[Reserverad för Tinkety.]

Det fanns så mycket han ville se. Och det var den längtan som hade fört honom till Numoorislätten. En ung hane, en brunskiftande vargunge med vit bröstkorg och olikfärgade ögon. Många skulle kanske undra vad han gjorde där själv, men han var inte så värst långt hemifrån. Hemmet var i Lövskogen, och så långt in på slätten hade han inte gått. Dessutom var han stor nog att ta hand om sig själv, ifall man frågade honom.
Avalon var namnet han bar och i den unga ålder han hade så fanns det inte mycket mer än glädje och lekfullhet inom honom. Han var en god varelse, en hane som skulle komma att växa upp och bli en mycket rättvis och god varg. Åtminstone som det såg ut just nu. Men framtiden var ingenting som han tänkte på, han levde endast i det bekymmerslösa nuet.

Med svansen vaggande bakom sig vandrade Avalon över slätten. Tassarna placerades ovanpå det halvt levande gräset. Våren hade kommit men fortfarande dröjde sig vintern kvar en aning och vägrade låta växterna slå ut i sin fulla prakt. Men det gjorde ingenting, sommaren skulle komma förr eller senare. Det kunde ingenting hindra. Och Avalon njöt av varje årstid eftersom att de alla hade så mycket att föra med sig. Han gillade dem, han älskade dem. Han älskade hela året och hela världen. Den var underbar! Och med en nyfiken blick vandrade han nu framåt för att undersöka allt detta vackra som fanns. Det fanns ingen hejd för hans livsvilja.

[Sorry om det vart konstigt, men har inte riktigt koll på hur Avalon fungerar ännu xD Jag kommer att lära mig med tiden 8D]

En svart liten skepnad rörde sig fram på slätten. Han var värkligen tacksam över att snön hade smällt och våren kommit så han inte behövde hoppa gemnfota för att komma
nånstans. Han mindes då han senast mött slätten, det var ett tag sen och då hade den varit helt snörik. Han rös av den tanken. Han hade varit i denhär delen av numoori
ett tag nu, och nästan ingen av dessa vargar var normalt stora. Alla värkade som stora jättar! Till och med valparna här var oftast mycket större en han. Han gillade
det inte. Han ville vara normal. Men det var han inte riktigt, bara en snabb blick på valpen så förstog man att han inte var av samma ras som andra.
T.ex hans svans och örontippar var som utdragna skin remsor som gubbade upp och ner då han gick och kunde se rätt komiskt ut. En annan sak som skillde honom
lite från andra var de svarta ögonen, och om det inte varit för den vita pupillen så skulle man nästan tro att han hade tomma ögonhålor.
Han var en skapelse av djävulsen själv, men Tinkety förstörde allt med ett brett leende på läpparna och de svarta ögonen var pigga och nyfikna.
Han travade fram och stanande ibland upp för att leka med en qvist eller annat som kunde försöka stoppa hans väg frammåt.

Han ville kunna jaga, som flocken gjort. De hade varit så skickliga så Tinkety hade nästan tappat hakan då han fått följa med på en jakt. De var så små mot de stora
bytesdjuren, men så ettrigt hade de bitit och slitit i bytena. Använt sina krafter så skickligt och hjälpts åt. Han ville lära sig också!
Men nu var familjen borta och han var ensam.. Men det stoppade inte leendet på hans läppar då han bet av en blommstjälke och fällde ut klorna som slängde
upp låtsasbytet i luften och det rammlade en bit bort så studsade han dit och tog fast sig med båda tassarna och gav ifrån sig ett skrattande skall.

