|mumsimumsibluffs. Nu ska farbror sagoläsare-med-glasögonen-på-näsan-och-barnet-i-famnen läsa en saga för Tinkey! ||

Emon stod stilla, hade huvudet i samma höjd som ryggen vilket gjorde att en rätt rak linje bildades från ryggen till nacken, nosen var neråt och den blodröda luggen fluffigt neråt döljande över de slutna ögonen. Det klippte till i vargens öron, ananrs rörde han sig inte. Ett tungt andetag lämnade honom. Sen inget igen. Så hade rovdjuret nu stått en stund, stilla i sitt eget. Utan att ens försöka se oberörd ut. En ensam fågel i den annars så livlösa skogen tog sig nyfiket fram. Den mörkgröna vargen som inte gav nån rörelse i från sig så länge fågeln satt på grenen intill honom gjorde det inte nu heller. Fågeln tog sig närmare och bytte sedan ställe och satte sig oskrämt på vargens stadigt breda rygg.
Det gick en sekund i spänd tystnad, sen exploderade det stilla landskapet i en liten snabb rörelse.
Emon snodde runt, allt på en gång, slog huvudet mot sin rygg och knäppte igen käkarna om fågelns stjärtfjädrar. Fågeln, som inte varit beredd på denna rörelse, slog sig så snabbt den förmådde uppåt, bort från den nu helt levande vargen. Den klappade ihop käkarna ännu en gång efter fågeln i ett litet hopp. Vid det här laget var fågeln i högre fart och försvann snabbt från området. Emon svängde huvudet frammåt igen, gråspräckliga stjärtfjädrar stod ut från hans käftar, han fnös ljudligt och lät dem flyga upp och sen sakta singla neråt runtom honom.

Skogens dimma döljde nästan den lilla figuren som traskade fram på marken. Han tittade sig runt, snabba osökra blickar åt olika håll. Det var så mycket dimma så han såg knappt tassarna framför sig. Och att då inte ha så mycket kontroll över läget gjorde honom en aning orolig. Han hade nästan gått in i ett träd! Träd... varför tänkte han inte på det tidigare? Från det osäkra minen i ansiktet spred sig nu ett glatt leende då han studsade fram till ett träd och fällde ut klorna och tog ett lätt hopp frammåt och sträckte fram de fyra tassarna och tog sig fast i trädet och klättrade kvickt upp och ut på en gren som var över den mesta av dimman. Tinky gäspade och lade sig ner på grenen för att sova lite. Han hade inte sovit på en stund och att bara gå hade börjat ta på hans energie.
Han slöt ögonen och burrade ihop sig till en liten boll och somnade trött där.

Plötsligt så hade tystnaden brytits då en fågels rädda skrik hördes och ett par käftar som small ihop mot tomma luften (??). Och Tinkety vaknade med ett ryck och han skulle precis resa sig och då han var nästan uppe på fötter kom han förskräkt på att han inte var på marken längre och vinglade till och rammlade på stammen men lyckades mirakulöst ta sig fast i stammen med ett kvevt ljud då han dinglade upp och ner under trädstammen. Men fick tillsist upphevt sig på grenen och han stog en aningen darrande på stammen och då han återhämtat sig något tittade han ner mellan trädstammarna vem som hade väckt honom. Dimman hade lättat en aning och han kunde nu se en grön skepnad där nere. Han ville inte vara såhär högt upp längre...
Så han klättrade ner, men stannade på den lägsta grenen och skikade ner på den gröne hanvargen framför sig och vickade huvudet lite på sne och tittade på fjädrarna vid hanens fötter.
Han värkade försökt få tag i fågeln verkade det som....
"Hallå?" sa han med en aningen darrande röst då han inte riktigt hade återhämtat sig ännu och tittade på främmlingen.

Emons tanke var inte att äta fågeln, den hade inte gjort honom mättare.
Snarare hungrigare för att han fick smaka föda men inte mätta sig med den.
Emon såg upp mot trädena, där bortom dem flydde ännu fågeln.
Det hörde man på det svaga skriet som bara färdades längre bort.
Till sist hördes det inte längre.

