Uppe i trädkronorna var de enda ljuden som hördes ett svagt susande från vinden, vacker fågelsång och ett mjukt klirrande från ett halsband prytt av snäckskal. Solens ljuspelare mellan lövverken skapade en perfekt lekplats för en rastlös Silanni. Den lilla varelsen hoppade från ljusfläck till ljusfläck och flämtade då och då teatraliskt när tassarna landade i skugga. Inte långt efter lekens början försvann fotfästet varpå honan tumlade ned från trädet. Det var med ett pärlande skratt hon rätade upp sig i luften med vingarna fladdrande för att landa på den mjuka gräsklädda marken. På ett ograciöst vis lyckades hon snubbla på sina egna tassar och föll framlänges med en mjuk duns. "Äsch, inte igen." 


Qvittra hade följt Ötamons södra flod, ombedd att inte störa flockmedlemmarna som vävde nya växtboningar. Med dålig koll på tid och rum visste hon inte hur länge hon varit borta från reviret. Några dagar i alla fall? Ett försök att hålla en konversation med en björn hade nästan slutat i dess käftar. En svamp hade orsakat en otrevlig smärta i magen. Men oj så mycket fint det fanns att se! Blommor, fjärilar och en mård med den sötaste lilla magen. Till och med ett par uttrar som höll tass! 


I sakta mak började landskapet förändras. Träden blev aningen lägre, smalare och mer tätväxande. Tillslut, när den första rosenbusken kom inom synhåll stannade hon upp. Itrozo ville Qvittra inte ströva in i. Varningen om de vackra rosornas giftiga taggar ekade i bakhuvudet. Hur kunde något så underbart vara så farligt? Efter en stund närmade hon busken sig långsamt, noga med att inte sätta ned tassarna på något vasst när hon landade. Ännu en längre stund gick åt att betrakta de röda blombladen och tillhörande grenar. Det var i slutändan en stor gäsp som fick henne att slita blicken från naturens skapelse. "Dags att hitta en sovplats." Konstaterade hon högt och lyfte ännu en gång från marken. 


Det planlösa sökandet ledde till att blicken fästes vid något brunt och bepälsat som varken var ett ludet träd eller ännu en björn. Nyfiket landade hon på en gren en bit bort, högt ovanför. Ja, det där såg ut som en mjuk bädd för en tupplur, perfekt! Med ett stort leende störtdök den lilla Silannin mot främlingen. Den sövande älvsanden spred sig redan med varje vingslag. Hon hade missbedömt farten och var inte långt ifrån att krascha rakt in i den andre vargen. En skarp väjning räddade dem både två och hon gjorde glada skuttande rörelser i luften. "Ops!" Sandkornen skimrade magiskt runt omkring dem i eftermiddagssolen. "Heej! Vad heter du? Jag heter Qvittra." Hon pratade fort och hennes röst var exalterad.

Fifrildi hade för ett par dagar sedan meddelat att hon skulle bege sig ut på en resa hem till Ötamon och hennes flock där hon skulle samla på sig örter och träffa sin familj. Timoteij hade inte varit sen med att fråga om han kunde få följa med, och det fick han. Dels för att han aldrig besökt platsen förut och ville även lära sig mer om örtmedicinen i området, men också för att han ärligt talat behövde en liten paus från Civitas vimmel och det tidvis höga tempot i helartältet. Han uppskattade och gillade verkligen jobbet, men alla kunde ibland få för mycket av det goda så att säga. Det kändes skönt att få komma ut och sträcka på benen, se och känna någonting annat ett tag.
Han hade förvånats över hur vacker och mäktig skogen var när de anlänt, olikt någonting annat han någonsin sett. Han var van vid karga, nästan färglösa landskap, så detta var som att kliva in i en fantasi med all grönska och alla väldiga trädstammar. Om nätterna var det speciellt en helt otrolig syn när månblommorna slog ut. 
De hade anlänt under gårdagen och skulle bara stanna ett par dagar till, så Timo tog tillfället i akt att gå ut på upptäcktsfärd medans Fifi träffade sin flock. Han hade nästan nått utkanten av skogen då en liten varelse svepte ner från träden utan förvarning och fick honom att förvånat rycka till. Det tog honom ett par sekunder innan förvåningen släppte tillräckligt för att han skulle kunna svara.
''Eh, hej. Timoteij heter jag, men Timo funkar också'' svarade han och försökte förgäves att kväva en gäspning. Varför kände han sig plötsligt så dåsig och trött? Han slog sig ner på marken för att inte falla omkull när synen började bli allt mer suddig. ''Vad...?''. Mer hann han inte säga innan han sjönk ner med resten av kroppen på marken i en djup slummer.

| För kännedom så är Fifrildi, kallad Fifi, en NPC-silanni som kan mycket om örtmedicin och arbetar tillsammans med ett gäng helare i Civitas, där vars Timo är en lärling. Hon spenderar större delen av sin tid i Civitas, men Qvittra borde känna igen henne som en flockmedlem ändå om de stöter på varandra |

Det tog inte lång tid innan främlingen, Timoteij, dåsigt la sig ned på marken och föll in i sömn. Det var på tiden. Nöjt granskade Qvittra sin tillfälliga bädd med tindrande ögon. Landningen blev aningen klumpig men det bekom ingen. Försiktigt placerade hon framtassarna på Timos sida för att känna efter. Definitivt godkänt. Sömnigt fälldes vingarna till rätta innan hon klättrade upp den den andra vargens kropp.

Ett, två, tre varv innan silannin sjönk ned i en bekväm ställning med hakan vilandes mot Timoteijs bakhuvud. Inom några ögonblick sov även hon.

Älvsanden skulle släppa sitt grepp om sinnet ett bra tag innan den naturliga vilan gjorde det. När rörelse väckte Qvittra gäspade hon stort. "Snälla ligg kvar ett tag, det är så skönt." Mumlade hon sömndrucket med skrovlig röst. Den nätta kroppen var inte tung, men inte nödvändigtvis bekväm att ha liggandes på sig. Hon gäspade igen. Eventuella rörelser parerades försiktigt för att inte glida av. "Du har väldigt mjuk päls, vet du om det?"

Ivra hade talat om för henne att hon inte fick missbruka sin älvsand på oskyldiga vargar men hon skadade ju ingen? Hon ansåg att det var harmlöst. Dessutom fick båda två välförtjänt vila.

När effekterna av honans kraft till slut började lätta så gäspade hanen stort innan han sömndrucket slog upp ögonen. Det tog honom en stund att orientera sig. Varför låg han ner? Hade han somnat, eller blivit attackerad? Kroppen kändes då hel, om än tung och seg. Hans rygg kändes särskilt tung, men det var inte förrän han hörde honan tala som han vred på huvudet för att hitta henne liggandes ovanpå honom. Vad i all sin dar?
''Ursäkta?''. Han kände sig fortfarande rätt groggig, men började till sist inse att honan måste ha gjort någonting med honom. Använt någon sorts kraft. ''Kliv av mig'' uppmanade han med en lite smått irriterad stämma och ruskade lite på kroppen för att förstärka budskapet. Han var rätt generös och tillmötesgående vanligtvis, men det här kändes bara märkligt.