[Tinkety är liten varg så han är mindre en vanliga valpar ^^']

Huvudet flög upp från marken där han hade haft nosen eftersom att en intressant doft hade lockat honom. Men då skrattet klingade genom luften var det inte längre doften var det mest lockande i omgivningen, för nyfikenheten riktade om sig och siktade istället in sig på den som kunde ha skrattat. Vem var det? Vad gjorde denne här? Frågorna susade genom hans huvud och det var med ivriga skutt han hoppade en bit framåt.
"Hallå?"
Rösten var frågande och det var med en nyfiken blick som han skannade av området. Men han lyckades inte få syn på någon som kunde ha släppt iväg skrattet.
Några steg togs framåt i smått försiktiga rörelser. Öronen var spetsade och svansen svepte lojt bakom honom. De olikfärgade ögonen, det ena bärnstensfärgat och det andra rött, fortsatte att granska omgivningen.
"Är det någon där?"
Och så kunde han ana en svag rörelse i ögonvrån. Genast vändes huvudet ditåt samtidigt som nosen drog in den friska vårluften. Ja, han hade hittat rätt! Han kunde känna doften av främlingen och med ett glatt ansiktsuttryck tog han två språng emot denne. Svansen viftade nu ganska häftigt och hela hans ansikte hade spruckit upp i ett stort leende. Och när hans ögon väl lyckades fokusera på den främmande vargen såg han att det var en liten, svart varelse - mindre än han själv - som verkade ha varit upptagen med något som gjorde att denne inte hade märkt Avalons framfart.
"Vem är du?" frågade han med en upprymd röst och svansen fortfarande piskande bakom sig i glada rörelser.

[Fett dåliga mina inlägg blir -.-]

En attack till mot den vissna blomstjälken och han tog fast den mellan sina käkar och ruskade våldsamt på huvudet medan han morrade lekfullt och rev den i stycken. Han lade sig sen ner och tuggade lite fundersamt på en bit av stjälken som krasade mellan tänderna. Plötsligt hörde han en mjuk duns mot marken och efter det kom en okänd röst bakom honom och han vände nyfiket på huvudet och såg en annan valp. Större i storleken en han själv, inte så konstigt. Den främmande valpen verkade vara lika glad som han då han såg på den viftande svansen. Tinkety flinade brett och hans egna svans viftade mycket snabbt bakom honom och han lade huvudet en på sned och de långa öronremsorna vippade åt det håll Tinkety lutade sitt huvud.

"Jag heter Tinkety" sade han glatt och gick lite närmare den andre så han kunde se honom med bättre. Hanen var orange färgad i olika nyanser med vitt från huvud, hals och mage enda ner till tassarna. Men Tinkety fastnade för hans ögon, de var olikfärgade, det ena rött och det andra i någon sorts gul färg. De var fina.
"Vem är du själv?" frågade han nyfiket och rätade sen en aning på huvudet igen men behöll samma glada leende.

Ett litet skratt kom över Avalons läppar, eller kanske det var mer av ett fnissande. I vilket fall som helst var det ett glatt ljud, varken hånande eller på minsta sätt illa menat. Han var inte sån, han gillade inte att såra andra eller kalla dem olika saker. Han gillade att göra dem glada, då var han också glad. Han gillade att ha dem som lekkamrater och vänner.
"Jag heter Avalon!" sade han med en nästan triumferande röst. Han var inte riktigt säker på varför, men han var stolt över sitt namn. Kanske för att han hade fått det av sin mor, vargen han älskade mest på denna jord. Han hade inte haft någon far under sin uppväxt, och mor hade sagt att han och hans systrar skulle hålla sig borta från fadern också. Vilket de hade gjort. Därmed hade modern blivit den enda tryggheten i deras liv från början, vilket hade präglat Avalon djupt. Han hade alltid sett upp till henne och älskat henne, saker som hade förstärkt av hennes vänliga och kärleksfulla sätt. Nog måste det vara därför han var stolt över sitt namn, för att han hade fått det av henne.
Eller så var det någon annan outgrundlig anledning.
"Vad gör du här, Tinkety?" frågan kom lite från ingenstans, precis som valpar vanligvis ställde sina frågor. De hade en tendens att prata om nästan vad som helst, så gott som när som helst. Och det var ingen skillnad på Avalon, han var precis som andra valpar.

