Vinden drog hårt, skalade alla stenytor från förra höstens nu nästan rottnande löv som gömt sig under snön men nu blivit blottade när den smält.
Varma vindar från söder och lavamarkerna hade dragit hittåt ich skyndat på våren.
Nu var norranvindar tillbaka och ökade i styrka för varje sekund.
En mörkbrun varginna med starkröda infernotecken upplevde dessa.
Hennes ögon var smala streck, av ilska och av behovet av skydd mot allt som dragits upp av vinden.
Vårstädning.
Det var vad vindarna gjorde med Raukakedjans berg.

Demethra hade sin plats, hon hade hittat den för nån dag sedan, och hon hade blivit kvar där.
Bara en klippvägg, så nära slät det kunde komma sig, ett hack rakt av förstörde ytan, en meter bred.
Ovanför den miniavsatsen fortsate väggen, lite mer skrovligt, lite mer sluttande uppåt mot stigen som gick där över toppen.
På den lilla avsatsen, 3-4 meter ovanför markhöjd, halvvägs upp till det låga bergets topp,
låg varginnan. Ett ensamt träd som växt sig uppåt mellan berggrundens sprickor levde upp till hennes plats. Gav svagt skydd och skugga. Grenarna bredde ut sig uppåt och snett uppåt.
Inte särskillt mycket mot henne.

Lavida Lavoka

Han stannade till och såg sig omkring över bergskedjan. Han hade vandrat en ganska lång tid nu, planlöst, och hade hela tiden förundrats över att landet var så mycket större än han trott. Det sträckte sig så långt att man på vissa ställen nästan förfrös på glaciärerna, medan andra nästan törstade ihjäl i öknen. Just i den här delen av landet var det alltså en torr bergskedja, i samma värme som de flesta områdena i södern. Det kändes bra med solens värme, de kalla områdena i norr var inte hans typ.

Den mörkbruna hanen ryste en aning när en kall förbipasserande vind drog igenom hans päls. Pälsen runt hans nacke var tjockare och längre än resten av kroppens, men det var inte tillräckligt för att bilda en sådan man som ett flertal i hans släkt skulle ha ägt. De röda tecknen skiftade ihop med det bruna, utan några vassa kanter när färgerna möttes.
Vinden i området verkade inte vilja lugna sig, snarare tvärtom.
Han hade fortfarande inte fortsatt gå framåt. De mörkröda ögonen granskade en avsats i bergen en bit bort, men han kunde inte riktigt se vad det var som fanns däruppe. Någonting brunt i alla fall, men han hade ingen aning om det var en bergsget eller bara en hög jord. De starka vindarna var åt fel håll, och doften från vad som nu var däruppe tog sig inte till honom, även fast hans troligen nådde den platsen. Ibland kunde det nog inte suttit fel att äga vindens krafter.
Hur länge sedan var det han kommit till landet? Något år? Han var inte säker längre, men det var inte särskilt länge. Fast, det berodde vad man jämförde med.

[Sorry för så segt svar D: Men aja, förvänta dig inte de bästa inläggen just nu, försöker 'lära känna' Enrique fortfarande ^^']

|| jaija, vi ska fixa dehär mötet så fint så ^^ ||
|| mmm.. fick en vääldig lust att skriva ett inlägg om hur Demethra ser syner om hur hennes far Darzo skulle komma gående.. Vet inte om Magga berättat för dig, men Darzo var Demethras, Afordites, Emons och en till hanes (som inte finns här) far och flockledare. Han skulle ha livet av Dite för att hon var en sån skönhet-vilket inte fick förfalla i hans helonda krigarflock. Han är känslolös, vrickad i huvudet och helt galet ond. Demethra smet som tonåring från flocken, Emon (min varg, Demes bror) som ungkarl. Darzo skulle mörda dem plågsamt och brutalt om han såg dem. Flocken levde i spanien, långt härifrån. Marddrömmen nr 1 för Deme att han skulle vara här. Nu tror alltså Demethra på doften för en stund att det är Darzo som visat sig. (blandningen av hennes infernosläkte och hane) Fick en sån himla lust att skriva det här, men skulle vara udda om hon fick såna reaktioner när Enrique ännu var så långt borta.. Så jag funderade om det är ok att jag PP:ar lite att din varg kommer närmare gående..?? Om inte ändrar jag inlägget ^^ ||

Demethra slöt ögonen halvslött och vände huvudet mot höger, vinden drog där rakt mot hennes ansikte, pälsen drog och vaggade mot hennes sidor bakåt för att få släppa och följa med vindens vilda vågor. Med vinden slog många dofter, därmed en doft som var väldigt välkänd...

