[Öppet för familjen om någon vill reagera, annars ensamroll]
Utspelar sig ett tag efter incidenten där Zygeria försvann.


När Dathomir vaknat och helarna tagit hand om honom blev han förd till lyan. Sedan dess har han knappt lämnat lyan till mer än att uträtta sina behov. Ett tag sov han nästan hela tiden… men utan att känna sig utvilad och utan att drömma. Som om han bara varje gång han slöt ögonen befann sig i intighet. I vaket tillstånd ser han mammas ansikte och syskonens ansikte. Sen intighet igen. Det va skönt att befinna sig i intighet, han kände ingenting och det gjorde inte ont. Nu är det annorlunda. Han har fått tillbaka energi även om det fortfarande inte syns skymten av någon ork. Det gör ont men han minns inte varför det för ont. Han minns bara att det gjorde väldigt väldigt ont vid ett tillfälle och nu gör det ont hela tiden. Dathomir ligger i lyan. Han ligger ihoprullad som en boll med högra frambenet utsträckt. Det värker. Numer sover han dåligt om nätterna och är lättirriterad när han är vaken. Han vill inte vara det för han vill inte råka säga eller göra något dumt som gör familjen ledsna. Han vill inte att de ska vara ledsna. Men nu verkar det som att de är ledsna och oroliga hela tiden. Så Dath drar sig tillbaka. För att inte vara ivägen och för han vill verkligen inte råka såra någon. Han vet inte varför han är på detta viset. Han minns inte att han var så förr. Minnesbilder av skratt och liv, sen bara smärta. Det är något som saknas men han minns inte vad. Flocken är orolig och flera medlemmar har varit och är ute och letar. Men Dathomir minns inte vad de letar efter. Han vill vara där ute och hjälpa till men har ingen ork till det. Han känner sig värdelös och han minns inte ens varför. Just nu vill han bara sova men det går inte. Det är något som saknas och det gnager i honom. Han behöver vara där ute och leta han med. Det är viktigt. Han kan bara minnas att det är viktigt.

Det hade blivit Devarons tur att sitta med sin bror nu. Enda sedan helarna hade gjort det de kunnat för honom så hade han nästan helt varit bunden till lyan. Dag som natt, utöver korta assisterade tripper lite då och då för att kroppen inte helt skulle förtvina. Det var bra att röra sig, sa dem, men i det skicket som Dathomir var så var det knappt att han var vid medvetande, än mindre kapabel att röra på sig. Det smärtade Dev att se honom så, han som alltid annars var så fylld av liv och såg positivt på saker och ting. Nu förminskad till en liten statisk varelse som gled in och ut ur sitt medvetande.
Hon hade stannat upp några meter ifrån lyans öppning, stod och stirrade på den medan hon tog ett par djupa andetag. Hon behövde samla sig, gardera sig, för vad hon skulle känna när hon kröp in dit. Det var inte endast sympati över att se honom skadad som var jobbigt, utan det bokstavliga medlidandet av att känna hans smärta och förvirring. Det tärde på henne, mer än hon ville erkänna. Hon klarade därför inte av att spendera allt för lång tid med honom åt gången just nu, likt sin syster med samma kraft som nu säkert var i behov av ett skiftbyte.
Med samlat mod så tog hon sig fram till lyan och stack in huvudet för att ge en nickning åt Donja att hon skulle bli avlöst. Systern tog sig upp ur lyan och lutade sin panna mot Devs, som de ofta hade börjat göra. Donja förmedlade till henne att Dath hade hemsökts av mycket oro och förvirring under tiden hon suttit där, och att smärtan nu började stegra igen. Dev gav systern en kram som tack och kröp sedan ned i lyan själv samtidigt som systern lämnade dem.
Daths känslor slog emot henne som en sten så fort hon kom närmare. Förvirring, oro, tomhet, känslan av att inte räcka till, allt blandat med smärtan som strålade ut från hans ben. Känslorna grep tag om hennes inre med en väldig kraft, hotade nästan att överväldiga henne helt innan hon lyckades få dem under kontroll. Hon tog ytterligare några djupa andetag och försökte stärka sig själv, sina egna känslor, till att förbli så neutrala som möjligt innan hon till sist sträckte ut en tass för att vidröra honom på ett ställe som inte smärtade.
''Dath? Det är Dev, jag ska hjälpa dig'' sa hon i en mjuk lågmäld stämma och försökte sedan dämpa de känslor han upplevde. Förhoppningsvis kunde hon göra det utan att behöva påverkas av dem själv, men det var värt det oavsett om det kunde hjälpa honom för en kort stund.