Tinkety tittade på den andre rynkade pannan lite då denne fnissade men ryckte sen lätt oberört på sig. Hanen presenterade sig som Avalon, han viskade namnet tyst för sig själv som för att smaka på det. Jodå, det lät bra. Hanen verkade vara stolt över sitt namn det hördes på rösten. Tinkety tyckte själv att sitt egna namn inte var så särskilt tufft. Kanske en aning löjligt.
Nåå.. namn var ju igentligen inte allt här i världen. Han ryckte lätt till då han frågade vad han gjorde här och Tinketys svans hade börjat svänga av och an i en mer lugn takt.
Fick han inte vara här? Eller undrade han bara vad han gjorde.. Tinkety funderade lite på vad han skulle svara och satte sig ner.

"Jag tittar mig bara runt lite.." sa han och log. Sen var det hans tur att bolla tillbaka frågan.
"Vad gör du själv här då?" sa han och tippade ännu en gång huvudet på sned som han ofta brukar göra då han frågar någonting.

[Usch IT -.-']

Avalon lyssnade allt medan den lilla valpsvansen dunkade i en jämn takt i marken. Öronen var vinklade framåt och blicken var mycket uppmärksam. Och hela tiden låg ett leende på hans läppar. Det syntes att han hade all fokus på Tinkety och inte tänkte missa ett enda ord som den andre sade.
Och när den andre svarade på hans fråga var det med en nyfikenhet som kanske var aningen för mycket som han faktiskt tog in vartenda ord som sade. Så den andre var här såg sig omkring? Eller tittade runt, som denne beskrev det. Det fanns inget fel i det, sanningen var att det var bland det bästa man kunde göra enligt Avalon. Dock hade han ett annat sätt att uttrycka det hela på.
"Jag är på upptäcksfärd, precis som du," sade han med samma glada röst som tidigare. Det verkade inte som att det fanns något som kunde slå ned hans humör. "För att vara på upptäcksfärd är samma sak som att se sig omkring, det är bara två olika sätt att uttrycka det på." Han sade det utan att riktigt tänka på det, mer som att hans tankar tog sig ur honom i form av ord. Men det spelade inte roll insåg han sedan, för han gillade ju att prata och det var inte direkt så att han sade något otrevligt. Alltså borde det inte göra något alls, endast ge liv åt deras konversation.

[Haha, och DÄR tog fantasin slut xD]

Tinkety tittade sig lite omrking. Slätten höll verkligen på att bli vårig. Han kände sig varm inombords som om solen strålar nådde ända in i honom. Han gillade solen bättre än snön. Den var lite jobbig. Han vände sen tillbaka huvudet mot Avalon och en lätt vind drog i den ostyrliga pälsen. Han minns så många gånger mor försökt få den att hålla sig lite åt samma håll. Han böt snabbt tanke, för han gillade inte att tänka på familjen. Det gjorde honom bara ledsen. Avalon sade att han också var på upptäcksfärd. Han tittade med samma nyfikna blick som innan på honom och nickade och sen värkade det som om han nästan rättade honom. Tinkety kunde inte undgå att fnissa lite, men kände sig sen lite skammsen. Det var ju inte snällt att skratta åt andra.

"Förlåt" sa han snabbt och log ursäktande innan han fortsatte prata. Bytte samtalsämne.
"Vart kommer du ifrån då?" frågade han och lade huvudet ännu en gång på sne. Samma som alltid. Då han kom på det själv rätade han på sig snabbt. En dålig vana.

[Jätte kort, men kom inte på nått att skriva c;]

[Hah, har samma problem med Avalon. Det blir korta inlägg D;]

Avalon skakade lätt på huvudet åt den andre med samma glada leende som han hade haft under hela mötet. Inte fanns det något att be om ursäkt för så ordet som lämnade den andre var enligt Avalon helt meningslöst.
"Det är lugnt," sade han utan att lägga några mer tankar på det hela. Det fanns viktigare saker, bland annat att ta reda på mer om denna lilla hane. Det var en valp, precis som Avalon själv. Det var svårt att avgöra ifall denne var yngre eller äldre. Kanske han skulle fråga? Eller var den andre hade sin familj, eller ifall den andre var med i någon flock. Det fanns massvis med frågor att ställa när han väl funderade på det, vilken skulle han välja först?

