Utmattningen åt genom Zygerias ögonlock. Den genomsyrade varje del av hennes kropp och var till skillnad från det växelvisa vädret, konstant. Hon hade slutat räkna hur många gånger kaktusarna stuckit henne, hur många gånger hon snubblat över lösa stenar och smågrus. Det hade passerat för många gånger för länge sedan och var precis som utmattningen och hennes ultimata otur, konstant den också. Det verkade inte finna något stopp. Kanske låg det en förbannelse över henne. Det var den enda rimliga orsaken hon kunde tänka sig där hon stod intill ett vindpinat träd, huvudet tungt och benen låsta i en bredbent position.
    Zygeria vågade inte lägga sig till rätta. Även om hon tillät sig sova så ville hon vara säker på att hon kunde ta sig snabbt från platsen om Qu kom ifatt henne. Hon fick sova stående, vaggandes i sidled med trädstammen som stöd ifall benen gav vika. En orolig sömn och öron som ständigt vred sig efter omgivningens ljud.
    Tunga vingslag. En duns. Hennes hjärta frös till is när hon med uppspärrade ögon såg sig omkring. Cerulean? Nej, något mindre. Hilleri? Närhi? Åh snälla, inte Vari–En mörk varg närmade sig, vilket fick de skenande tankarna att tvärt upphöra.
     "Stanna! Kom inte närmare", varnade hon utan att vara säker på om han ens sett henne mot den röda bergstenen. "Vem är du? Vad gör du här?" Raggen som rest sig över rygg och nacke var för stor för hennes tunna kropp och fick snarare motsatt effekt än den hon tänkt. Liten och rädd med desperation i ögonen.

I norr lösgjorde sig en skugga från horisonten. Han syntes bara som ett tomrum bland stjärnorna då han gled likt en slöja över himlen. Natten var som varm sammet runt honom. Bara månljuset som kom bakifrån avslöjade hans mörka kontur.
    Landningen var varken smidig eller klumpig. Rök andades ut i ett flämtande andetag. Han var trött och behövde vila lite. Tyvärr visade sig han inte vara ensam.
     Rök såg sig med en ryckig rörelse. En tik med fientligt kroppsspråk, för att inte nämna den varnande tonen. Den svartpälsade suckade avfärdande.
     “Ta det lugnt,” muttrade han och vände kinden till, tydlig med att han inte ville ha någon konflikt. Musklerna var möra av ansträngning, och hans sinnes saknade den skärpan han vanligtvis hade. Han gav henne en blick ur ögonvrån. Rädslan nådde ända fram genom mörkret.
     “Jag behöver bara vila lite. Sen ger jag mig av igen,” försäkrade han med trött missnöje. Långtbent och gänglig, helt klart någon stäpptyp - men ung, åtminstone yngre än honom. Det verkade konstigt att hon var här själv. Men vem var han att säga något?
     “Jag håller mig här borta, och du där. Funkar det? Jag kan måla ett streck om det får dig att känna dig bättre.”

Zygeria blinkade oförstående. Hon visste inte alls hur hon skulle hantera hanens nonchalans. "V-va? Ja bra, bara... håll dig där borta." Hon var dock inte utan misstanke. Kanske var det här bara en del av hans förklädnad för att vagga in henne i falsk säkerhet. Få henne att slappna av. En spion kanske?
    "Vem är du?", frågade hon på nytt. "Har du blivit hitskickad av dem? Vet–" Hon tvivlade för en sekund ifall hon ens ville ställa nästkommande fråga. "Vet du vem jag är?"

