Han och systern hade följt lederna på den här sidan bergen i ett virrvarr fram och tillbaka runt Civitas vid det här laget och äntligen beslutat sig för att röra sig vidare. De hade haft kul, men rykten om en öppen inbjudan på fest hos Ljusets Krigare hade påmint dem om deras faktiska uppdrag och nu var de så sakteligen på väg.
De två hade kommit varandra förvånansvärt nära under resan, visst gick de varandra på nerverna ibland men de hade också överlag väldigt roligt. Just idag var de dock båda lite trötta och dimman kombinerat med ett tjockt molntäcke gav ingen chans till att faktiskt upptäcka saker på vägen. Allt var bara grått och det tycktes frammana en tryckande huvudvärk.
Om det var någon form av tröst så var de iallafall hyfsat säkra på att de var på väg åt rätt håll, det fanns bara en stor led åt det här hållet och den ledde till passet som skulle ta dem genom berget. Hade de behövt klättra, bokstavligen bestiga berg, för att ta sig till LK fanns det är stor risk att de bara skitit i sitt uppdrag helt och hållet. Iallafall Jabbe, Shamira-Eva var trotts sin goda humor något mer mån om att prestera i flocken. Himla torrboll-beteende om man frågade honom.
Eller, det var iallafall vad han sa till sig själv. Men sanningen var att systerns ambitioner faktiskt börjat smitta av sig lite på honom. Eller, kanske inte ambitionerna med flocken men han hade kommit på sig själv med att träna sina krafter trotts att där inte fanns en enda lärare eller mentor att tvinga honom till det. På sin alldeles egna fritid. Kanske var det de många, svidande förluster han haft längs resan, eller hur kul det faktiskt varit de få gånger han vunnit en strid, något hade iallafall motiverat honom.
Fukten i luften gjorde elektriciteten mer oförutsägbar än vanligt, så idag var det emotionerna han övade. När han tänkte efter var det kanske därifrån huvudvärken kom egentligen. Oavsett så var en relativt väl-befolkad vandringsled på väg mot ett stort event en perfekt plats att öva på främlingar. Han hade redan terroriserat systern med det tills den enda känsla som kom ifrån henne var mordisk frustration. Och efter några dagar av att känna av förbipasserandes sinnesstämningar, i vissa fall till och med interagera baserat på dem, kände han sig nu - något högmodigt - redo för nästa steg.
En siluett kunde synas i dimman och då han sände ut sina känslospröt tycktes där finnas en total likgiltighet för omvärlden, kanske med en liten krydda av frustration. Över vädret, antog han, för det var hur han själv kände. Kortfattat kändes främlingen som den perfekta kandidaten att testa att charma lite, inga allt för starka negativa känslor men inget fuskigt lätt heller.

Det var med lätta, självsäkra steg som han mötte upp den andre. Hans fasta ögonkontakt gjorde det tydligt att han avsåg faktiskt prata med inferohonan, inta bara strosa förbi.
"Men goddag goddag!"
Hälsade han käckt samtidigt som han gjorde sitt yttersta för att ge sig själv en karismatisk boost gentemot främlingen.
"Förbannat fantastiskt väder idag eller hur?"
Drog han till med följt av ett sarkastiskt skratt för att verkligen understryka att han skämtade. Det var med spänning, och stor koncentration, som han försökte söka av den andres känsloläge samtidigt som han upprätthöll sin charm.

[Adena ]

Eftersom Adena inte fick vistas i Civitas längre så hade hon blivit alldeles upprymd över festen som skulle hållas i södra delarna av landet. Äntligen kunde hon ställa till det med saker igen. Men resan dit var lång, och vädret var skit. Bokstavligt talat, hemskt. Det hade regnat och åskat och blåst och varit kallt och nej fy. Hon hade försökt att sätta eld på saker, men de mesta hade bara blivit en pyttepytteliten eld för att sedan sakta men säkert släckas. Zimerhonan Adena dödat längs vägen hade åtminstone gjort resan lite rolig.
    Det var mycket folk på vandringsleden, och i vanliga fall brukade Adena hitta andra vägar för att slippa allas tjat. Men idag orkade hon faktiskt inte bry sig, hon ville bara komma fram.
    “Men goddag goddag! Förbannat fantastiskt väder idag eller hur?”
    Adena höjde sina ögonbryn i en ogillade min när hon granskade främlingen framför henne. Var han helt från vettet eller, vad med det här vädret var trevligt? Han såg dessutom inte klok ut. Vad var han ens? Lång, smal, spinkig. Nej fy. Ingenting för henne. Men, kanske kunde det här vara hennes rolighet för dagen.
    Ett stort brett leende spred sig på hennes läppar, och hon tog ett kliv emot honom.
    “Nej men hej! Jättefint väder, frisk luft och sådär.” Adena ville spy på sig själv när hon försökte vara trevlig och glad. Det lät inte ens som henne, det lät som någon fjantig liten brud som… nä, det gick inte. Ilskan blossade ur henne fort, och ett tydligt uttryck av avsmak spred sig över hennes ansikte.
    “JÄTTEfint väder verkligen, är du BLIND eller?” Adena nästan spottade ur sig orden. Det faktum att han varit sarkastiskt flöt förbi henne totalt. “Försöker du ragga upp mig eller vad är ditt problem? Det där,” hon gjorde en gest med tassen för att peka på hela honom, “är inte min typ.”