Demethra slog upp ögonen direkt, stirrade rakt fram mot figuren långt borta.
Den kanske inte kände hennes doft för att vinden drog mot hennes håll, bort från honom.
Något med doften fick hennes ragg att resas och kalla kårar att krypa för hennes ryggrad.
Ögonen stirrade ännu rakt fram, som palaryserad låg hon halvlutande kvar.
Nosen vibrerade inte ens för att ta in fler dofter för att försäkra henne om att hon kännt rätt.
Den mörka gestalten kom närmare, inte så nära att man såg färgerna tydligt men han var mörk och hade röda tecken(?). Det tillsammans med den svaga doft varginnan kännt räckte mycket långt.
Hon fick svaga skakningar för en sekund, huden knottrade sig innanför den tjocka pälsen.
Eldkrafterna inom hennes Infernokropp flammade upp och sjönk ner till botten om vartannat.
De blandade känslorna skjöt i höjden och för första gången på mycket länge var tiken oerhört osäker. hon visste varken ut eller in. Skulle hon stanna kvar och låtsas vara en annan, såsom en fastfrusen känsla i henne sa till henne, rusa därifrån för att undvika påträffandet, vilket i och sig skulle vara enklast eller skulle hon helt enkelt göra det hon så velat göra och drömt om ända sedan hon lämnade flocken? -Smyga fram och attackera med all sin kraft. Slita sönder odjuret. Låta honom förblöda, se honom ta sina sista andetag under hennes tassar. Ge igen.
Ilskan pumpade upp, som en vulkan störtade den ut i alla hennes sinnen och blicken mörknade skata på samma gång som blicken smalnade.
Öronen åkte platt bakåt mot nacken och hon slog upp huvudet i en aggresiv rörelse.
Kroppen ryckte till först men sen tog hon sig upp i halvsittande ställning, snärte till med svansen i den hårda marken med en dov duns, det blev tecknet och hon steg upp i rask rörelse.
Hela pälsen var uppburrad, speciellt svansen var tjockare än förut och detsamma med raggen vid manken var högt rest. Hennes steg upp från sin lilla avsats mot stigen ovanpå där hanen vandrade (?) var i styva och utmanande steg. Hon gick brett med hårda trampar.
Musklerna var spända, blicken svart som askan efter ett uppbränt träd.
Hennes omgivning hettade vid det här laget, så het var elden hon utstrålade innifrån.
Hon glipade på käftarna och en svag rökslinga singlade uppåt mot den blanka skyn.
Mitt på stigen stannade hon. Hennes reaktion blev inget av hennes tidigare upplagda valmöjligheter. Hon stannade inte kvar som palalyserad, hon stack inte som en skrämd hare, men hon gömde sig inte heller för en girig attack. Hon ställde sig bredbent med normalt höjt huvud mitt på den breda stenstigen som skulle bli deras slagsfält. Hon tänkte inte lura i något hörn, hon tänkte inte sticka som en vekling, hon skulle möta den idioten blick mot blick och klösa ögonen ur honom. hon skulle hugga hans vedervärdiga tassar en för en som bärt honom hit. Hon skulle riva sönder hans ängsliga öronen som lyssnat till hennes och hennes syskons valpskratt för länge länge sedan.
Hon skulle bränna hans svans som så många gånger snärt till mot Afrodite när han brutalt stängt henne ute och i hennes närhet talat ut vilken skam hon är och vilken råtta hon ska behandlas som. Ja talet ja, hans tunga ska han frivilligt till sist få sätta ut ovanpå den bara stenytan. Sen ska hon hugga den med en trubbig sten tills den går av.

