Solen sken genom isen som hängde i droppande tappar från de nakna grenarna.
Knoppar syntes på träden, som stod i klungor här och var på slätten, med ganska långa mellanrum.
*Här ska det stå en massa fina meningar som beskriver våren på numoorislätten...*
Himlen var djupt blå, och solen gassade ner mot snön och fick den att glittra frenetiskt.
Luften var klar och fräsch, det var som om någon tvättat hela världen, eller att den vaknat på nytt.
Våren var på ingång.

Snöslask hade frusit till klumpig, ojämn is, som nu långsamt tinades upp.
Den var glänsande hal, och väldigt förrädisk för oförsiktiga tassar.

Hon låg under ett träd, och den mörkrosa blicken var fäst vid horisonten.
Hon njöt av att känna den varma vinden genom håret.
Det var länge sedan hon upplevt så här vackert väder.
Mörkret som härskat under den långa, karga vintern började numera utbytas till värme och ljus.
Hon älskade våren.

Benen var prydligt hoppressade och placerade framför henne i snön, medan svansen böljade bakom henne som ett rosa vattenfall.
Både manen och svansen var lockiga, och glänste i all sin välmående prakt.
Anledningen till att hennes kropp mådde så bra, var att med våren kom också fler byten.
Under den senaste veckan hade hon sovit gott, inte stressat alls och ätit sig mätt.

Plötsligt hajade hon till, och flyttade blicken till en punkt som fångat hennes uppmärksamhet.
En rörelse.
Öronen vreds framåt och spetsades för att lyssna.



(du anar inte hur länge jag fick kämpa med detta då det raderas typ hela tiden....! Till frugan, då<3)

Stegen gick långsamt, mekaniskt. Han var uttråkad, men annars mådde han helt perfekt. Vädret var bra, den hemska vintern hade börjat ge med sig för våren och det fanns gott om växtätare att njuta av. Han hade egentligen inget att klaga på, men han var otroligt uttråkad. Han hade inte mött någon på flera dagar, och ingenting verkade riktigt hända i det här landet. Det var bara samma visa dag in, och dag ut, fortsätta vandra söderut där det var ännu varmare och behagligare.

Han stannade upp när en främmande doft nådde han nos. Han stod på tre ben, fryst mitt i ett steg. Det verkade som om någon annan också var där. En varginna. Han vred sig om en bit, och såg på en grupp träd på en kulle, precis över en liten bäck. Det verkade inte vara någon där, men samtidigt doftade det av den andra just därifrån. Omedvetet styrde han stegen ditåt, med mer vakna steg än innan. Det lät inte mycket av honom, men samtidigt gjorde han inget för att dölja sin existens.
Han gick fram till trädet, och gick i en halvcirkel runt det. Där låg hon, en rosa hona med en tunnare, vit lugg än han var van vid att se. Samtidigt hade han bara sett sin mor och syster med lugg.
"Hola, señorita," sa han med sin mörka röst. Han visste att honan troligen inte kunde spanska, men de flesta visste i alla fall om hälsningsfrasen.
Trots att han sagt något som kunnat uppfattats vänligt, lät det mer likgiltigt. Han hade fortfarande inte blivit av med det uttråkade från innan.

Och där var han, stod framför henne och hälsade på spanska.
Hon höjde ett gillande ögonbryn och satte sig upp.
Vinden lyfte hennes man.
"¿Quién eres?" frågade hon stillsamt, men en vaksam blick upp på hans ansikte.
Hon mötte hans blick och ville helst backa ett steg, men stod kvar.

(vågar inte skriva längre Ifall det försvinner, så här är ditt svar grumling...<3)

[GWWWRRRR, råkade klicka på en knapp på musen så sidan laddades om. Utan texten kvar. Ååååh, hatar att börja om.]

Hennes päls hade en konstig färg, rosa. Det var som en utspädd version av den färgen han själv hade på sina tecken, en kallare sorts röd. Den kanske kunde uppfattas vacker, men han tyckte mer om varma färger. Skulle hon haft mer rött i sin färg, så visst, men det var som om hon fått för mycket vitt på sig när vilka som nu bestämde pälsfärgen gjorde hennes rosa päls.

