Astrid hade hållit humöret uppe för valparna hela dagen. Det var nytt för dem att större delar av familjen inte längre skulle finnas där. Hon visste att förändring kunde vara jobbiga, och ville göra allt för att de yngre inte skulle bli för påverkade av det. Förändring kunde också vara något bra. Men var det här verkligen rätt val? Hon hoppades innerligt på det.
    Så fort de små liven hade somnat tillsammans med resten av familjen hade zimaerhonan smugit sig ur tältet. Hon hade hittat en liten plats några meter bortanför deras då tillfälliga tält som nu blivit ett riktigt hem. En plats att komma tillbaka till. Det kändes konstigt att tänka på, men samtidigt kändes det som en trygghet.
    Hon tog ett djupt andetag och såg upp mot himlavalvet. Kanske hoppades hon på ett tecken, något från Zelenoch som talade för att det här var rätt beslut.

Astrid visste inte hur länge hon satt där, väntandes på ett tecken på himlen. Men det som fick henne att flytta blicken var en skugga i ögonvrån. Det var Lev som stod vid tältöppningen och nu närmade sig henne. Genast spred sig en blandad känsla inom henne. Nervositet, och hopp.
     “Hej. Kunde inte sova,” hälsade hon försiktigt och harklade sig. Hon hade varit nära gråt, men ville inte att han skulle se henne på det sättet. Hon gjorde en gest med tassen för att visa att han gärna fick slå sig ner bredvid henne om han ville.
    “Det känns konstigt…” Hennes  röst var lågmäld. “Att de inte är här längre. Men att du är här gör saken lättare.” Hon gav honom en blyg blick, och om det hade varit ljust ute hade han sett hennes kinder blossa upp i rosenröda färger.

Sömn hade aldrig kommit lätt för honom. Kanske var det ett inlärt beteende sedan han var valp, då han spenderat varje natt väntande utanför Norspirets port. Så när Astrid oväntat lämnat hyddan hade lade han genast märke till det. Kanske hade hon gått ut för att dricka lite vatten eller för att få en stund för sig själv. Han reflekterade inte över det till en början, men när tiden gick och Astrid inte kom tillbaka blev det svårare och svårare att inte gå ut efter henne.
     När det sista stygnet av återhållsamhet släppte reste han sig försiktig upp och gav de familjemedlemmar som fortfarande var vakna en ursäktande blick innan han smög sig ut. Astrids skepnad avtecknade sig lysande ljus mot den dunkla omgivningen. Hennes hållning skvallrade om en uppgivenhet, men den var inte överraskande. Saknaden av hennes föräldrar var tydlig, även om hon gjorde ett bra jobb att dölja den för de små. Men Lev visste att den fanns där, för han levde med samma känsla.
     Lev slog sig ned intill henne efter hennes inbjudan.
     “Vill inte inkräkta,” inflikade han med mjuk röst. Men när hon fortsatte blåste hennes ord ur all osäkerhet ur hjärtat på honom. Han log, och hoppades att hon inte skulle anse det opassande.
     “Glad att du känner så, ‘Strid. Om det finns nåt jag kan göra för att hjälpa till, tveka inte att fråga. Ska göra mitt bästa.” Lev mötte hennes glansiga blick. Han såg sorgen hon försökte dölja. “Kan till och med vara barnvakt, om du och Hedvig vill ha en stund för er själva.” Lev förvånade sig själv med sitt eget erbjudande. Hur enkelt det kändes, och att han faktiskt menade det.
     “Tror de börjar vänja sig lite med mig nu faktiskt. Odd började inte grina när han såg mig idag iallafall.” Lev hoppades att hans skämt skulle landa rätt. Han pausade ett ögonblick och lät leendet falla lite. Hans sedvanliga sammanbitna uttryck hade fått en ny, mjukare glans när han befann sig runt henne. Något som han själv inte märkte av.
     “Det är okej att vara ledsen,” poängterade han. “Du behöver inte låtsas för mig.” Han gav henne en menande blick.

Det ryckte i hennes läppar åt hans förslag. Hon hade aldrig tänkt på hur Lev var med valpar, hade aldrig trott att det var något som skulle bli aktuellt. Men han hade gjort ett bra intryck på dem, och det gladde henne. En annan känsla hade växt fram hos henne, men det var förbjudna tankar som hon inte borde ägna sin tid åt att tänka på nu när hon hade fullt upp med de föräldralösa valparna.
    “Vet du, att Odd grinade åt mig de första veckorna också. En riktigt pipas det där,” smålog hon. Det hördes bara värme och kärlek i hennes röst när hon talade om systersonen. Han hade varit en av de som varit lite mer tveksam till Levs närvaro. Men, främlingar var trots allt alltid något nytt.
     När Lev talade igen mötte hon försiktigt hans blick. Hennes leende hade falnat något, och hon drog in den friska men fortfarande varma luften.
   “Det är svårt,” erkände hon uppgivet. “Jag vet ju att de kommer tillbaka, att det inte var sista gången vi sågs… ändå är jag livrädd att något ska hända.” Hennes blick rörde sig mot himlen igen. “Det finns en ondska där ute, som jag själv har blivit besparad av hela mitt liv. Men när jag hittade valparna… det som hände dem… det var ondska. Och jag vet att den finns där ute. Tänk om min familj… vad gör jag då?” Meningarna var osammanhängande, och hon hade blivit tjock i halsen av tårar igen. Det var så mycket som kunde hända, så mycket som var oklart, och hon gillade inte känslan av att inte veta.

