[ Tidslinje: EFTER KRIGET ]

På väg hem. Hem till mor, hem till reviret.
Hem? Det är inte ditt hem Aisu. Du hör inte hemma där, och innerst inne så vet du det. Envidias ord skar som en knivsegg genom henne. Men hon skakade bara bort oron och ilskan inför den andra delen av henne själv.
Solen, gräset under hennes tassar och dofterna av välbekanta vargar välkomnade henne tillbaka, precis som alla andra gånger.

Hela vägen till slätten så hade hon funderat på hur hon skulle lägga fram allt till sin mor. Hur hon skulle berätta för henne att hon inte tänkte stanna i flocken, att hon tänkte bilda sig sin egna familj. Samt det faktum att hon bar på valpar.
Men något med det att hon skulle bli mor skrämde nästan livet ur henne. Hon visste inte hur valparna skulle påverkas av att Aisu själv inte riktigt var ensam, att det fanns en annan del av henne som hade stort inflytande på hennes personlighet och liv.
Men den dagen, den sorgen, antog hon.

När takt med att doften från hennes mor blev starkare, så blev även oron över vad mor skulle säga starkare. Och där, när hon rundat en liten kulle, så kunde hon se sin mor. Leendet växte på hennes läppar och hon tog ett djupt andetag.

[ Mivria ^^ och även Fiero kanske? ]

Mivria mötte sin dotter med ett leende. Hon hade verkligen växt upp till en vacker tik. Hon var antagligen inte så olika Mivria när hon var i samma ålder, men Mivria såg Aisu som en vackrare version av sig själv. Hon var en stolt moder. Aisu hade klarat sig så bra i livet, trots att hon inte alltid hade haft de bästa förutsättningarna tidigare i livet.

"Min dotter. Vad glad jag blir av att se dig."

Aisu verkade ha klarat sig relativt bra efter kriget också. Till skillnad från Mivria som nästan såg ut en e helt anna nvarg nu än tidigare. Hennes högra sida av ansiktet hade fortfarande ett stort är från de rivna bettet mallis gett som sträckte sig från över ner till ögonen ner till hennes läppar och vanställde henne otroligt. Bogen var nu också ett öppet pälslöst ärr som knappt hunnit läka helt än, och ingen päls hade hunnit täcka de än, och flertalet andra liknande ärr fanns över ben, rygg och manke. Hennes måntatering hade också en ny form nu efter ett sårande bett från Malvado, men det lyste fortfarande från den svagt i pälsen även om den nu hade ett stort ärr i mitten och var allmänt deformerad.

Om Mivria hade börjat lämna sina glansdagar bakom sig så hade nu Aisu sina framfö sig. det om något gjorde henne även ännu gladare just denna dag.
Hon hälsade genom att buffa mjukt hennes huvud och slickade henne ömt på pannan innan hon tog ett steg tillbaka och tänkte att Aisu kanske inte uppskattade hennes närgånghet. Hon var ju en vuxen varg nu, även om hon alltid kommer vara Mivrias dotter.

Mivria kunde läsa av sin dotter ganska enkelt, med eller utan att månen talade till henne. Aisu hade något att berätta för henne, men hon tänkte inte fråga om det.

"Har du återhämtat dig väl?" Hon syftade till återhämtat sig efter kriget med devils.

Det var ett ansträngt leende som hon lade på sina läppar. Hon började bli mer och mer osäker på om hennes mor verkligen skulle klara av att höra det hon hade att säga. Hon visste att mor var tuff - det hade hon alltid varit. Men det faktum att varken Morg eller Aimar fanns kvar vid livet, och att Mivrias partner hade förrått henne gjorde antagligen inte saken bättre.
"Hej mor." svarade hon och att le kändes inte lika ansträngande längre.
Hon studerade henne, hennes ärrade öga, och resten av kroppen. Det var med en helt ny beundran som hon såg på sin mor nu. Om hon hade kunnat ta sig igenom detta kriget så fanns det väl inget hon inte skulle klara av?
"Jo, det har jag. Jag fick ju dock inte lika mycket stryk som du", sa hon och kostade på sig att ge sin mor ett litet vänligt flin. Hon blev sedan allvarlig och öronen slokade på henne. "Även om jag inte har någon direkt del i allt som hänt, så är jag i alla fall ledsen för det..."