Kanske skulle hennes till synes nervösa fientlighet göra att hon höll sig undan och lät honom vara ifred. Rök vände ryggen halvt emot henne för att tydliggöra hans ointresse och sträckte ut en vinge för att börja tvätta fjädrarna när han hörde hennes röst igen.
     “Va?” frågade han och gjorde ingen ansats i att försöka dölja hur dum han tyckte hon lät. Det svarta ansiktet vändes mot henne igen. En lika irriterad som frågande min hade tagit form.
     “Näe, varför skulle jag veta vem du är? Är du någon lokal kändis eller vadå?” frågande han med rösten drypande av sarkasm. “Pfft.”
     Det blev ganska tydligt att hon var jagad, eller åtminstone kände sig jagad. Han undrade varför, men spekulationerna var begränsade. Något han visste var att han åtminstone inte skulle få reda på det, och han brydde sig inte tillräckligt för att försöka. Det bästa han kunde göra var att fortsätta vara ointresserad. Kanske skulle det göra henne bättre till mods också.
     “Om du verkligen måste veta,” fortsatte han efter att ha vänt bort blicken igen, fokuset på sin utsträckta vinge, “så heter jag Rök.”

Den här snubben var ju helt blåst. Zygeria hade god lust att räcka ut tungan åt hans dumma kommentar och lika dumma ansikte. Hon förstod dock att det bara skulle dra mer uppmärksamhet till henne. Om han talade sanning var det förmodligen bäst att inte interagera med honom alls. Förhoppningsvis skulle han ha glömt av henne om han någonsin stötte ihop med Qu.
    Zygeria ställde sig intill trädstammen så som hon gjort innan hon fått sällskap, men såg nu till att vara vänd mot hanen som presenterade sig som Rök. Rök? Ett sånt oerhört puckat namn men hon antog att hans intetsägande utseende inte direkt hade inspirerat föräldrarna till att försöka med något bättre. Kanske var det lika bra.
    "Okej, RöÖöK", hånade hon oentusiastiskt. "Ska vila lite, men tro inte att jag inte håller koll på dig", klargjorde hon och ställde sig bredbent igen, redo att nicka till en stund. "Kommer du nära blixtrar jag vingarna av dig." Hans nonchalans lurande inte henne. Hon skulle hålla ögonen på honom så länge han envisades med att vara på hennes plats.

Ett kort avfärdande skrock lämnade honom till svars. Efter det lät han henne vara, och hon honom. Det var åtminstone vad hon trodde.
     I öst började horisonten ljusna när Rök beslutade sig för att det var dags att ge sig av. Främlingen stod fortfarande på samma ställe, kanske att hon lutade mer mot trädet nu än innan. Hur paranoid behövde man vara för att känna att man inte kunde ligga, eller ens sitta, när man sov? Och om det var för att hålla sig på sin vakt verkade det inte speciellt effektivt heller. Rök log belåtet.
     Den svarta dimmvargen skakade dammet ur pälsen och såg i ögonvrån hur stäppvargen ryckte till i ögonvrån. Utan att säga något bredde han ut sina vingar och tog till luften efter några långa språng.

Ljudet när Rök tog till skyn ryckte Zygeria ur sin sömn. Hon insåg snabbt att hon säckat ihop rätt ordentligt mot trädet och rätade på sig. När hon sträckte ena bakbenet bakom sig slog tassen i något och hon pep förskräckt till och vände sig om. Där stod en halvt raserad stapel av stenar som hon sparkat ut. Den hade inte varit där innan. Det var hon bergsäker på.
    "Din... DIN SKITHÖG! Vad sa jag?!", skrek hon upp mot himlen och Röks försvinnande siluett. "Ja just det, flyg iväg! Och kom inte tillbaka! Ser jag dig igen så ska jag– ja, jag ska zappa dig ur himlen och sen lite till, tills du blir helt inpyrd. Då ska du få se på rök. Riktig rök! Hör du det va, din himla pappskalle?! RÖÖÖÖÖK!"
    Zygeria skrek tills halsen var torr. Förmodligen hade han inte hört ett ord av vad hon sagt men det hindrade henne inte från att fortsätta sin avhyvling för att slippa tänka på hur förnärmad hon kände sig. Den där knölen hade smugit fram till henne då hon sovit och staplat de där dumma stenarna för att... retas? För att det var kul? För att visa att hon inte alls hade så bra koll som hon sagt?! Hur barnslig fick man vara egentligen? Vilken idiot.
    Även när han var borta och himlen var fri hörde man henne muttra. I ren trots sparkade hon argt ut resten av stenarna, hennes stolthet sårad när hon vandrade vidare.

[Avslutat]