Emon skulle just svänga sig om, ta stegen bortåt igen- när det knastrade ljudligt (?) av bark skrapandes mot nått hårt. Emon stannade genast upp, lystrade och svängde sig om.
I det tidigare tomma träd stod nu på den lägsta grenen en liten varelse.
En liten vargvalp med osäkra ögon (?) och nått långt hängande ur vardera öra. Såg rätt söt ut för att vara valp. Såna små myror. Såna som de alla varit själva, men han hatade det. Så liten och hjälplös. Allt i kamp om överlevnad. Men nu stod en sådan "valp" framför honom. Han såg med stora ögon på valpen för en sekund. Dolde dem sen med luggen och såg ner. En darrande "Hallå?" bröt tystnaden genast. Det var som om ordet ekade genom tystnaden, skar, trots den svaga stämman. Emon nästan suckade till, nehej. Ungen var inte rädd och skulle inte gå därifrån. Han sa "Hallå" istället. Ett "Hallå" var sällan positivt. Det betydde snack. Trött såg hannen upp mellan luggens stripor på valpen. Han förväntade sig visst ett svar.
- Hallå på dig med, stämman var mörk och dov men lät också hög och bastant mot valpens. Emon mötte ynglingens blick för en stund.
Frågan återstod nu, skulle samtalet fortsätta eller skulle de sticka åt varsitt håll här. Det var valpens sak att välja. Han började.

Hanen lämnade ifrån sig ett dovt hallå, så olikt hans egna en aning pipiga röst. Tinkety log försiktigt mot honom och tog ett hopp från grenen ner på marken, han lyckades nästan att håll iag kvar på benen, men bara nästan. Så hans ben vek sig och han rammlade ner i den blöta vårsnön och fnös irriterat och reste sig kvickt upp igen och ruskade på sig så lite vatten och blöt snö rammlade ur hans päls. Pälsen på denne lille hane var ostyrlig och en aning stripig, för pälsvården fick han stå för själv, och att tvätta sig var inte hans favoritsyssla. Hanen var stor, som de flesta vargar här var och muskulös (? 8D) och hade en tjock röd pannlugg, men han själv var grön.
"Hmm.." sa Tinkety och la huvudet på sne och kisade upp på den främmande hanen med fundersam blick.
"Varför ska alla vara så stora?" frågade han och skakade uppgivet på huvudet, men ryckte sen lätt på sig och log brett mot hanen.
"Jag heter Tinkety, vem är du?" frågade han sen, men presenterade sig först, artighet hade mor lärt honom att vara mot andra.

[Lite kort... men jaa :)]

|| tiihihihihi, jaa muskulös var det ^^ ||

Emon svängde bort huvudet lite åt sidan i reaktion när Tinkety hoppade ner och landade framför honom. Huvudet drogs sakta tillbaka framåt som ett dragspel som sakta vecklar ut sig igen.
Om det inte varit för luggen och den annars lite-längre-än-normalt-hårremmen så hade omgivningen och valpen kunnat se den lilla skymt av leende som ansiktsmusklerna drog upp sig till när valpen landade. Den svarta figuren hade ett sätt att bete- och röra sig på som fick honom att bli väldigt liten och valpig. En typisk "söt" valp. Han ville ruska på hela sig och skölja sin kropp med iskallt vatten efter den tanken. Söt valp. Han äcklades inte, han avskydde det inte. Men det gav honom rysningar.

Efter att valpen tagit sig upp från sitt aningen misslyckade hopp från trädgrenen såg man hur väldigt minimal han faktiskt var. Det måste figuren själv också lagt märke till, men från ett annat perspektiv eftersom att han påpekade att Emon och alla andra vargar var så stora. Omvänd till fråga.

-Det kanske inte är vi som är stora utan du som är liten? föreslog hannen med samma björnmullriga röst. Även det här samtalsämnet fick honom att vilja dra på munnen. Han avstod.

Det som fick Emon att ogilla valpar var för att de var som han varit en gång. Liten, hjälplös. Full med känslor men tom med handling. De kunde för det mesta bara se på när nått stort hände. Nått som de kunde vara delaktiga i, ville vara delaktiga i men som de var för små för...
Eller nått som var fel, som måste stoppas- men som de inte kunde stoppa för att de var för små.
Den här valpen gjorde ändå det som han ville kalla rätt. Han var artig -trots sitt "valpsöta" sätt som stötte till Emon varje gång det hände, men det kunde ju inte ungen rå för- vilket Emon uppskattade. Små snorungar som sprang runt som rävar och slet folk i svansen, stal av ens mat och var allmänt irriterande kunde få Emon att vilja klappa ihop tänderna runt dem, lyfta dem upp och slunga ut dem i en sjö.

