"Sestra..."
     Kolzak hade hittat en ensam stund med sin syster. Han slöt upp vid hennes sida, som han gjort så många gånger. Att återvända till Cirkeln och till Norspiret var verkligen känslan av att komma hem, om än allt inte var som förut, så var Vas en konstant faktor, en pusselbit som alltid hörde hemma i hans idé om trygghet och familj. Efter en sammanfattning av mötet hade Kolzak förstått vad allting handlade om, även om han tyckte att dömandet varit hårt med tanke på det Vasilisa hade varit med om, så tyckte han att hon behövde ta ett steg tillbaka från ledarskapet. För Cirkeln, och för sin egen skull. Hon behövde vila, återhämta sig, fokusera på att bli bra igen. För Kolzak var det heller ingen fråga om hans egen roll, han tänkte trotsa Lunes plötsliga förslag och hålla sig i bakgrunden. Cirkeln hade skött sig utan honom, men där han kunde ville han bidra. Han ville inte trampa på fler tår än han redan gjort.
     "Muriel är en bra grabb," försökte han efter en stunds tystnad. Det kändes nytt, att inte veta vad han skulle säga. Men han ville prata om något fint, något bra som kunde lyfta stämningen. "Han är väldigt lik dig."
     Försiktigt buffade han henne. "Vad tänker du på?"

[Vasilisa <3]

Vasilisa hade självmant hållit sig undan sedan omröstningen gällande henne ägt rum. Det var inte det faktum att de inte ville se henne som ledare längre som gjorde mest ont; nej. Det handlade mer om den förståelse hon inte fått. Hon hade förlorat alla sina valpar utan en. Sju valpar döda. Ändå hade deras fokus hamnat på en omröstning om hennes position. Det kändes som om dem automatiskt valt Midirs sida.
    Nedanför det stora klippblocket hon vilade på lekte Muriel ensam med en fågel han hittat. Hon visste inte vad han kände över det hela. Trivdes han? Skulle han känna sig som en del av Cirkeln om dem stannade? Vasilisa visste inte.
    ”Han är en bra pojke,” instämde hon tröttsamt till Kolzaks första kommentar. ”Men hoppas för allt i hela världen att han inte blir lik mig.” Hon drog en djup suck och skakade långsamt på huvudet.
    Hennes blick hade tröttsamt fäst sig vid sin bror.
    ”Vet inte om det här är rätt längre,” hon visste inte hur hon skulle förklara för Kolzak så att han förstod. ”Det känns inte som hemma längre. Alla ser på mig annorlunda… jag förstår på ett sätt men på ett annat… trodde vi i Cirkeln alltid skulle ha varandras rygg.” Hon vände bort blicken och fäste den vid Muriel igen. Hon ville inte se besvikelsen i Kolzaks blick.
    ”Jag vet ingenting längre, brat…” Hennes tankar var ett oändligt kaos med tusen frågor och känslor. Hon visste knappt vad som var verkligt eller påhitt längre; som om allt bara flöt samman. ”Vill bara det bästa för Muriel. Behöver hitta Lev och Gast, be dem om förlåtelse… vet inte om dem aldrig kommer förlåta mig.” Hennes hals kändes tjock av gråt. ”Hoppas att du kan förlåta mig också, för alla misstag jag gjort sen jag bestämde mig för att återförenas med dig, men även innan…”