Atmosfären glödde mättat av skratt och glädje. Kanske hade inte den inledande ceremonins avslöjande nått till alla, eller så kanske de helt enkelt inte brydde sig. När insikten av vad det var de hade burit ned sjunkit in hade folkmassan plötsligt krympt runt om henne och luften blev tunnare. Med andan i halsen hade hon börjat leta sig genom vimlet, bort från det öppna torget framför templet. Låga, jäktade ursäktande lämnade henne varje gång hon kände att hon kom någon för nära.
     Till en början hade hon försökt leta rätt på något av sina syskon, eller bara någon hon kände igen, för ett uns av tröst. Men när hon inte lyckades tillräckligt snabbt blev det ängsliga trycket över hennes bröst bara starkare. Hon behövde hitta en liten avskild plats att få andas på. En svag minnesbild av ett litet kärl längs en av de avstickande stigarna från huvudområdet blev hennes mål.
     Ljudet från festligheterna blev förvånansvärt avlägset så fort hon kommit en liten bit in på den upptrampade stigen. Det var som att djungelns växtlighet svalde så mycket det bara förmådde. Flippa hade inte märkt av de försiktiga tårarna som vält upp i hennes ögon förrän nu. Förbaskat. Hon som ansträngt sig och gjort sig fin, nu kändes allt bara hopplöst.
     Det lilla vattenhålet belägen mellan träden såg först ut att vara folktom. Flippa drog ett snörvlande andetag när hon sökte sig närmare.
     “Attans nedrans fördöma-” Precis som hon skulle luta sig närmare vattnet för att skälla på sig själv såg hon något i ögonvrån som fick henne att hejda sig. Någon satt ju där. Främlingens färger och mönster gav honom som ett kamouflage i den omgivande djungeln om man inte tittade direkt på honom. Skam sköljde över henne med hetta. Tårarna hittade tillbaka till ögonen igen och hon slängde blicken i marken.
     “Åh, u-ursäkta. Jag såg dig inte.” Som att allting inte redan kändes uruselt, hade hon nu också sagt massa fula ord inför en främling. Flippa ville bara sjunka under jorden.

[Vargon]

"Vadå, hade du skrikit på vattnet lite tystare om du sett mig?" Vargon höjde på ögonbrynet och såg snabbt över nykomlingen. Han kunde inte se något som förklarade de upprörda känslorna. En liten lock hår stod rätt ut bakom hennes högra öra, helt i olag med hennes annars välkammade päls men han tvivlade på att det var orsaken. Det var inget värt att gråta över och ändå, insåg Vargon ett slag för sent, var det precis vad hon var på väg att göra. Hon hade tårar i ögonen.
    Han bet insidan av sin kind och blåste ut ett ljudligt andetag. Såg sig om för någon typ av räddning från situationen. När han talade nästa gång var den sarkastiska tonen i hans röst borta. Ersatt av något lite mjukare. "Eh, förlåt. Såg inte att du var—" Han skakade på huvudet och gav upp sin ursäkt för att försöka med något lättsammare. "Vad har vattnet gjort dig för att förtjäna en sån utskällning? Behöver jag ta ett snack med det, eller?"

Det ursäktande leendet blev ansträngt när det försökte att hålla mungiporna uppe. Läpparna darrade när hon höll emot gråten. Om tonen i hans röst hade varit ett uns vassare hade hon brustit totalt. Idag var ingen bra dag, minst sagt.
     Just som hon kämpade för att hitta orden att förklara, verkade han ångra sig. Ett snörvlande fniss lämnade henne, och hon blinkade några tårar ur ögonen. Hon log mot honom igen, denna gång lättsamt och genuint. De glasartade ögonen mötte hans, innan hon letade sig mot vattnet igen.
     "Det var faktiskt inte vattnet jag skällde på," förklarade hon lite skamset. "Så det vore orättvist att ge det skulden. Om det är någon du ska ta dig ett snack med så är det nog med mig, faktiskt." Flippa vände sig och såg med ny nyfikenhet på honom. En lekfullhet färgade hennes blick, något nästan utmanande, som en inbjudan till honom att låtsas "ta ett snack" med henne.

Han drog på munnen, något tagen av hennes svar. Det var inte vad han väntat sig, alls. "Hmm, på så vis? Antar att jag riskerar en egen utskällning om jag nekar", sade han och reste sig upp för att gå närmare. I närheten av vattnet kastade han ett snabbt öga på sin spegelbild för att se så att manen låg som den skulle. Det gjorde den.
    Så här nära var doften av vilka än oljor hon haft i sin päls märkbart söt och blommig. Inget Vargon kände igen. Det fick honom att tro att hon inte var härifrån. "Nå, vad handlade det där lilla utbrottet om?"