Men innan Avalon hann undra över något så ställdes en fråga till honom. Varifrån kom han? Det var en bra fråga, det kunde alltid vara bra att veta en sådan sak!
"Jag är född och uppväxt i Cierzo," svarade han. "Vi håller till i Lövskogen om du inte visste det, så det är inte så långt härifrån." Tankarna rörde modern och han undrade kort ifall hon var orolig för honom när han var borta, för kanske hon hade ropat på dem och det kunde han omöjligt höra här. Men det var väl sådant som hon fick vänja sig vid, han var tvungen att stilla sin nyfikenhet. "Och varifrån kommer du då?" frågade han sedan.

Hanen verkade inte bry sig om hans ursäkt så mycket så han ryckte lätt på axlarna för att glömma det hela. Sen spred sig det vanliga glada leendet upp på hans läppar ännu en gång. Han var faktiskt ricktigt glad att få träffa en valp i hans egen ålder. Han hade bara stött på vuxna och de hade ett annat sätt att bete sig på än valpar, såklart de var ju endå vuxna. Men valpar var oftast mycket mer lekfulla och tänkte inte så mycket på framtiden, de var inne i sitt och tänkte nästan bara på nuet och levde en dag i taget.. Tinkety kom plötsligt att tänka på den lite konstiga valpen han hade mött här på slätten, den hade inte sagt ett ord åt honom på hela mötet! Tinkety tyckte själv synd om den lille valpen, den värkade vara så ensam och föräldrarlös som han, fast skillnaden var väl att den andre verkade bära på en börda. Något som inte Tinkety känt vid. Såklart hade han varit ledsen då far lämnat honom, men han vägrade själv tro att det var meningen, kanske hade det hänt honom nått? Han avbröts i sina tankar då han hörde den andre besvara hans fråga och Tinky lade snabbt åter uppmärksamheten på den andre och lyssnade på vad han sade. Lövskogen? Var det inte där far lämnat honom? Han trodde det, och dessutom var den skogen inte långt härifrån som Avalon sade. Men att det hade funnits en flock där visste inte Tinky.

i]"Jag har också varit i Lövskogen"[/i] inflikade han. Sen han han inte fråga mer då Avalon bollade tillbaka frågan till honom, det ryckte lätt i hans öron och de riktades lite osäkert bak innan han spetsade dem igen.
"Jag vet inte riktigt vad platsen heter.. Men vår flock bodde uppe i bergen, långt härifrån. Där är jag född" sa han och man kunde höra stoltheten i hans röst, flocken hade alltid varit en stolthets sak för honom.
"Jag visste förästen inte att det fanns en flock i Lövskogen, vad är ni för ena?" sa han och vippade huvudet en aningen på sne innan han rättade på sig igen och inväntade svar på sin fråga.

[Sorry för lite segt svar, men har så många roll just nu :)]

En nyfiken blick gled fram i Avalons ögon och det var med en ivrig röst som han fortsatte prata och ställa frågor åt Tinkety.
"Ifall du nu hade en flock som du var med i uppe i bergen, hur kunde du då hamna i Lövskogen?" Det fanns inget illa menat med frågan, det var endast ren nyfikenhet som drev den unga hanen till att undra så pass mycket som han gjorde. Och det fick man ha överseende med, för trots allt var han en valp och det var så valpar var. Och visst var det med iver som han väntade på att få ett svar ifrån den andra, visst var det med spänning i kroppen som han undrade hur Tinkety hade tagit sig från bergen till Lövskogen, och hur det hade kommit sig ifall den andra hanen nu hade tillhört en flock. Och han hoppades att få svaret mycket snart.

Frågan som ställdes emot honom hade han däremot inga problem att besvara.
"Vi är Cierzo, en neutral flock som välkomnar alla de som vill ansluta sig till oss. Ledaren heter Tocho och är en mycket vänlig varg enligt mor, och det är också alla andra jag har träffat i flocken. Det är en bra plats!" Man kunde höra att även Avalon såg på sin flock med stolthet, och glädje. Han var lycklig över att vara en del av Cierzo.

[kortis. dålig fantasi -.-]