Lev lät sina känslor följa med i hennes. Den rädsla hon tillkännagav var inte obefogad eller konstig. Snarare tvärtom. Det var något som kunde bli verklighet. Tankar och minnen tog med sig avlägsna känslor som ett tidvatten.
     “Det är svårt.” Det tog honom ett tag att hitta styrkan i rösten igen. “Finns inget bra svar på det. Man bara,” han tvekade, “fortsätter ändå.” Levs blick hade fallit ner i det frodiga gräset framför dem. Hjärtats slag värkte som knivhugg. Tenn var död, vad fanns det att göra? Vad hade han gjort?
     “Man är starkare än man tror,” förtydligade han svagt. “Man- man hittar något nytt som leder en vidare.” Lev såg upp på henne igen, vemodet inombords nuddade vid hans ögon. “Något nytt att kämpa för.” Han fann hur tyngden av alla smärta mildrades när han såg på henne. Ett litet leende hade trätt fram emot hans vilja.
     “Det är inte dumt att oroa sig,” fortsatte han i en något stadigare ton. “Det är nog nyttigt, på något vis. Det är väl så man vet att något är viktigt.” Lev kände hur en del av honom bara ville berätta allt för henne. Allt om Maksim, om sin pappa, om vad han själv gjort. Men den impulsen dödades lika fort av den överväldigande rädslan. Vad skulle hon tycka? Skulle hon låta honom stanna kvar här? Han kunde inte riskera att förlora henne, och allt det innebar.

Astrid lyssnade på honom under tystnad. Hennes blick var fäst vid en liten, blå blomma som växt sig högre och större än resten av dem. På något vis påminde den henne om Lev. De väldiga hornen, stor och stark. Hur kunde han vara så ung men så klok? Det var som om alla ord han yttrade lugnade henne, fick henne att acceptera känslan av ovetande. Kanske hade allt han sagt i den stunden fått henne att lyssna.
    Hon kunde känna hans blick mot sin, och höjde försiktigt på hakan för att möta honom. Det lilla leendet på hans läppar smittade av sig på henne utan att hon tänkte på det. Hon var fortfarande nära gråt, och hennes ögon var fuktiga, men han hade lugnat henne.
    “Du har rätt,” nickade hon instämmande. Astrid hade oroat sig för honom också, när de varit ifrån varandra. Hon hade undrat om de någonsin skulle ses igen, eller om det hade varit sista gången. Lev var viktig för henne, och hon var så glad att han var här vid hennes sida nu.
    “Tur att jag har tre busfrön att kämpa för,” viskade hon lågmält. Och dig.

Lättnaden av att hon ändå funnit tröst i hans ord avslöjade hur mycket han faktiskt brydde sig. Hur mycket han ville vara där för henne i stunder som dessa. Lev log bredare åt henne, och lät ett lågt skrockande lämna honom till svars. Ett innerligt, kärleksfullt skratt.
     När blicken letade sig ut över de böljande åsarna fann han sig försiktig luta sig närmare henne. Hjärtat som alltid fladdrat av endast tanken på något liknande kändes förvånansvärt lugnt. Det där pojkaktiga nervositeten hade för stunden flytt honom och lämnade rum till en frid. En ro han inte känt sedan han var valp, och hans familjen fortfarande var hel. Den tog honom tillbaka till alla kvällar han lekt sig trött och somnat till ljudet av hans pappas röst i hans mammas famn.
     När han kände hur Astrid sjönk ihop intill honom och lät hennes vikt vila på honom andades han belåtet ut. Försiktigt vilade han sitt huvud mot hennes hjässa. Blicken riktad ut över landskapet inför dem. Sommarhimlens vackra toner djupnade inför dem, men kvarlevor av solen vilade ännu i horisonten. Ändå trotsade månen ljuset med sin närvaro. Det var en magisk kväll.
     Just när Lev fann sig trollbunden av stundens känslosamma atmosfär, flimrade en stjärna på himlen och föll. Ett stjärnfall, tydligare än han någonsin sett. Han drog varsamt efter andan innan han riktade sin mun mot Astrids öra.
     “Önska dig något.” Sedan slöt han ögonen och gjorde detsamma.

[Avslutat]

---