Det var få saker som Sigrid ogillade här i livet, men ett riktigt kraftigt regnfall var definitivt en av dem. Lättare regnfall kunde vara mysiga, de som bara duggade lite trevligt, eller de som gjorde så regnbågar kom fram. Det var främst vätan som kom med en större mängd regn eller bad som hon hade problem med då hon inte alls tyckte om när pälsen blev genomblöt. Den fluffiga, täta pälsen blev så otroligt tung och otrevligt slickad mot kroppen, för att inte tala om hur länge det tog att få den torr igen. Hon var inte en sådan som frös, förstod nog knappt konceptet mer än vad hon sett hos andra, men känslan av att vara helt blöt i evigheter? Nej tack.
Så därför hade hon med hastiga steg sökt sig till en av hyddorna så fort hon bara kunnat när regnfallet hade dragit in över lägret. Hon kände inte för att spendera timtal med att vara blöt när hon precis hade badat dagen innan. Det var fullt tillräckligt. Väl inne i den fortfarande tomma hyttan så drog hon en lättnadens suck och ruskade av sig det regn som hunnit sätta sig i pälsen på henne. Åtminstone hade vätan inte hunnit tränga in på djupet, så förhoppningsvis kunde hon vänta ut det här ruskvädret utan att också vara helt obekväm och missnöjd under tiden. Förhoppningsvis också tillsammans med någon annan som bestämde sig för att söka skydd i hyddan.

(Torbjörn & Umbriel)

Med frustande och pustande gav Björne tillslut upp på att fånga den där grodan, regnet hade gjort pälsen tung och blöt och grodan förvann bara längre och längre bort. Det blir att göra ett nytt försök när regnet har lagts sig och pälsen är torr igen. Nu var det dags att leta skydd. Björne tittade sig om och såg Sigge gå in i en av hyddorna, sällskap med syrran skulle inte sitta fel! Men glada men tunga valpa tassar så gick han till hyddan. ''Hej Sigge!'' hälsade han glatt och skakade av sig så mycket vatten han kunde. ''Riktigt ruskigt ute!'' brodern gick och satte sig bredvid sin syster. ''Jagade en groda, men den smet sig från mig. Men det är inte över än! Jag ska fånga dig din groda!'' sa han dramatiskt och gestikulerade med tassen mot regnet och skrattade. Han tittade sedan tillbaka mot sin syster, ''Tror du nån till kommer?'' frågade han och nästan som på beställningen så hördes det små tassar utanför hyddan.

Det hade varit helt fantastiskt försommarväder på slätten de senaste dagarna och Umbriel hade helt klart vant sig med det. Han hade kommit fram till att han älskade att solbada, och hade inget emot att plaska runt lite i någon av de närbelägna vattendragen om det blev för varmt. Till skillnad från sina kusiner som verkade ha närmre till att bli överhettade så stortrivdes han på vårslätten. Men idag tog sig solen knappt igenom molntäcket och det blåste en kylig vind genom gräset. Redan innan skyarna öppnade sig hade han frusit, men det var ingenting mot hur illa det blev då hällregnet drog in. Det tog bara några ögonblick tills han var blöt inpå huden, iallafall kändes det som det, och han pep förskräckt till och tog sikte på en av hyddorna.
Det vad med andan i halsen han kastade sig in och ruskade så mycket väta ut pälsen som han klarade av med ett huttrande läte.
"Usch och tvi och fy."
Muttrade han och såg med bedjande ögon på sina kusiner i jakt på medhåll och helst också stort medlidande. Deras gemensamma kroppsvärme och skyddet från vinden gjorde det lite behagligare här inne men deras blöta pälsar hade dragit med sig fukten in i hyddan. 
"Jag fryser som en gnu, håll om mig snälla."
Kved han och kurade ihop sig så långt från öppningen som möjligt. Regnet trummade som musik mot tältduken.

Inte alls särskilt långt efter henne kom Torbjörn promenerande in i hyddan i en lugn takt och med ett positivt humör. Sigrid hade känt sig lite grinig över vädret, men eftersom hon hade lyckats undvika att bli överdrivet blöt så tog det inte allt för länge för hennes humör att skina upp igen i sällskap av brodern.
''Hej Björne!'' svarade hon glatt och log mot honom då han kom fram och satte sig bredvid henne. Han berättade om en groda som han jagat men som hade lyckats komma undan, kanske på grund av den plötsliga regnskuren. Hon fnittrade lite roat åt hans dramatiska gester och förkunnande om att han allt skulle ta grodan nästa gång. Han var så gullig och rolig att vara runt, och hade inte svårt för att få henne att le och skratta, även i sådant tråkigt väder som det nu var.
''Ja det hopp...''. Hon hann inte ens avsluta meningen innan Umbriel dundrade in i hyddan och ruskade på sig så det skvätte vatten överallt. Det såg ut som om han hade en hel å i pälsen, så blöt som han var. Men stackars Umbriel, så hemskt.
''Fryser? Åh ja, juste! Vad jobbigt!''. Hon hade uppenbarligen inte tagit med den kyla som alla verkade uppleva i beräkningen, då hon själv inte direkt kände av den. Eller jo, hon kände ju såklart att det var kallare, men det var inte obehagligt eller så, snarare trevligt i jämförelse med värmen som de haft i flera dagar. Vätan kunde hon klara sig utan dock. Så att andra tyckte det var jobbigt när det var kallt var ett svårt koncept för hennes unga sinne att förstå ordentligt. Det hindrade henne dock inte från att vilja hjälpa.
När Umbriel hade kurat ihop sig längre in i hyddan så var hon inte sen upp på tassarna för att gå bort till honom. Hon lade sig ner halvt över honom med ett av frambenen över hans nacke.
''En Sigrid-kram borde göra allt bättre!''. Hon älskade kramar, kunde aldrig få nog av dem. Så när någon bad om att bli kramad så tänkte hon absolut inte säga nej till det.

Som på beställning så kom Umbriel farandes in med en fart. Blöt enda ner till huden, kusinen hade inte den tjocka pälsen som han och Sigge har så Björne kunde inte helt och hållet förstå obehaget men han led ändå med sin kusin. När han dessutom bad om att bli hållen så log han. ‘’Din stackare!’’. Björne följde efter sin syster och la sig nära Umbriel med tassen över honom, likt sin syster. ‘’Och en Björne-kram också!’’ skrattade han. ‘’Nog ska du bli varm, moy dvoyurodnyy brat!*’’ sa han med sitt stora leende. ‘’Med mig och Sigge som dina personliga värmare!’’. Han tryckte sig närmre. ‘’Jag såg dig inte där ute, vart var du? Du råkade inte få syn på en rymmande groda?’’ frågade han sedan kusinen. När solen var framme igen så skulle han minnsann fånga massa grodor!


*kusinen min