Deino hade utforskat den vackra lövskogen när hon fått syn på den stora sprickan i marken. Hon hade blivit andlös av förtjusning och valde att genast se var den ledde. Självklart hade hon gått så nära kanten hon förmått för att kika ner, men det hon sett, var endast mörker. Vilket inte alls avskräckte henne från att ha följt sprickan, farligt nära kanten. Den hade lett in henne i någon sorts skog, som verkat helt död, men den hade inte intresserat henne. Den stora sprickan fyllde hennes tankar och hennes löjligt fantasirika slut på den gjorde henne nästan galen av förväntningar. Hon ville verkligen se vart den ledde.

När skogen nått sitt slut, hade hon kommit in på en slättliknande mark. Och där passade hon på att fylla den kurrande magen med välsmakande smådjur innan hon fortsatt sitt äventyr. Solen hade stått lågt på himlen då hennes 'resa' startat, och nu var den på bra väg ner. Mörkret hade redan lagt sig, men inte tillräckligt för att hon inte skulle se. Det var alltså inte kolsvart än.

[ Reserverat för León :> ]

Skymmningen var påväg och León beslöt sig för att börja dra sig tillbaka hemmåt mot valparna. Denna dag hade till och med solen vågat sig fram och den svarta honans röda tecken fick en röd glans och det röda blodet som var runt hennes mun och bringa lyste också i en klar färg. Nästan som om man kunde tro att blodet var en del av tecknen.
Men nej, León hade bara varit på jakt, som vanligt för att få fylla hennes och hennes valpars magar ännu en gång.
Hon hade varit borta heladagen eftersom hon gått vid denn väldiga sprickan för att hitta en plats där hon kunde ta sig över där det inte var för brett. Så hade hon till slut hittat en plats och fått kommit iväg och jaga och nu var hon mättad och faktiskt på bättre humör en vad hon hade varit på länge. Det smala stället i sprickan skulle bli till en bra användning i framtiden.

Hon började trava lugnt mot Mardof's håll och snart såg hon den väldiga sprickan så hon började söka sig mot den inte lika breda delen. Hon kände på samma gång doften av valp, först slog en dum tanke henne att det kunde varit någon av hennes egna. Men nej det var det inte. Hon struntade i valpdoften, hon skulle hem nu. Så hittade hon platsen hon sökte och backade bak för att ta fart. För så tun att hon bara kunde ta ett litet skutt över den var det inte. Så satte hon fart på tassarna och lite småstenar revs upp av hennes tassar så tog hon ett språng och hennes kropp sträcktes ut då hon tog ett hopp över klyftan, man kunde nästan kalla henne elegant.

Tassarna sattes i marken så pass nära klyftans kant, att endast ett par centimeter skillde den lilla kroppen från att bli ett med mörkret. Ett med mörkret, som hon inte visste hade något slut. Men hon visste, att skulle hon ramla, skulle hon dö. Det hindrade henne inte, för det var det som gjorde det hela så spännande. Att veta vad som faktiskt kunde hända om hon tog ett snedsteg, det fick adrenalinet att pumpas ut i kroppen. Detta var hennes egna sätt att hålla livet i spänning. En del skulle antagligen kalla henne tokig, andra skulle hålla med. En gång hade hon mött en varg som varit lika knäpp som hon, fast ännu värre. Det hade slutat med att han blivit dödad av em ursinnig björnhona.

Tvärt bröts henne koncentration och hon vinglade till, snabbt ställde hon ner alla fyra tassarna på marken och såg sig omkring. En svart varelse skymtade hon en bra bit bort. Glädjen bubblade upp inom henne, denne kanske visste hur avgrunden blivit till? Glatt satte hon av i en väldig fart för att den andra vargen inte skulle hinna försvinna.
På närmare håll kunde hon se färgerna vargen bar, svart och rött. Vad lustigt. Det fick nästan hennes egna väldigt inte färgglade päls att se tråkig ut, men det skulle hon aldrig erkänna.

Deino stannade imponerat upp när vargen tagit ett språng ut över klyftan, och sedan landat på andra sidan. Coolt! Hon fortsatte närmare och upptäckte att det inte var lika brett där vargen hoppat över. Men fortfarande, coolt!
" Hur.. Hur gjorde du det där? " Frågade hon högt, eller ja, högt nog för att den andre skulle höra henne.
" Jag vill också kunan göra så! " Det hördes på hennes röst att hon var upphetsad, och det till max. Nyfiket gick hon fram till kanten igen, och försökte räkna ut avståndet.
" Var det svårt att hoppa över? "

León hade precis tagigt mark då hon hörde steg och hennes huvud vändes kvickt mot den platsen där stegen komifrån. Det var valpen. Hade hon med flit kommit hit? Kanske..
Hon visste inte riktigt om hon skulle orka med fler valpar förutom hennes egna just nu.
Men hon tittade på den, hon värkade imponerad av hennes hopp över klyftan.
De flesta vuxna vargar skulle klara det, inte så mycket att kanske bli imponerad över precis, men valpar brukar bli det över lite allt möjligt.
Hon la huvudet på sne och tittade lite road på valpen.
"Åh du.. om du försöker nu kommer döden bara att möta dig väldigt snabbt, dumnt.
Vänta tills du blir större" sade hon, inte med den kalla stämman hon annars brukade bära, mest road. Om valpen irriterade henne skulle hon inget göra, men man visste ju inte hur de brukar bära sig åt och framför allt var hon ju inte hennes egen.