Tårarna som glittrade i ögonvråna blev kvarlevor av känsloutbrottet som nästan slagit ut. Flippa gav honom en uppenbart spelad, sträng blick, som för att instämma med hans antagande.
    “Ja du, vart ska jag börja,” suckade hon. “Det var väl främst om att jag är en liten fegis, som inte vågar stå för vad jag känner eller tycker.” Tonen började starkt, uppenbart frustrerad över sig själv, men den växlade långsamt till något mer vemodigt. “Att jag inte kan klara mig själv ens en sekund. Att jag hela tiden tar hand om alla andra så att jag slipper ta hand om mig själv. Att jag är så rädd för att vara ensam så jag letar upp första bästa främling som kan rädda mig.” Fli försökte avgöra känslorna bakom hans minspel, men blev rädd för vad han skulle tycka om hon var för allvarlig.
     “Sånt trams, du vet,” sade hon och försökte avvärja den tyngd som hon tyckte känna falla över stämningen. Ett lågt skratt lämnade henne med ett ursäktande leende. Usch, varför var hon så jobbig?

"Jag gillar trams", svarade Vargon, lite dumt kanske, och log. "Och om du någon gång är i nöd så skulle denna främling inte ha något emot att rädda dig från ensamhet, dåligt sällskap, en björn eller vad det nu kan vara." Våghalsigt? Ja. Dumdristigt? Kanske, men det hade väl aldrig stoppat honom förr. Han var på ett nytt ställe, omgiven av okända ansikten och den känslan var något nytt och spännande för honom. Så han tänkte vara våghalsig och dumdristig, och kanske riskera ett eller annat misstag på vägen.
    Vargon såg sig om, som för att säkerställa att de fortfarande var ensamma innan han sänkte huvudet mot henne och viskade. "Du eh—", skrattade han när han kom av sig. "Jag antar att du inte är en av dem, va? Ljusets Krigare."

“Men hallå, vart har du varit? Jag har letat efter dig i flera timmar, varför sa du inte bara-”, Baro tystnade mitt i sin mening. Broderns ryggtavla hade dolt den mindre och spädare individen som stod framför honom. Ett obekvämt uttryck spred sig över hans ansikte. Dels för att behöva avbryta dem, dels för att brodern lämnat honom ensam vid brasan.
    “Jaha… jag förstår öh-”, Baro bet sig i läppen. Varför var han så stel? Det var så här det blev när man aldrig fick träffa nytt folk och bara prata med typ, Solveig.
    “Baro.” Kom det plötsligt ur honom, och något som skulle likna ett leende spred sig på hans läppar. Egentligen såg det mer ut som en väldigt konstig grimas, men det försökte han ignorera. “Var inte meningen att störa, jag bara… letade efter min bror. Vi skulle gå och äta delikatesser från norr, fiskögon och typ val eller något. Och jag har väntat på honom men sen när han aldrig kom så blev jag orolig att något hade hänt och…” Baro tystnade. Det kom som en chock för han själv, att han hade pratar i mer än fem meningar.

Baros röst fick Vargon att tvärvända sig om och de båda bröderna mötte varandra med lika chockade blickar. Till en början visste han inte vad han skulle säga och det gav dessvärre Baro tillfälle att göra sig fullkomligt till åtlöje med sitt pladder. Vargon hade nog aldrig hört honom prata så mycket och så snabbt förut. Det snälla hade varit att stoppa honom där och då, men i stunden var han för upptagen med att försöka släta över sitt egna misstag. Han hade lite för sent ertappat sig själv med att trycka framtassen mot henne—jösses, han hade inte ens fått ett namn—i en skyddande gest. En gest för att trycka henne bakom sig och dölja henne från Baros vy. Det hela blev en påminnelse om hans egna osäkerheter, vilket Vargon inte gillade.
    "Baro", talade han långsamt och lugnt, ett krystat leende på sina läppar. "Jag har för mig att din bror sa att ni skulle vänta till kvällningen. Sa han inte det? Han är nämligen lite upptagen just nu." Han nickade menande mot honan bredvid honom.