Mivria svarade bara hennes ord med ett leende. När visst var det nog so att Mivria antagligen skadats mer, och djupare än Aisu. För Mivria, såg dog en del av hennes hjärta där ute på krigsfältet och skulle antagligen finnas kvar där för alltid. Samtidigt så var hon tacksam över att det var hon och inte Aisu som drabbades. Hon hade ändå nästan förlorat sin far där ute, men verkade inte hålla någon ilska mot Mivria för det. Hon antog, att det antagligen var för att de inte hade växt upp med malvado som fader. för dem hade troligen Dolor varit den som blivit mest en fadersgestalt för hennes valpar. Dolor var ju dock redan borta nu sen ett tag tillbaka.

"Du ska inte oroa dig för mig, och är det någon som ska vara ledsen så är det jag för att du dragits in i dessa krig genom åren. Ni har inte haft det ätt som beöhvt växa upp i Qu."

Hon ville inte att Aisu ksulle behöva oroa sig för henne. Aisu hade antagligen nog att ta hand om Envidia själv. Hon hade sett under kriget när Envidia tagit över Aisu, en syn hon ogärna såg igen.

"Men du säg mig vad du kommit för att säga?"

Aisu funderade en kort stund på vad hon skulle säga. Hon hade en förmåga att gömma sin oro bakom ett leende och en nästan onaturlig optimism, men det var inte lönt att spela det spelet mot sin mor.
"Nog kan jag önska att vi hade fått växa upp i en lugnare miljö, men då hade jag antagligen aldrig träffat de vargarna som jag gjort", hon tänkte främst på Fiero. "och jag hade antagligen inte heller fått se samma slags styrka från dig som jag fått se." hon log kort mot sin mor. "Och det vill jag inte byta bort mot något."

När hennes mor sedan frågade vad hon egentligen hade på hjärtat så tog Aisu ett djupt andetag.
"Jag tror inte att detta kommer som en chock för dig, men jag hade inte tänkt stanna i Qu så mycket länge till."
Hon såg sig om för att se om Fiero fortfarande var i närheten. Han hade följt med henne en bit in på Numoorislätten, men sedan hade Aisu fortsatt själv. Hon vände blicken tillbaka mot sin mor. "Jag och Fiero tänker leva tillsammans, och jag hoppas att du inte ser på honom med samma ögon som du antagligen ser på far."

Mivria nickade bara och och tog till sig de som Aisu sa först. Det var viktigt för henne att höra att Aisu själv inte upplevde att hela hennes tillvaro varit fullständigt hemsk. Hon kände sig smickrad också att Aisu verkade se upp till sin mor. Samtidigt så var hon inte säker på om hon verkligen fått visa den sida av sig själv som hon helst velat vara som mor. Att låta sin dotter se när man brutalt och blodtörstigt slåss mot andra vargar för att ta deras liv var inget hon hade önskat när hennes dotter föddes. Hon skämdes nästan för sig själv när hon tänkte på det. Så hon hade blivit. Hon var säker på att henns tidigare flock inte hade uppskattat den hon blivit idag riktigt. Sen visste hon ju att Aisu inte hade så mycket att jämföra med. Mivria var den enda mor Aisu haft, och Qu den enda flock hon varit medlem i. Hon kunde inte jämföra på samma sätt som Mivria kunde. Inte än åtminstone. Det hon kunde hoppas på ändå var att Aisu hade blivit starkare än Mivria varit i hennes ålder, och att hon kunde bära med sig sina erfarenheter utan att råka illa ut det första hon gjorde.