Hon talade spanska. Han hann öppna munnen innan han insett det, och han lade huvudet på sned när han väl gjort det.
"Mi nombre es Enrique. Y el tuyo?*" Han vågade till sig ett litet leende.
Av någon anledning hade han lett. Det var ingenting han brukade göra precis, men kanske var det att våren var på väg,

[*Mitt namn är Enrique. Och ditt?]
[Koooooort, men har it. Dina kakor verkar inte fungera D:]

Hon såg avvaktande på honom, inte det minsta förvånad över språket de båda talade.
Det låg ett nästan kusligt lugn över honan.
"Fallulah, señor."
Svarade hon allvarligt, såg hans leende.
Hon lade huvudet på sned med höjda ögonbryn.
"¿Qué es tan gracioso?"

[Kan du skriva nedanför vad det betyder?<3 Är lat och google översätt dampar >.<]

Han tittade oförstående på henne. Vad menade hon med roligt? Allt han hade gjort var att le en aning. Han ställde samma fråga till henne som han tänkt i sitt huvud.
"Nada, ¿por qué, señorita?*"
När han talade märktes det att han var född i det land där spanskan var det språket som talades, eftersom hans uttal inte hade någon slags brytning eller långa mellanrum mellan orden. Han pratade snabbt, med tydliga 'r' och den enda gången han tog en paus i den korta meningen var när han sagt ordet 'nada', och skulle visa en en sekunders lång paus innan han fortsatte prata.

Det leende han nyss hade burit hade försvunnit, utbytts av ett lika likgiltigt minspel han hade haft när han vandrat alldeles ensam. Visserligen var det ingenting elakt i hans min, men det var fortfarande inte någonting snällt heller. Han mötte henne med samma ansiktsuttryck som hon mötte honom.
Han blickade lite snabbt upp i trädet ovanför, och fångade något slags djurs blick. Den gömde sig i lövverket, så det var svårt att se vad det var, men den verkade livrädd för de två vargarna nedanför. Bra. Kanske han skulle tända eld på den? I alla fall dens päls, det vore ganska roande på sitt vis. Fast det kanske inte vore så smart att plåga något stackars djur när han försökte föra en konversation.

[*Ingenting, varför trodde du det, fröken?]

Hans spanska var snabb, flytande och allmänt snygg.
Som hennes.
Hennes ansikte sprack äntligen upp i ett leende, och blicken var en aning busig.
Stygg flicka.
"No estoy acostumbrado a la sonrisa de extraños a mí.*"
svarade hon och ryckte på de slanka 'axlarna'.

"¿También vienen de España?**"
Hon höjde ett frågande ögonbryn och svepte med svansen.




( *Jag är inte van vid att främlingar ler mot mig. | ** Kommer du också från Spanien? )

Han nickade som svar åt henne.
"Estoy tratando de aprender las cosas que idioma que hablan aquí, sueco, creo que lo llaman?*"
Hon var spansk, hennes uttal var nämligen korrekt och hon hade trots allt sagt 'också' i sin mening om ifall han var spanjor. Han hade trott att han var ensam med sitt modersmål i det här landet, men han antog att han hade fel. Han hade helt enkelt inte stött på någon annan med spanska helt enkelt.

"Todavía hay algunas palabras que aún no pueden, por supuesto.**"
Om hon då var spansk, var hon född i samma land som honom då? Betydde det att han inte var den enda från sitt land som lyckats ta sig till det hära landet, Numoori? Även om det gladda honom inombords, tänkte han inte ens tanken på att någon ur hans familj hade tagit sig dit. Han hade själv sett deras döda kroppar, och den nerblodade marken efter attacken. Ingen kunde ha överlevt.


[*Jag håller på att lära mig det dära språket som ni talar här, svenska tror jag ni kallar det?
**Det är fortfarande några ord jag inte kan än, såklart.].

*putteliputt*

Avsluta fru..?<3

[Gått två månader, så tar faktiskt och kallar det här TVÅNGSAVSLUTAT. Sorry<3]