Med ansiktet vänt mot marken såg hon upp på honom från under de långa ögonfransarna. Ett lågt fnittrande följde. Flippa kunde inte låta bli att studera honom lite extra. De gröna nyanser, kammen av spretigt päls längs nacken; hon skulle nog inte ägnat honom mycket tanke om de träffats på i Civitas, men här i djungeln verkade allt vara annorlunda. Hans intensiva blick fyllde varken hennes mage med fjärilar eller den där värmen som kunde skölja som en flodvåg igenom kroppen - istället fann hon nästan ett lugn, något tryggt, som om de känt varandra sedan långt innan.
     När han lutade sig närmare vinklade hon nyfiket sitt öra åt hans håll. Hans andetag kittlade henne längs kinden.
     “Va? Åh, nej,” hon vände blicken för att möta hans igen, lekfullt glittrande, “ser jag ut som fanatisk galn-” Innan hon hann avsluta meningen överröstades hon av någon annan. Flippa rätade instinktivt på sig med ett häpet uttryck, innan hon kände hans tass mot henne, innan han hejdade sig hann hon följa med gesten ett steg. Förvirrat såg hon mellan de två bröderna.
     “Åh, åh,” Flippa skruvade ursäktande på sig, osäker på vem hon skulle tala till. Ett lågt, förläget skratt lämnade henne igen. “Det var inte meningen att komma emellan,” försäkrade hon den andre, Baro. “Din bror här räddade mig bara från ett hemskt dåligt sällskap,” mitt eget, hon gav räddaren en snabb, menande blick, “så jag ska inte uppehålla honom något mer.” Ett brett, innerligt leende lyste upp det nätta anletet när hon såg på Baro igen. Hon gav honom ingen chans att protestera och vände sig mot honom.
     “Seså, det är ingen fara med mig. Du tänker väl inte låta din bror vänta? Familj är det viktigaste vi har.” Den naturliga moderligheten i tonen blandades med något lekfullt i hennes blick.

Till en början försökte han protestera. Nej, vänta lite. Du behöver inte ursäkta dig, det är min bror som är trög. Men han insåg snabbt att det inte var någon vits att argumentera med henne.
    "Du tänker väl inte låta din bror vänta? Familj är det viktigaste vi har.”
     "Åh, visst är det så", nickade han. "Ibland är det nästan så att man vill—åh, jag vet inte—mosa dem för att verkligen göra sig påmind om hur oerhört viktiga de är för en. Finns inget finare än syskonkärlek, eller hur? Man liksom förstår varandra på ett helt annat plan. Som när man behöver tröst eller hmmm, inte vill bli störd." Vargon sköt brodern en vass blick som inte matchade hans sockersöta, på gränsen till maniska leende.
    "Hade hatat om vi förblev främlingar", sade han och fångade upp hennes blick med sin. "Men en räddares jobb är aldrig över och just nu verkar det som att jag måste rädda min bror från sitt eget handikapp. Vi kanske ses." Med det reste han sig upp och lämnade hennes sida för att gå Baro till mötes. "Kom då, tjockskalle", muttrade han när han passerade utan att vänta in honom. "Och stäng munnen och sluta se så förvånad ut. Maten är där borta."

Baro fann sig själv i ett förfruset tillstånd. Han fick inte ur sig några ord och blicken hade fastnat på den röda, läckra varelsen. Det gjorde att han också knappt lyssnade på något utav vad de två andra sade till varandra. Men när han kände sin broders vassa blick bränna så rycktes han ur sitt tillstånd. Dags att röra på sig alltså. 
    ”Förlåt, att jag avbröt. Syskon borde också försöka att hålla tiden lite, det är ju trots allt kväll. Men, trevligt att träffas,” tvingade han ur sig och gjorde ytterligare ett försök att le. ”Otrolig päls måste jag säga, vilka färger och dina ögo-”
    ”Kom då, tjockskalle.”
    Vargons röst fick honom att rycka bort blicken ifrån honan och han ruskade på sig. Vad hade ens hänt? Det kändes som om han hamnat i någon sorts paralys, fylld av skam och andra främmande känslor. Baro var alltid den som var seriös, inte gillade trams och gjorde sin plikt. Han var i och för sig, dock världens sämsta förlorare – och kanske hade det faktum att hans bror fått fler vänner än vad han gjort träffat en känslig punkt.
    ”Hejdå,” sa han snabbt innan han vände sitt fulla fokus mot sin bror. ”Varför känns det som ombytta roller? Du ser bister ut, det brukar vara min grej.”