Sist av allt ska hon hugga honom.
Med sina bara tänder ska hon
hugga honom tills han har
tillräckligt med sår för att förblöda,
då ska hon lägga sig ner där mitt
emot honom och se honom plågas
tills han tar sitt sista eländiga rosslande andetag.



|| Trodde inte hon skulle bli så våldsam. Orderna bara flöt fram när jag skrev.. Har aldrig rolaltDemethra förut och kännt ett sånt ursinne i det jag skrivit förut. Aldrig. ||

[Ooooh, vilka tankar hon har.. o.o Älskar verkligen hur du skriver ^^ Och ja, jag måste be om ursäkt för mitt sega svar... försöker rensa bland mina karaktärer just nu, så att jag ska kunna bli aktiv på de jag behåller<3]

Att området blev en bit varmare var ingenting han lade märke till. Han var så van att ibland hetta upp området runt omkring sig, att det inte verkade som någonting speciellt. Dessutom var det inte ovanligt att solen råkade stråla in lite extra och hetta upp jorden, även om detta var lite varmare än det skulle varit då.
Han hade gått framåt en bit till, för att se efter vad det var som befann sig på avsatsen, men stannade åter upp. Det var en varginna, väldigt lik honom i färgerna, som reste sig upp och gick mot honom på den breda stigen. Någonting i hennes blick... Det kändes som om hon hade allt än trevliga tankar i huvudet.
En ren reaktion fick honom att resa ragg, och överläppen lyftes sakta så att han visade tänderna. Det hade pyrt rök ur henne käft innan. En annan med eldkrafter? Kanske till och med en infernovarg?
"¿Qué quieres?*" De spanska orden bara kom, innan han hann tänka ut den numoorianska översättningen, men han orkade inte lägga till betydelsen. Han trodde inte precis att honan skulle ha svarat honom även om han tagit det på hennes språk, i alla fall såg hon inte ut som om hon skulle. Den svarta, förbannade - ursinniga kanske passade bättre - blicken såg på honom som om hon tänkte döda honom, handla först och fråga sen. Vem var hon?

[*Vad vill du?]
[Ganska så kort.. aja ^^']

|| asså brukar inte skriva såhär annars.. men de bara kom. så cool känsla. wiee ^^ ||

Det kokade.
Med bokstavlig mening- det kokade. Hon hade en eld inom sig, självklart hon hade. Hon var ju inferno! Men nu var det ingen vanlig eld, den kokade. Så som man säger när nån är otroligt arg. Hon var så frustrerad, förbannad och sånt som inte gick att förklara med svenska ord.
Hennes kropp började skaka av aggresvitiet, speciellt när hannen såg henne till fullo och han ännu inte gav någon märkbar reaktion. Det bästa hade varit om jäveln blivit chockad, förvånad för säkert första gången i sitt liv. Men icke. Hon hade till och med blivit gladare om han blivit arg! Men den muren stod som en sten, lite förvånad- men bara som en vanlig varg som möter henne i sånt tillstånd. Ett tillstånd hon förresten nästan lovar säga att hon aldrig upplevt förut.

Vanlig varg. Sakta går det in. Hennes nos pumpar in och ut luft för att dämpa flåsningen från henne, som om hon sprungit. Hon tar in dofter hela tiden, men har inte märkt hans doft. Hon kände igen infernons hetta och asklukt. Men inte Darzo. Det var inte Darzo. Hon kunde itnre tro det först, hon hade varit beredd på äkta slagsmål. Inte på osäkerhet om det ens var rätt varg.

Varginnan visste inte hur hon skulle handla, hon hörde honom tala men det gick flera sekunder innan hon tog in orden. Sen ytterligare några innan hon fattade att det var ett språk hon förstod. Sen innan hon insåg att den här hannen inte var Darzo, doftade hennes Inferno och talade spanska.
-¿Quién diablos es usted? [Vem fan är du!?] kastade hon tillbaka frågan utan att svara på hans. Det behövde han inte veta. Ännu. Men hans svar nu var det viktigaste.

Det var det viktigaste svaret just nu. Om det inte var Darzo men han ändå luktade och talade såhär... Hur kunde han göra det? Tankar krockade och virrade runt. Släkten. Vem faan....?