Det Aisu berättade sedan kom väl inte som en chock för henne. Hon hade ju sett Fiero och Aisu tillsammans. Aisu hade pratat om Fiero med Mivria. Hon förstod och hon var glad för Aisu att hennes liv skulle gå vidare där hon kunde finna egna erfarenheter. Någonstans trodde Mivria att det var bra för alla vargar att någon gång lämna hemmet de föddes i. Flytta hemifrån helt enkelt. Se världen. Om hon dessutom fick göra den resan med någon så var det desto bättre. Det skulle nog bara göra Aisu gott.

Men någonstans fanns ändå oron inom henne. Just med tanke på vem det var hon skulle ge sig av med. En före detta Devils. Det var så mycket som kunde gå fel redan här. En varg som lämnade Devils skulle ladrig leva säkert. Det visste hon. Det hade hon sett förr flera gånger, kanske med Zambor närmast i minnet. Sedan så visste hon nu också säkrare än någonsin att det är svårt att veta om det verkligen går att lita på en Devils som sägs ha lämnat sin forna flock för kärlek. Det skar i henne när hon tänkte på det. Men samtidigt så var Fiero inte Malvado.

Mivria hade nog sett allvarlig ut först när hon funderat, men man kunde snart se ett leende.
"Jag är glad för din skull min dotter. Det känns som du är redo att lämna Qu för att börja leva ditt liv. Personligen tror jag inte det är bra att bo på samma område hela sitt liv."
Hon fick nästan ett klurigt mer ungdomligt leende när hon sa. "Du vet, jag rymde ju hemifrån själv som ung."

"Och idag känner jag att jag hittat mitt hem, och nu är jag för gammal för att lämna. Jag har funnit min frid. Nu ska du ge dig ut pådin resa för att finna din frid och ditt hem. Om det är någon annanstans än Qu så kommer jag att vara glad oavsett. Du vet ju att du alltid kommer vara välkommen tillbaka hit om det skulle hända något."

Mivria tog sen ett djupare andetag.
"Sen tror jag du vet lika mycket som mig vad jag gillar tanken på att du är med en före detta Devils. Mer än något så önskar jag att han hade annan bakgrund. Det medkommer många risker med att han är en devils, vilket ni vet. De kommer aldrig sluta jaga honom, och du kommer alltid vara hotad med honom. Och jag vet inte om jag kommer kunna lita på en devils igen någonsin heller. Men samtidigt - Du är inte jag, och Fiero är inte din far. Det går inte att jämföra dem rättvist."

Mivria fick ofta påminna sig om att Malvado alltid varit en varg av mörker.Han hade inte själv valt det, men skulle uppenbarligen inte kunna, eller vilja, välja bort det heller. Fiero var inte Malvado.

"Det är ditt val, och känner du att det är rätt så ska du lita till dina instinkter. Inget annat. Du är vuxen nog nu att kunna ta egna beslut med eller utan min välsignelse, även om jag uppskattar din omtanke med att berätta för mig."

"Dessutom så såg jag hur han slogs för dig där ute. Vem som helst hade nog kunnat se att det såg äkta ut." Hon flinade lätt.

Mivria trodde nog att endast en äkta mörkervarg skulle kunna luras på de sättet som Malvado hade gjort. Hon kunde inte tänka sig att alla i Devils skulle vara kapabla till de Malvado gjorde. Minst denna ungvarg som uppenbarligen var dumdristig nog att trots Devils och lämna dem, antagligen för oerfaren och omedveten om vad de kunde innebära för honom och de vargar omrking honom för resten av hans liv. De flesta vargarna i Devils var vargar med känslor och kärlek precis som Mivria och Aisu. Våra lav i livet gör att vi hamnar på olika platser, där vi valt att följa olika sidor av oss själva.

"Däremot.." Hon blev något allvarligare igen. "Så skulle jag gärna vilja träffa denna Fiero och tala ett par ord med honom öga mot öga. Jag har nog en del jag skulle vilja säga till honom innan ni ger er av."