Något mörkt och bittert växte i Zygerias hjärta där hon från sin plats bland buskagen såg brodern träna. Han hade nyligen upptäckt sin kraft - elektricitet - men verkade till skillnad från henne inte alls finna den lika svårkontrollerad. Han fick det att se så enkelt ut och det övertag Zygeria först känt kändes som bortblåst när hon såg honom bemästra saker hon själv inte kunde.
    "Det där kan jag också", ljög hon och gick brodern till mötes, stannandes vid ån som separerade dem. "Tog typ två dagar att lära sig, men jag är rätt lättlärd så det är nog därför. Du klarar det nog snart." Leendet hon gav honom var ansträngt när hon kämpade mot sitt avund. "Vad kul ändå att du också fick elektricitet. Vi kan turas om att grilla Ess svans."

När elektriciteten vaknat i honom så hade det kommit som en chock, på riktigt… Men han hade varit så exalterad och svurit på att han skulle bemästra den så gott han kunde så att han inte skulle råka skada någon med den. I sin träning har Dathomir lärt sig att elektriciteten är väldigt kopplad till hans känslor så där måste han träna mycket med för att lära sig kontroll. Att råka zappa någon för att han blir exalterad är inget han vill behöva utstå… igen…
Det är en vacker dag och den unga hanen har tagit sig själv lite avsides så att han kan träna. Just nu försöker han sig på att samla elektriciteten i en boll. Det kräver mycket fokus som han inte riktigt lyckas behärska.
Det där kan jag också. Dathomir tappar koncentrationen och el-bollen dör ut med knäppande läten. Han vänder sig om och möts av Zyggis lite uppnosiga uppsyn när systern kommer emot honom. Zyggi upptäckte din elektricitetskraft före honom så det är inte konstigt att hon har mer kontroll än han då hon hunnit öva mer… och enligt henne själv så är hon lättlärd. Men hon har hon förmågor som Dath avundas en del. Öronen slokar lite när systern skryter om sin egen prestation.
Vad kul ändå att du också fick elektricitet. Vi kan turas om att grilla Ess svans. Dathomir kan inte låta bli att skratta åt systerns yttrande.
”Det skulle hon nog behöva ibland”. Han flinar brett och öronen står spetsade på huvudet.
”Få se då! Visa mig så jag kan lära mig av ett proffs”. Han pushar lätt, uttalar det sista ordet med en viss syrlighet i rösten och tar några steg mot Zygeria.

Den mentala bilden av Ess som sprang från duon med en bränd svans mellan benen fick henne att matcha Dathomirs skratt. "Alla dagar, om du frågar mig. Hon spricker snart om hon inte taggar ner sitt ego. Vi skulle typ göra henne en tjänst." De skulle ha roligt ihop, Dathomir och hon. Hade kunnat. Så varför hade hon så svårt att dela glädjen med honom? Ett stygn av skam vävde in sig i bitterheten och tvingade henne att avvika med blicken. Zygeria lät den vila vid vattnet istället.
    "Känner mig trött idag. Jag hade kunnat visa men jag vet inte om det är en sån bra idé." Ännu en lögn. Hon kunde inte göra det som han tränade på, inte med risk att skada sig själv och kanske andra. Innerst inne kändes det som att han visste det. Som att han synade hennes bluff och det fick irritation att blossa inom henne. Kunde han inte bara ta henne på orden?
    "Lovar att jag kan dock. Jag har skapat bollar stora som Achilles huvud!" Hon såg upp på Dathomir igen, och backade ett par steg när han kom närmare.  "Men en annan dag kanske", sade hon i ett försök att avväpna situationen. Hon vad glad att den smala fåran av vatten fortfarande separerade dem och hindrade honom från att komma allt för nära.

Den mentala bilden av Esseles som springer iväg med en bränd svans mellan benen dör bort i hans huvud samtidigt som han skratt. Han studerar Zyggi en stund.
”Trött?” Tungspetsen smiter ut mellan läpparna på den unga hanen och svansen reser sig på ett busigt sätt bakom honom. ”Så mycket som du sover hur kan du vara trött?” Han retas med henne, så som syskon gör. Dathomir kanske inte är dem mest retsamma av syskonen men han har alltid känt att han kan visa mer av den sida med Zygeria.
Bollar stora som Achilles huvud.
”WOW! Det måste du bara visa. Achilles huvud är ju rätt stort så det är imponerande att du kan det”. Svansen viftar entusiastiskt i en rest hållning och Dath kliver ner med framtassarna i den smala fåran av vatten som separerar syskonen åt.
En annan gång.
”Tråkmåns” säger han och ger henne en spelad butter min. ”Kom igen. Visa! SEN kan du skylla på att du är trött”.

