Resan tillbaka från Eriinari hade tagit extremt långt tid, inte minst för att hans paranoia inte tillät honom färdas längs vandringslederna. De kändes för öppna, för utsatta, han ville inte att någon skulle se honom just nu. Under resan genom Silverpile och Itrozo hade hans sår blivit infekterat och han hade kraftig feber. Det var svårt att äta och omöjligt att lyckas jaga med skadan så näringsbristen bidrog antagligen också tills hans yrande tillstånd. Då han nått Relictus mörka landskap hade det blivit mer eller mindre omöjligt att ta sig framåt, tassarna så tunga och oresonliga att han snubblade på minsta hinder. Trotts skräcken blev han tvungen att söka sig tillbaka till leden, även om han kastade sig ut i snåren för att gömma sig så fort hans ens misstänkte att han kunde få ett möte.
Desto närmre han kom Civitas desto svårare var det att undvika främlingar. Handlare och besökare tycktes röra sig överallt och mängden rastplatser utanför murarna blev allt fler. Tillslut fick han ge upp, han orkade inte gömma sig mer, orkade inte tänka. Det fanns inget kvar att ge och allt han kunde var att mödosamt släpa sig fram mot stadens skarpa kontur. Hans tillstånd lockade till sig mer än några få blickar, allt från oroliga, medlidande och rent äcklade. Hålet i hans kind var svullet och varigt, det rann en illaluktande vätska ur det och hade någon haft chansen att kolla närmre skulle man funnit att fluglarver hade angripit de ruttnande kanterna. Men den ruttna lukten avskräckte nog alla med nos från en närmre titt.
Varenda blick han fick möttes av grymtande morr, Dew visade tydligt att han ville bli lämnad ifred trotts att han hasade sig fram mitt i folkmassan. Då någon god samarit tillslut inte stod ut längre utan gick fram till honom för att be om att få hjälpa var det som att alla hans sinnen överväldigades. Allt han kunde känna var rädslan och den brinnande, glödande vreden. Lämna mig ifred ville han vråla men han klarade inte ens av att fixera blicken på den andre. Istället för att bråka föll han till marken med en hård duns och tappade medvetandet. Det sista han såg var bron över vallgraven in i staden. Han hade varit så nära.


[Dew kommer "hem" i otroligt illa skick och kollapsar på leden precis utanför Civitas. Ensaminlägg eller öppet för ev Civitas-helare om de vill hoppa in o reagera. Utspelar sig nån gång i dåtid, tänk typ minst innan/under LKs fest.]