Ingen från Darzo's flock kunde ta sig hit. De skulle inte hitta. De kunde hitta. Det var en prick över hela världen där hon var. Det var omöjligt att de skulle kunna stå här framför henne nu. Tanakrna gick till hennes andre broder. Dyle.
Nej, hon skulle aldrig glömma namnen på flockmedlemmarna...
Dyle, kunde det vara han? Nej. Eller kanske. Senast hon såg honom var han valp, hennes bror.

Varginnans ragg avr ännu rest, hon stod i samma aggresivt slagsfärdiga position. Men asniktet var inte lika hatfullt. Inom sig var hon så förvirrad hon bara kunde bli just då. Men på utsidan visade hon stopp. Hennes blik var fokuserad på honom, hon stirrade honom i ögonen. Vägrade släppa. Hennes kropp var spänd, svansen stilla. Klorna fasta.

Hon måste få sitt svar. NU.

|| stackarn får nervfel av att inte veta vem han är *-* ||

Honan verkade bli chockad, som om hon insåg att han var någon annan än den hon förväntat sig. Han morrade inte mot henne, men överläppen var fortfarande rest så att de vita, vassa tänderna syntes. Kroppen spändes för att kunna göra en motattack.
Så svarade hon honom. Inte på svenska, inte på engelska. Inget om att hon inte fattade vad han sa. Hon svarade på spanska. Spanska. Han stirrade på henne, tappade stridspositionen han hade ställt sig i för att vara redo för attack. Hon var spansk, inte bara spansktalande, utan spansk. Hennes uttal gick inte att ta miste på.
Han ruskade till, och ställde sig snabbt redo igen. Så ovanligt var det inte. Spanskan var ett vackert, lätt språk, och att han inte var ensam om att ha det som modersmål var inte allt för konstigt.

"¿Cuál es tu razón para saber que mierda?!" [Vad har du för jävla anledning till att få veta det?!] fräste han, och borrade in blicken i infernovarginnan. Någonting med hennes uttal kändes bekant, det lät nästan som om hon hade samma dialekt som han själv. Som om hon kom från samma områden.
Han tog ett djupt andetag, men inte för att slappna av. Bara för att hindra sig själv från att attackera, då hennes utstrålning irriterade honom. Varför visste han inte.
" Bueno, mi nombre es Enrique. ¿Y quién es usted mujer?" [ Nå, jag heter Enrique. Och vem är du, hona?] Han släppte henne inte med blicken, även om hans tankar virvlade runt i hans huvud. Vem var hon? Och varför var hon så fientlig även fall de inte hade en aning om vem den andre var?

Enrique?! Enrique,Enrique....
Demethra hade ingen aning om vem någon "Enrique" var?
Hon upprepade det gång på gång i sitt huvud för att kunna binda samman
det med någon eller något. Varginnan skärpte ögonen och gick igenom hans kroppshållning,
uppbyggnad och färger.
Han kunde vara yngre än henne, men han hade drag av Afrodites byggnad [?hoppas jag kunde använda det där?], Afrodites? Han kunde inte ha drag av Afrodite.
I sin ilska hade hon inte ens lagt märke till att han talade och svarade på spanska.
Under hela sin tid hade hon inte mött någon varg här i Numoori som talade sådan flytande spanska förutom Afrodite, Emon och León. Hennes släkt här alltså.
Musklerna slutade strama, huvudet sjönk nån cm. Ögonen stirrade för en stund.
Sen svängde varginnan blixtsnabbt runt och började med stela, stressande steg gå bort från hannen.
Ögonen stirrade i marken framför henne, stegen var ilskna och kraftfulla.
När hon gått några tiotals meter ifrån hanen svängde hon lika snabbt runt igen och började gå mot honom. Hon gick ända tills hon bara stod en meter ifrån hans nos. Hennes egen drog osynligt in hans doft, han doftade av hennes släkt. Han doftade León.
-Hueles a mi sobrina. Usted no debe hacer porque yo no te conozco y no se significó también para mí [Du doftar som min systerdotter. Det ska du inte göra för jag känner dig inte och det är det inte heller meningen att jag ska], sa varginnan rakt ut med snabbt hetsigt uttal men med lugn ton medan hon stirrade in i hans ögon, stint. León fick inte träffa denne hane. Om hon inte gjort det redan... Tänk om hon gjort det redan?
Demethra brydde sig pyton i att svara på hannens fråga om vem hon var.
Delvis för att hon var så grymt uppkokad och förbannad just nu att hon ansåg att han inte hade anledning till hennes namn. Men hon visste även själv att hon även var rädd att han skulle vara en av Darzos ättlingar som var här på spårning efter henne, då också antagligen Emon.
Han skulle ju då såklart veta deras namn redan och behövde bara en bekräftning. Därefter skulle han lätt hitta Emon med sina mannar som för ögonblicket inte var här. Eftersom León var Afrodites dotter skulle hon anses som smutsig och undanröjas även hon, därmed valparna och kanske till och med både hennes flock, Emons flock och Demes flock. Det skulle bli Numooris krig tillsammans alla mot Spanska kuren Darzos flock. Det skulle sluta i blodbad och allt skulle vara pga Demethra och hennes. Samtidigt som varginnan kom fram till detta insåg hur otroligt löjliga tankarna var. Den envisa herremannen hennes far hade antagligen gett upp sökandet redan.
-Demethra, sa hon med samma spanska uttal och fick lusten att spotta i marken intill hannen.