Varför var hon inte hos hennes föräldrar? Kunde de inte passa sin dotter bättre? Eller kanske var de endå någonstans i närheten. Hennes blick svepte snabbt kring omgivningen men ingen främling såg hon. Och inte hade hon känt doften av någon annan heller.
Kanske föräldrarlös som hon själv hade varit en gång i tiden, kanske kanske inte.
"Var är dina föräldrar, valp?" sade hon sen med en hårdare röst, allvarlig. Varför fråga då hon endå inte brydde sig. Det var ju endå inte hennes egen. Hennes öron fördes smått irriterat bakåt och den svart röda svansen svepte snabbt till bakom henne.

Deino såg forskande på honan. Större? Hur mycket större då?
" Hur stor måste jag bli? " Frågade hon, med glad stämma. Jättestor ville hon bli. Fast inte gammal. Bara större. Hon såg som så liten och hjälplös. Men hon kunde ju ta hand om sig själv. Hon kunde jaga och skaffa mat. Oftast. Vintern hade inte tagit kol på henne, inte än iallafall. Det tyckte hon var bevis på att hon kunde klara sig utmärkt själv.

Frågan honan ställt fick ett flin att spridas över hennes läppar.
" Jag vet inte var dom är, och inte bryr jag mig heller. Jag är jättebra på att ta hand om mig själv " Sade hon stolt. Det var sant. Hon hade för länge sedan gett sig av från sitt så kallade hem. Men aldrig hade det känts som ett hem. Aldrig någonsin. Det hade fått henne att smita ut i natten och lämna lyan bakom sig för alltid.
Hon hade inte lagt märke till honans irriterade kroppsspråk, kanske hade det varit ett misstag.
" Var ska du gå? " Frågade hon nyfiket och gick närmare kanten igen.

León tittade på henne höjde lite på ett ögonbryn och flinade vagt.
"Större brukar oftast betyda vuxen, chica" sade hon och skakade på huvudet fundersamnt innan hon satte sina tassar i takt. Hon borde börja gå hem nu.
Ungarna väntade säkert på mat.
Men hon hörde också vad hon svarade och León stannade kort upp och vände huvudet mot valpen, vagt fundersamnt.
"Världen är inte så enkel" sa hon bara kort, hon själv hade också gått iväg, men inte av egen hand. Nej, bilderna på blodiga kroppar kom upp i hennes tankar och hon bet sig i läppen, det var länge sen hon hade tänkt på sin familj.. eller föredetta men nu kom de tillbaka då hon hörde denna valp prata.

"Att lämna sina föräldrar bara så är bara rent dumnt" sa hon sen och fnös och fortsatte sedan. Om honan ens lyssnade visste hon inte men plötsligt hörde hon hennes röst igen men denna gång stannade hon inte upp utan fortsatte att gå lugnt.
"Hem" svarade hon bara kort, fast igentligen så hade hon inget hem, aldrig haft, kommer troligen aldrig ha. TDN kunde kanske räknas som hennes familj men inte i León ögon, det var ännu bara en plats att få lärdom och styrka ifrån.
Inget hem, nej. En suck lämnade henne.

" Men jag är ju nästan vuxen ju " Sa hon glatt och började gå i samma riktning som honan. Hennes sällskapssjukhet hade tagit över äventyrslystnaden. Ensam var frihet, men sällskap var mer värt i vissa fall. Och nu hade hon varit ensam så pass länge att hon hellre gick med honan än själv.

'Världen är inte så enkel'
" Varför inte dåå? " Frågade hon henne och ökade lite på farten. Enligt henne själv verkade den ganska enkel. Solen gick upp först, och sen ner, och då kom månen fram. Hon andades in och ut, inget konstigt. Det fanns fyra årstider.. Ingenting hon kom att tänka på var särskilt komplicerat.

" Var ligger hem? " Glatt skuttade hon efter honan. Själv hade hon inget hem, och ansåg att hon aldrig haft ett riktigt heller. 'Hemma' för valpar var väl antagligen lyan, men den hade aldrig varit hennes hem.

" Jag heter Deino. Vad heter du? " Hennes tonfall var både glatt och nyfiket.
Hon höll sig några decimeter ifrån honan, men inte mer än så.

Valpen följde efter, varför det? Nödvändigt kanske inte. Men hon gjorde det iallafall och faktiskt så brydde hon sig inte om att hon följde med. Hon skulle endå behöva venda om då de kom till reviret, annars skulle hon själv få lite mer käk.
Hon gav valpen en kort blick då hon talade.
"Där såg du själv! Det jag sa om att världen inte är så enkel kommer du inte förstå innan du blir vuxen, och vuxen är du inte på långa vägar" förklarade hon kort och fortsatte, struntade i om valpen inte han med.
Hon skulle tillbaka till lyan inget annat.

"Hem ligger ingenstans men lyan ligger i lavaöknen" sa hon med sin neutrala och smått kyliga klang och fortsatte framåt.
Flickan presenterade sig, så hon förstog vitsen med att vara artig iallafall, något att se nytta av, León nickade.

"León"

[kort :c]

På grund av min inaktivitet så avslutar jag nu rollet. Jag får sådana skuldkänslor för att min fantasi inte räcker till. Så förlåt för att jag tagit upp plats i din tidslinje så länge. D: