han intressant att lyssna till,
eftersom att hans sätt ändrade så.

|| det här rollet går skit att rolla för mig ||

Han såg aningen roat emot henne och skrattade hest.
"Hotar er, nejdå min sköna. Men jag varnar er. Vänd ert hat emot den egentligen vill rikta den emot. Jag må vara kraftlös men underskatta mig inte för de." han hummade lite lätt och skakade på huvudet. Vad var det för någon eldig varginna han hade träffat på. Hon verkade helt klart se någon annan framför sig än Chargie själv. Och varför kunde han finna det smått roande samtidigt som han verkligen inte gillar de.

[kort och segt svar Dx sorry!]

|| ah, gör inget ^^ ||

Demethra fnös lågt och lade nosryggen i lodrätt vinkel, hon ryckte till med den på plats innan hon distraherat såg åt sidan. Hanen kändes ytlig, men varför inte? De var främlingar, att visa sig ytlig var en självklarhet bland de flesta, även henne.
-Vem är du egentligen, spottade hon ur sig och vände huvudet tillbaka mot hanen, hon skulle snart dra. Hon visste mycket väl att hon borde bort,
det fick bli snart.

Chargie såg smått frågande emot tiken då hon frågade vem han var.
Hade han inte nyss talat om de för henne eller hade hon missat de eller lyssnade hon inte alls. Ironiskt tyckte han och ett lågt skratt rörde sig i strupen.
"Talade jag inte de för er? Jag är Chargie en varg av natten. Vandrade från de okända i jakt på vetenskap och liv." huvudet lades lite på sne och blicken smalnade av en aning. Hon såg ut att ha bråttom någon stans och ifall de var så, så tänkte han inte stoppa henne. De fanns ändå inte så mycket intressant hos denna varginna förutom otrevligheter tyckte han.

*pet*
Ska vi fortsätta detta eller? Verkar ju intressant men det dog ju Dx