|| Sorry för megasegt svar ||

Han lyssnade bara halvt på namnet. Det var ingenting han kände igen, men han lade det på minnet i alla fall.
Luktade som hennes systerdotter? Hur kunde han göra det? Han hade inte stött på någon annan inferno under sin tid i landet än sin egen syster och hennes son, och inte trodde han att hans syster skulle vara denna honas systerdotter. För trots allt, i så fall skulle ju han vara hennes systerson, och det gick inte ihop. Han kände henne ju inte ens. Dessutom, hans mor hade aldrig nämnt sin släkt, och absolut inte några syskon, så på det sättet kunde det inte stämma.
Han funderade inte ens över att hon talade med samma dialekt som man talat i hans del av Spanien.

"Su sobrina? ¿Quién es ella?" [Din systerdotter? Vem är hon?]
Han såg förbryllat på henne. Han kunde inte få ihop det med att han skulle kunna lukta som denna systerdotter.

[Sorry för kortaste inlägget ever. Har inte rollat med honom på länge och har total fantasibrist men måste svara på roll innan folk klagar allt för mycket på min inaktivitet D:]

|| hehe, de e okej C; ||

Demethra fick ännu en gång ångest, varför skulle hon behöva säga Leóns namn åt honom högt?
Han hade ingen användning av det.
-León, hon blottade sina tänder igen och gav honom en galen djurisk blick, en blick menad att hon gärna ville hugga strupen av honom. Detta möte var obehagligt och hon ville bort. Helst till Kaiwood igen, nej. Hon borde ta sig till TDN:s gränsområde för att möjligen få en skymt av León, bara för att se att hon är okej. SEN skulle hon sticka upp till Kaiwood igen, denne Enrique gav henne dåliga vibbar om att nått va fel.

León. Hennes systerdotter. Hans syster.
Det var omöjligt, eller? Inte kunde han vara släkt med denna varginna, det gick inte ihop sig. Hans moder hade aldrig talat om några syskon, och hur stor var egentligen chansen att hon helt plötsligt skulle haft? Tankarna i hans sinne var splittrade, osäkra på vad de skulle tänka.
"Es imposible." [Det är omöjligt.] Han stirrade bara på henne. Var hon någon telepatiker, som letat reda på hans förflutna för att låtsas komma nära honom? Idéerna om vad hon kunde tänkas göra var många. Hon kunde bara spela, försöka komma nära honom och sedan attackera när han var oberedd. Eller?

Han ruskade på huvudet.
"¿Quién eres en realidad? Mi hermana que se llama León. Somos de la primera camada de Afrodite."[Vem är du, egentligen? Min syster heter León. Vi är från Afrodites första kull.] Han bestämde sig för att ta med delen om sin mor för trots allt, hon ansåg sig ju vara Leóns moster, vilket i så fall skulle göra henne till hans mors syster. Kände hon igen namnet kanske det kunde betyda någonting, även om det inte var mycket.

Demethra ville kräkas.
Hans reaktion fick henne att inse att de båda var släktingar.
Hans ord gjorde det inte bättre, Afrodite hans mor?
-Afrodita era una de mis tres hermanos cuando hemos nacido en España en un rebaño vicioso, Dita fue expulsado debido a diversas causas. Yo podría no tolerar más y me fui, vine aquí, ella vino aquí después de que el ataque de un oso que le causó .. su familia [Afrodite var en av mina tre syskon när vi föddes i spanien i en ond flock, Dite blev utslängd pga diverse orsaker. Jag tålde dem inte mer och stack, jag kom hit, hon kom hit efter björnattacken som orsakade hennes.. din familj], pratade Demethra på snabb spanska.
Afrodita no tuvo la vida, se suicidó en Itrozo[/i], sa hon som en avslutning.
Under hela tiden höll hon ögonkontakt med Enerique, hennes systerson.

Så hon var hans moster, trots allt. Hans mors syster.
Ögonen slöts, tankarna virvlande i huvudet. Så hans mor hade haft syskon, trots att hon inte berättat? Det kändes som om hans mor inte hade berättat särskilt mycket för honom trots allt. En ond flock? Utslängd? Det verkade vara så mycket hon hållit tyst om. Varför? Det förvirrade honom.
De bruna ögonlocken slogs upp, och de röda ögonen mötte hennes. Hans mors självmord. Det kändes som om något vred om sig i hans bröstkorg. León hade berättat för honom, men det sved fortfarande. Hon hade lämnat dem, frivilligt. Han hade aldrig fått se sin mor igen, trots att hon var i samma jävla land som honom. Hon tog bort hans chans att få möta henne igen. Han kunde hata henne för det.
Om det inte vore för hur mycket han älskat henne.

"¿Por qué nunca le dijo a mi madre acerca de usted? Ella dijo que nunca llegó a ambos a su familia o de fondo. ¿Qué ha pasado?" [Varför berättade aldrig min mor om er? Hon sa aldrig nått om varken sin familj eller bakgrund. Vad var det som hände?] Han såg beslutsamt på henne. Han var trött på att folk inte berättade. Han ville veta.

Demethra såg samlat på hanen när hans tankar verkade flyga runt, de var nästan så att man såg dem kring hans huvud. Visst var det även för henne en lindrigare chock att Enrique, hennes systers son stod här, men hon kände sig inte så pass upprörd som han. Hon kände sig mer lugnt, kontrollbar.
Ella estaba avergonzada, probablemente, el pasado. La entiendo [Hon skämdes antagligen för det förflutna. Jag förstår henne], sa hon och såg mot någonting bakom Enrique.
-Lo que ella hizo cuando tienes que formar una nueva familia, su familia. Ella probablemente no quieren que usted sepa [Det hon gjorde när hon skaffade er var att bilda en ny familj, hennes familj. Hon ville anatagligen inte att ni skulle veta], fortsatte hon sedan, fortfarande med ögonen på pricken där långt borta. Just bakom Enrique. Hon övervägde om hon skulle berätta om han begärde det. Visserligen var Enrique och hans syskon bara barn när olyckan inträffade, hon skulle om någon gång berättat när de blev äldre, eller så hade hon helt enkelt tänkt att de inte behövde veta. Då kanske inte heller Demethra borde berätta. Hon övervägde mer.

Vad fanns i hans mors förflutna som hon kunde skämmas över? Vad hade hänt? Vilka var hennes gamla familj?
Problemet var att han inte visste, och det irriterade honom. Hans mor hade undanhållit saker för honom, hans syster hade bara berättat kort om moderns död. Varför berättade ingen om vad som hade hänt innan deras födelse? Det krånglade till det i hans tankar.
Han valde att sätta sina tankar i ord, i den enda fras som verkligen betydde nått.

"Vad var det som hände, tía?" Han övergick till svenska, och lade till det spanska ordet för moster. Han ville veta, vem hans mor verkligen var, vad som hade hänt med hennes förra familj, vilka andra som fanns i denna soppa av förflutna. Han ville veta så mycket, att det blev svårt för honom själv att hålla tankarna klara.
Det var länge sedan han hade blivit så chockad. Senast... det måste varit vid synen av systern. Men det var inte samma chock, det var av att veta att hon fortfarande levde. Det här var en chock om att folk inte berättat för honom.