- Jag är Emon, medlem av Cierzo, han nickade kort som en försenad hälsning. Tinkety, ja man kunde då inte säga att namnet inte passade krullet...

|| ... "krullet"... aaahahahahhaha *viker sig dubbelt* ||

Tinkety tittade på den store och ruskade bestämt på det lilla huvudet så att öronslamsorna viftade kring hans huvud.
"Nej, ni är stora, jag normal, hela vår flock var mindre än er" sa han och nickade till sina egna ord. Orden var nästan mer till sig själv en till den gröne, som om Tinkety försökte övertyga sig själv att dehär vargarna här vara stora. Men de kunde nog tyvärr inte vara så snabba... fast Tinkety själv var en aning klumpig, fast mor hade sagt att det skulle bli bättre med åren. Jovisst, det fick man ju allt hoppas. Att lämna såhär var ju inget han drömde om. Så presenterade sig hanen till Emon, Tinkety nickade med då han sade att han var medlem av Cierzo så lös hans ansikte glatt upp, som om nån erbjudit honom en hare.
"Cierzo! Där kommer ju Avalon från, känner du honom?" frågade han med upprymd röst, och minns valpen han hade träffat på slätten, jovisst hade han sagt att han kommit från Cierzo. Sen så dämpade han sin glädje en aning för att överstryka hans glädje en aning.
"Trevligt att träffas Emon!" sa han och de svarta ögonen tittade in i Emons ögon, de var stålgrå. Tinkety granskade dem fundersamt en kort stund innan han väntade på att få höra sin fråga besvaras.

[Inte så bra, meeen 8) Tinky tycker det inte är något fel på Emons sällskap iallafall xD)

Emon nickade stilla, såg över Tinky framåt mot resten av skogen.
Sen talade valpen igen och Emon vände ner huvudet. Avalon?
- Det kan vara... Låter bekant, svarade hannen lugnt.
De grå ögonen kunde bara betrakta de mörkfärgade skinnflamsorna som
dinglade från valpens öron. Intressant tillägg.
Emon ryckte upp huvudet och gjorde en ansats att börja gå framåt.
Nått med valpen fick hanen ändå att inte vilja lämna honom.
Därför började han på ett nytt samtalsämne för att valpen skulle följa honom
för att kunna ge honom ett svar.
-Vart är du på väg då Tinkety?

Hanen värkade inte riktigt veta vem Avalon var. Men kanske var dennes flock stor och man inte riktigt höll reda på alla. Så han nickade bara och reste sig upp och svängde med svansen vänligt bakom sig medan han höll sin svarta blick vid Emons grå. Så reste sig hanen och Tinkety stog fortfarande stilla medan han följde med blicken vad hanen gjorde och då han började röra sog bort men fortfarande talade med Tinkety så förstog han att han var välkommen att få gå med honom. Och Tinkety skuttade efter i några valpaktiga hopp innan han började småspringa för att hinna med den större. Fast det var inte så jobbigt, hans ben var om trumpinnar. Fast han var lite så var han mycket kvick. [Oj va jag tänkt på Benka tide xD] Medan han förberedde sig för att svara på frågan.
"Ingenstans" sa han bara kort och ryckte på axlarna medan han rörde sig framåt i samma oberörda fart som innan.
"Du då? Vart ska du?" frågade han och sneglade lätt på honom men höll sedan blicken frammåt. En hare skikade på dem mellan träden med stora rädda ögon och nosen darrade till då den stog på bakbenen och stirrade på dem, som om den inte riktigt ville tro sina egna ögon innan det blev fart på den. Haren började snabbt springa därifrån, med snabba skutt, och så var den borta och bara spåren efter den vittnade att den stått där.

Emon såg i ögonvrån den lilla svarta yviga valpen med lurvig valppäls som pinnade på med smala ben. De svarta slamsorna från öronen guppade ivrigt för varje steg. Emon själv gick med lugna långa steg. Det blev nästan som om medan Emon tog ett steg tog Tinkety ungefär fem.
Ändå lyckade ungen hålla farten bra, det uppskattade hannen. Han avr inte speciellt villig att stå och vänta på flams.
När Tinky gav tillbaka frågan stannade den mörkgröna storväxta hanen upp helt oväntat, kollade sig runt lite som för att välja väg.
-Nu när du frågar vet jag faktiskt inte... svarade han brummande.
Återigen kände han sig obekväm med språket, hans tunga ville glatt byta till spanska, det gick både lättare och snabbare att tala så. Emon stod ännu stilla och kastade en snabb blick på valpen, han skulle inte förstå språket, det var därför mycket enklare att tala samma språk som de flesta här.
-Men antagligen längre uppåt mot reviret igen, det är en bit bort, fortsatte han sen medan han svängde åt vänster. Vilket enligt hans luktsinne och orientering var mot norr.