De svarta tassarna tippade lätt på den hårda marken. Solen hade nyss stuckit fram bakom de höga träden; och det började att sticka i de blodröda ögonen. Den svarta hanen hummade lite för sig själv, gick oberört runt på Audenzias marker.

Om han tänkte efter; hade han aldrig saknat Tyskland. Bara språket, och där fanns det vargar som honom, inte några tråkiga som fanns här. Dock saknade han ett par ögon; de där blåa. Men det var som om en tjock mur stod emellan honom och dem; så han kunde inte riktigt minnas. Men det var väl ingenting som störde honom just då; då han var på bra humör. Han såg sig omkring med de blodröda ögonen, och såg på det nya området han tänkte tillbringa sitt liv i. Det påminde honom inte om Tyskland, vilket var skönt, då han inte hade några fina minnen ifrån sitt hemland. Bara blod, blod, blod.

Den svarta hanen sprack upp i ett brett flin, innan han slöt ögonen och drog in frisk luft. En vargdoft drog sig in i hans känsliga näsborrar, och signalerades upp till hjärnan, och han sprack upp i ett lite bredare flin. Ingen lukt som han kände igen, ingen lukt som skapade någon annan känsla än det han alltid kände när han kände vittringen av andra individer. Ändå kände han igen det på något sätt, som om det var en lukt som någonstans djupt inom honom kände igen.

Tungan hängde ut ur hans mun, och de blodröda ögonen registrerade sin omgivning. Träden var som ett par streck när han for förbi dem, och flinet försvann inte ifrån hans ansikte vart han än gick. Han skulle kunna känna en oerhör smärta, ändå skulle han fortfarande le. För allt var bara en lek. Kanske till och med en dröm. Så när han väl skulle somna för att inte vakna igen; skulle han sedan vakna upp någon annanstans och fortsätta med sina lekar, sitt lilla sätt att leva på.

Det första som mötte honom var de där isblåa ögonen. Han kom ihåg. Hanen tvärnitade, och stirrade på henne med en nyfiken blick. Han vred snett på sitt huvud, studerade henne ifrån öronsnibb till tass. Men sedan hennes ögon igen. Det var som om han kom ihåg; men ändå inte. För de där ögonen var livlösa, de var inte så hoppfulla och glada, så fyllda med liv som förut, som han kom ihåg dem. De här kunde tillhöra en annan hona, en sådan han inte hade känt i sitt älskade Tyskland. Han kunde dock inte låta bli att tänka tanken. Han sträckte på halsen framåt, emot henne, och såg på henne med sina blodröda ögon. Det ena var lite halvt stängt tack vare att en varg hade rivit honom över ögat, annars skulle det vara lika uppspärrat som det andra var. Det var dock en liten spelpjäs för hans lilla lek, så det gjorde honom inte något, precis. Men han kom ihåg sin ilska. Till och med hans egen ilska skrämde honom en aning, så han hade gömt den långt inom sig; och skulle hålla den kvar där ett tag. Det var mycket, mycket få som fått honom rasande. Två. ”Ah.”
Rösten var mörk, och den ryska dialekten var stark. ”Intresting, indeed.” De blodröda ögonen kollade på henne med en blick fylld med intresse och nyfikenhet.

Solen stack i ögonen på honom, den lös skrattretande där uppe, så långt upp att han inte kunde nå den. Om han kunde; så skulle han ta ned den en gång för alla, låta mörkret ta över det vita landskapet. Han trivdes med det, då han lätt smälte in vid det. Han bubblade upp i ett litet flin.

Den vita honan låg fortfarande ned på marken; sa inget, gjorde inget. Men när hon studerade honom var det som ett hugg inom honom; den där blicken var så himla välbekant. Den var så nära, men ändå så långt borta. De blodröda ögonen studerade henne, som om han skulle kolla bort; skulle hon försvinna. Han tog några steg emot henne. Det var länge sedan han var så här lugn. Om han skulle vart med någon annan, skulle han säkerligen hoppat runt och nästan hyperventilerat.

Ögonen hennes var fyllda med … Såg han smärta i de där isblåa ögonen? ”Yo. Was machts du?*” Som sagt. Han struntade i om vargar inte kunde tyska. Han använde sitt modersmål i alla fall. För han älskade ju tyskan. Schlafen?** Han rynkade nosryggen en aning, och gick lite närmare. Nu stod han inte så långt ifrån henne. ”I think I know you. Who are you? Tell me, pleasepleaseplease~?”
Och nu satte det igång igen, hans energi. Den där coola masken försvann direkt, och ersattes med ett brett flin; ett glatt och upphetsat ansiktsuttryck. Ögonen stirrade på henne med en blick fylld med nyfikenhet. Han började att sniffa i luften, försökte registrera om det verkligen var hon.

Svansen började sedan att kraftigt vaja fram och tillbaka, och han bubblade upp i den där eviga livsglädjen igen; den han alltid bar inom sig. För att gömma ilskan, för att gömma den för sig själv. För han ville inte ha den inom sig, han ville ha det som han hade det nu. För alltid lika lycklig som en liten valp.
Vissa tyckte att han betedde sig som en; vilket inte var en fel gissning. Eller ja, det var ju ingen vild gissning precis, utan mer någonting som man fattade efter ett tag att tillbringa sin tid med honom. Många kallade honom farlig, galen eller helt tom i bollen, och han gillade det de kallade honom. Av någon konstig anledning gillade han när andra kollade konstigt på honom; när andra blev rädda och ryggade bakåt. För han älskade makten. Han älskade känslan när alla kollade upp på honom; när de såg vilken vinnare och vilken ledare han egentligen var. För ibland uppträdde han verkligen som en riktig idiot.
Andra gånger uppträdde han som en riktig ledare, en som man kunde lita på, eller någon som alltid skulle stå vid din sida. Det är en sak som är lite skrämmande med honom; det är som om han aldrig kan bestämma sig hur han ska uppträda med individer. Men som sagt, det beror ju helt på hur andra behandlar honom.

Den svarta hanen sprack upp i ett brett flin, som gick från öra till öra. Nyfiket väntade han på svar.

OFF:: *Vad gör du?
**Sover?