Demethra fnös lågt,
-Vi var en del av Darzo's flock.
I Spanien, alla vargar i mörka färger och med
dessa röda tecken som presenterade vårt släkte.
Afrodite var lila, en skönhet. Darzo hatade henne
för det, hon förde ut fel budskap, hon måste bort.
Hon hade hela sin barndom en rang under Omegan,
man hackade på henne, hon blev illa behandlad.
Av alla. Sen fördes hon bort för att dö, men hon dog inte.
Hon stack, ingen vet vad hon gjorde under den långa tid
hon var borta, men sen träffade hon er far.
Hon kände att hon snackat alldeles för mycket, men
nu visste han. Nu kunde han inte klaga på det längre.
Hon ville vända sig om och gå, detta var utfört nu.
Vad hon själv kände ville hon inte tänka på,
allt var omvändt. Igen, de kom och kom. Fler och fler,
hon kunde inte låta bli att tänka att om deras släkte
blev för stort skulle det en dag faktiskt vara en från Darso'z
flock hon stod emot, och inte nån oskyldig som Enrique.

I samma stund insåg hon hur det egentligen var, hon kunde
inte hindra gamla släktingar från att komma hit. Så som
hon själv gjort, så som León och Dite gjort och så som även
Emon och Enrique gjort. Istället borde de bara vara beredda.
Vara starka, ha få svackor. Kanske det var så det var,
Demethra svepte med svansen. Det skulle aldrig få ett slut.

"Och sen kom vi."
Ett djupt andetag. Sedan ett till.
Så hans mor hade blivit hatad av sin flock, för att hon föddes med en annan pälsfärg? Han hade alltid älskat sin mors lila päls, och att någon inte gjorde det kändes så fel. Hon hade trots allt varit vacker, men blivit dömd för det?
Hans moster såg en aning orolig ut, som om det var någonting som hon var rädd skulle hända. Vad? Han visste inte, men han lät hennes tankar få vara hennes. Inte tvinga henne berätta mer än hon ville, när hon redan berättat så mycket.
"Tack." Det var en fras han inte använde ofta. När hade han använt det senast? Han kom inte ens ihåg att han någonsin sagt det, men det kändes rätt. Hon hade berättat om det som ingen ville berätta för honom, om det som alla hållit hemligt. Han var tacksam, hur konstigt det än kunde verka.
Han kastade en blick upp mot himlavalvet. Solen höll på att gå ner, och dagen försvann sakta för att snart bli utbytt mot nattens mörker. Han behövde gå snart, om han skulle hitta en plats att vila på.

[Avsluta?<3]

Hanen verkade tillfredställd av hennes berättelse.
Nöjd. Det var vad han velat ha, vad han behövt.
Demethra såg bort, visste inte vad hon kunde säga.
-Stannar du? frågade hon utan att
låtsas om hans tack. Det var för känslosamma ord att
ta till, de hade nytt möts. Även om de var släkt.

|| hrm.. ja ||

"Det beror på vad du menar. Jag tänker ge mig av härifrån, ja, men jag lämnar inte landet. Inte riktigt än."
Han kastade en blick ner mot slätten, och ruskade på huvudet. Inte än. Någon dag kanske han skulle lämna landet, men någonting sa honom att det inte skulle bli permanent. Han hade fattat tycke för detta land, även om det inte varit något han planerat när han först kom dit.
"Vi kanske ses nån gång igen, tía," sa han, och vände sig om, för att åter gå neråt, bort från kedjan. Lämna henne bakom sig.

[AVSLUTAT?]

Demethra nickade stilla,
hon såg sin systersson vända om
och lämna henne. Men inte för alltid,
så hade han sagt. Bara för nu, en tid.
-despedida [-farväl], sa hon lugnt.
Även om hanen kanske inte hörde henne mer,
hon vände sig om- bort från platsen vars
luft nyss spänts upp i en hetta och ilska
som fått tyna bort i tomma intet för en oförväntad chock.
Ett oförväntat möte som borde ha skett för länge sen.


|| AVSLUTAT ||