Zygeria var snabb till att vika sig, men inte utan att först himla med ögonen.
"Pfft, okej då. Men håll lite avstånd, jag vill inte råka göra illa dig", suckade hon och väntade med att sätta igång tills hon var säker på att Dathomir inte skulle komma närmare. Med blicken riktad ut mot träden tog hon fäste på en punkt längre fram. Om hon verkligen, verkligen fokuserade så kanske hon kunde klara det. Hon försökte härma broderns position, så som hon sett honom stå innan hon avbrutit hans träning.
    "Okej, var beredd. Nu kör jag." Den korta manen sprakade när den reste sig i Zygerias nacke, och hon bet insidan av sin kind i koncentration. Vilken sekund som helst nu. "Snart. Snart", lovade hon när tystnaden blev för mycket. Inget. Hon försökte igen, hennes underläpp tydligt darrandes när hon höll tillbaka tårar.
    "Zygeria, du be–"
    "NEJ Dathomir, jag KAN! Kom inte hit, jag kan det här." Hennes röst var gäll och arg när hon avbröt honom. "Var bara tyst så jag kan koncentrera mig." Hon gjorde ytterligare försök, det ena mer desperat än det andra. Nu så pass upprörd att hon hulkade. Hon var liten, svag och patetisk. Varför ville inte kraften samarbeta? Varför fick Dathomir lov att kunna saker Zygeria inte kunde? Det var orättvist.
    "MEN FUNGERA DÅ!", skrek hon till slut. "Bara gör som jag säger, GÖR SOM JAG SÄGER!" I ögonvrån såg hon brodern närma sig för att lugna henne i sitt vredesmod. "NEJ STANNA, sa jag! Säg inte åt mig att vara lugn JAG ÄR lugn", fräste hon och vände sig mot honom. "Jag kan, jag KAN. Varför kan du inte bara tro mig?! Är det Ess som sagt att jag inte kan? Att patetiska Zygge inte kan nånting annat än att gråta och skämma ut sig? Du är en idiot Dath. Nej, jag tänker inte lyssna." Även när hennes röst skurit sig fortsatte hon skrika. "SLUTA! JAG HATAR DIG! SLUTA SLUTA!"
    Det blixtrade för hennes ögon, bländande vitt när hennes kropp sköt ifrån sig en urladdning. Det träffade hennes bror, som med ingen tid till att reagera föll till marken med bakbenen i vattnet. När hans kropp slutade krampa sprakade fortfarande luften runt om dem. Zygeria såg på hans livlösa och brända kropp.
    "Skärp dig, det är inte roligt!", morrade hon och fortsatte med att knuffa honom när han inte reagerade. Kroppen gungade tungt under hennes tassar. Hon försökte igen, blinkandes tårar ur ögonen. Ingenting. Efter en stund sjönk hon skakandes ner till marken. Han var död. Hon hade dödat honom. Blicken sökte skrämt av omgivningen. Mamma, hennes systrar, flocken – de skulle döda henne. Göra ett exempel av henne. Vad skulle hon säga åt dem?
    "Kolla vad du fick mig att göra! Varför kunde du inte bara tro mig?!", öste hon ur sig när hon tog sig upp på benen igen. "Jag sa ju åt dig! Nu måste jag... j-jag måste–" Orden dog i hennes mun samtidigt som insikten lade sig som en tyngd över hennes panikslagna inre. Hon var tvungen att fly. Innan flocken anlände och såg vad hon gjort – vad Dathomir fått henne att göra.
    Zygeria backade bort från kroppen och klev motvilligt ner i den intilliggande bäcken. Hon var svårare att spåra så och om hon höll sig undan lederna så kanske hon hade en chans. Förhoppningsvis skulle det dröja innan Qu märkte att de saknades.

[Zygeria out!]

Dathomir backar undan för att ge systern lite mer plats att arbeta på. Han sätter sig ner med ett leende som säger Låt oss se vad du kan åstadkomma och håller blicken fäst på Zygeria. Allteftersom Zygerias frustration över upprepade nederlag eskalerar växer sig orosknölen större och större I Dathomir. Han reser sig upp och går närmare. Försöker förgäves nå ut till systern, det är okej att sluta och att andas ut en stund. Hon kan testa igen om en stund om hon känner för det. Men han möts av ilskna fnäsanden och Dath lägger oroligt öronen mot nacken. Han kan tydligt se att den här pressen Zyggi sätter på sig själv är skadlig och han vill att hon slutar. Han tänker på hennes bästa och i denna stund är det att ta ett steg tillbaka och andas ut. Men Zyggi lyssnar inte. Tillslut smäller det. Dathomir känner kroppen krampa smärtsamt och tillslut blir allt svart. Det sista han hörde är att Zygeria hatar honom.
 
Nuri hade gått lite avsides för att utföra sina behov och tänkte att två unga tonåringar knappast kan göra någon skada på den lilla stunden. Han hade fel. Just som han avklarat vad han behövt uträtta så hör han smällen. Blodet fryser nästan till is inom honom och Nuri hastar tillbaka till platsen där han lämnat ynglingarna. Synen han möts av är fasansfull. Unge Dathomir ligger som en rykande liten hög halvt ner i bäcken. Zygeria syns inte till alls.
”Vid alla gudars…!” Nuri skyndar fram och känner sig helt handfallen. Vad ska han ta sig till? I försök att samla sig ser han över Dathomirs kropp. Det luktar bränt av både kött och päls och Nuri är rädd att Dath redan är förlorad. Så försiktigt han kan får Nuri upp Dath på ryggen och börjar röra sig, så snabbt han vågar utan att den unga kroppen ska glida av, tillbaka till revirets kärna. Hoppas Dath klarar resan hem. Hoppas Nuri får tag i Theia och Caspian snabbt.

[Avslutat]