Honan var inte det lättaste att läsa av och det första intrycket han fick av henne var mycket förvirrande. Först kanske lite extra irritation, sedan något som mest kändes som glädje eller humor och ett bländande leende som helt klart fick honom att slappna av lite. Sen vände det fort. Han fann det svårt att inte själv bli påverkad va hennes svallande ilska. Förolämpningarna hjälpte inte heller, och till sitt stora förtret hörde han Shamira-Eva skratta skadeglatt åt dissarna.
"Men har du hört talas om sarkasm eller?"
Klagade han trotsigt. Sen försökte han skärpa sig lite och skruvade upp sin charm så gott han bara kunde. Kanske hade han sumpat det första intrycket men fortfarande fanns det nog en chans att vända det här. Förhoppningsvis.
"Svårt att inte ragga på en tuffing som du, men jag fattar hinten.."
Tuffing kändes tryggare än skönhet baserat på hennes attityd liksom mängden av ärr. Han gjorde sitt bästa för att lugna ner stämningen och sända ut chill energier åt inferons håll.
"Var är du på väg?"
Förhoppningsvis kunde en fråga avväpna situationen lite.

Adena gav honom ytterligare en ogillande blick när han trotsigt snäste tillbaka. Egentligen borde hon inte förvänta sig mer med tanke på hennes egen personlighet och attityd, ändå gillade hon inte när folk var ohyfsade mot henne.
    Det var nästan som om han läst hennes tankar, för plötsligt verkade han ha ändrat sitt beteende. Adena uppfattade honom med ens som… charmig? Hans röst lät äldre, mognare.
    Adena slängde en misstänksam blick mot honom, men valde att inte säga något elakt igen - än. Istället rullade ett fnitter ur hennes bröstkorg, men det var inte värst charmigt utan lät mer som ett skratt från en psykopat. Det sistnämnda stämde ganska bra in på henne.
    “I vanliga fall spyr jag på såna som dig,” ärligheten var åtminstone ingenting som verkade försvinna, “jag menar. Äter du ens? En dam som jag behöver något med lite kött på benen.” Hon synade honom nerifrån och upp igen. “Men, du har rätt - vem skulle inte vilja vara med någon som mig?”
    Det ryckte i hennes läppar och hon tog några kliv närmare. Samtidigt gav hon den andres sällskap en blick, mest för att se till att de inte planerade några dumheter.
    “Jag är på väg till Ljusets Krigare. Har lite, oklara affärer att ta hand om, om man säger så. Ni då? Är ni inte lite för unga för att vandra alldeles ensamma?” Det var inte av omtanke hon ställde frågan, snarare ville hon veta om de hade sällskap av några äldre eller inte.

"Planerar du att käka upp mig eller?"
Flirtade han vidare, något tafatt, och blinkade med ena ögat. Försökte vände hennes pikar till sin fördel med humor. Shamira-Eva verkade inte lika road, hon höll sig tydligt i bakgrunden och närmast utom hörhåll. Kände uppenbarligen av inferons dåliga vibbar mycket bättre än Jabbe, hans emotions-kraft till trotts.
"Åh, vi ska också till LK! Lite party är vårt främsta uppdrag. Låter lite tvärtom ditt motiv, vi är mer pleasure than business om du förstår vad jag menar."
Han var så härligt avslappnad och ändå mogen. Hoppades han att hon skulle tycka iallafall. Hela grejen hade kanske stigit honom åt huvudet lite, motivet att bara öva sin kraft lite lagom hade spårat iväg och han var som beroende av att fortsätta läsa av och manipulera stämningen.
"Vi ska möta upp fler från vår Flock på vägen. De borde komma ikapp när som helst nu!"
Stack Shamira in med en något jäktad röst innan han hann säga något mer. Han sköt henne en giftig blick, om hon nu måste luras kunde hon väl hitta på något som inte framställde dem som så barnsliga. Han var övertygad om att hon njöt av att sabba hans game, men invände inte. Det skulle ju bara vara barnsligare att börja tjafsa med sin syster rakt framför en brud.
"Ett helt rövarband med festprissar."
Stämde han ändå in med ett flin, trotts att detta omöjliggjorde att de tog följa med främlingen utan att bli avslöjade i sin lögn.

Adena missade inte den giftiga blicken som for mellan syskonen, och hon kunde inte låta bli att ägna en tanke åt sina egna avkommor. Levde de ens? Inte för att det spelade någon större roll egentligen. Det hade varit en lättnad att skiljas ifrån dem, oavsett vad de tyckte om det.
    Hon ruskade på huvudet vid alla tankar och vände åter fokus till de två syskonen.
    “Er flock säger du?” Adena gav honan en något intresserad blick, innan den vandrade vidare till den som talade mest. “Tänkte väl att ni var lite för unga för att vandra helt ensamma,” hon tog ett kliv närmare, “ni vet väl att det finns stora stygga vargar här? Ni vet väl, att alla vill er inte gott här i världen?” 

Till hans stora förtret verkade inte inferon snappa upp på hans aura av mogen avslappnad världsvana. En lätt huvudvärk och kraftigt kurrande mage antydde också att hans kraftreserver kanske började tömmas. Detta var inte något Jabari-Joel tog notis om.
"Åh, du ska veta att vi kan klara oss själva, tror omvärlden gör bättre i att inte lita för mycket på Oss!"
Flinade han. De var trotts allt Lykoris, utvalda av Moriko, ute på sitt första egna uppdrag. Även om han inte var en speciellt ambitiös flockmedlem så hade kulturen av totalt storhetsvansinne absolut påverkat honom.
"Och till stora stygga vargar har jag bara en sak att säga: kom ann då!"
Han avslutade med ett brett, kaxigt leende.

Shamira-Eva facepalmade på en metafysisk nivå, och gjorde sig redo att springa.

Det verkade som om unghanen antingen hade höga tankar om sig själv eller bara var en dåre. Vad hon kunde se dolde sig inga muskler bakom de spinkiga benen, så om han inte hade några speciella krafter borde han inte vara någon fara för henne.
    Ett litet leende spred sig på hennes läppar innan hon formade en illusion över syskonet. Hon skapade en bild av flera larver som plötsligt började krypa i manvargens ansikte, och väntade för att se om hanen skulle reagera.

Ett gällt skrik från sin syster fick Jabbe att vända blicken bort ifrån infero-tiken. Han kunde känna paniken och adrenalinet i Shamira-Evas kropp medan hon slängde med huvudet och krafsade med framtassarna i sitt ansikte. Det såg ganska fånigt ut, hur hon skuttade runt och skrek, och Jabbe hade kanske skrattat om det inte var för de äckliga maskarna som krälade över henne. Det var illamående-framkallande. Hans första tanke var på de odöda i Ken-Yak som flocken pratat om. Men de hade ju inte ens varit där, hur skulle Shamira ha kunnat bi smittad?
Ett roat läte som övergick i en rullande morrning kom bakifrån honom och hans hårt kämpade hjärnceller lyckades inse att honan antagligen låg bakom det här. Längre än så hann han inte resonera innan han blev tacklad, hårt.
Med en korsning mellan ett gnyende och ett morr snodde han runt och lyckades med nöd och näppe hålla sig stående. Utan tvekan slängde han ut med ena frambenet och träffade en perfekt bitch-slap rakt på honans redan ärrade kind. Sekunden han kom i kontakt med henne släppte han elektriciteten fri, han var ingen mästare på sin kraft men så starka chocker han förmådde framkalla pulserade ut i honans ansikte och kropp. Nu hade man verkligen önskat att han inte lagt hela mötet hittills på att slösa energi på en charm som inte ens fungerat. Han kände själv hur svag han var, huvudet lite snurrigt och bultande.
"Shamira, spring, bara spring!"
Det var en ur-usel idé att springa in mot skuggpasset när de blev jagade, och hade hans syster inte varit så distraherad av honans illusioner hade hon kanske påpekat detta. Istället satte de båda bara tanklöst av mot det mörka bergspasset.

Adena fnös till av slaget som träffade hennes ansikte. Hon hade tappat känseln där för längesedan, i stället kändes hans slag som en värmande smekning.
    Med höjda ögonbryn såg hon hur de plötsligt började att springa rätt in mot Skuggpasset. Dem vore inte de första att bli dräpta där, men inferon visste inte om hon var på humör för att springa ikapp ett par uppkäftiga barn idag. Förhoppningsvis hade hon åtminstone skrämt slag på dem rejält, och kanske hade även den gamla ilska inferon lärt dem en läxa.
    "Så ja, öka takten så den äldre damen inte hinner ifatt er!" Ropade hon belåtet.

[Avslutat?]