Fiir hade följt med dem över hela Azhekaslätten. Den unga honan var som deras tredje skugga och tycktes snabbt ha tytt sig till deras trygghet och mat. Men skulle man tro henne var det både helt av egen vilja och ren slump, de skulle bara åt samma håll och det var smart att färdas i grupp. Hon behövde ingen. Hon var bara inte dum, inga onödiga risker och så vidare.
Det där sista verkade iallafall verkligen stämma. Risker var inget Fiir gärna utsatte sig för, oavsett vad man kunnat tro baserat på deras första möte. Så fort en främlings siluett kunde skymtas långt fram på leden stack inferon iväg ut i snåren och gömde sig till de passerat. Först hade hon mest kurat i en buske och Lune och Achak hade behövt låtsas försöka slå läger, men allt eftersom tiden gick desto kaxigare tycktes hon ändå bli och nöjde sig med att smyga fram utom synhåll jämte leden.
Det var uppenbart att den lilla varit med om något, kanske många saker till och med. Och att hon gjorde sitt bästa för att underhålla det för hennes nya vuxna. Det värkte lite i Lunes bröst av att se det, påminde henne om henne själv då Ez och Kol hittat henne. Allt hon kunde hoppas på, be för, var att hon iallafall skulle kunna hjälpa en bråkdel så mycket som hennes bröder hjälpt henne.
En annan sak som var uppenbar var att den yngre inte klarade av att erkänna sina egna gränser. Tycktes se allt som svaghet och brister. Det var tydligt att hennes lilla magra kropp var trött och hade svårt att hänga med men hon vägrade envist att erkänna det. Så efter några utbytta blickar deklarerade Achak så övertygande han förmådde att han var trött och behövde vila.

De slog läger en bit från leden och packade fram resterna av gårdagens jakt från sina vandringsväskor. Lune ville inte få den yngre att känna sig trängd och la sig därför en bit ifrån henne. Av samma anledning hade hon valt att inte ifrågasätta hennes beteenden, eller tvinga fram samtal om det förflutna. Men det kändes likväl viktigt att visa sig öppen, förmedla att hon faktiskt kunde och ville lyssna om det behövdes.
"Är det gott?"
Frågade hon med mjuk stämma, det kändes som ett enkelt neutralt ämne att inleda med.
"Var du också trött och hungrig?"
Ett leende drog i ena mungipan, noga med att inte visa tänderna för den andre.

[Fiir, och Achak if you wanna Skurk]

Fiir hade blivit… räddad. Av ett gäng främlingar som tagit henne – sparkande och skrikande – till ett ställe där hon behövt vara duktig och sitta still och ha vuxna som såg efter henne. De hade hjälpt henne med sina sår, pratat över henne till andra om det Fiir själv hade varit med om. Nånting, nånting, monster. Nånting, nånting, hålla ett öga på. Hon hatade dem allihop. Hur skulle hon ha kunnat veta att där fanns monster där ute som låtsades vara byten heller? Fiir hade hållit sig i ett hörn, i skuggan, borta från allas ögon så mycket hon kunde under de olidligt långa dagarna hon tvingades stanna på stället. För säkerhets skull, pft. Hon skulle vara mer säker borta från alla andra. Där det inte fanns så många som kunde känna igen henne. Som kunde berätta att hon varit där.
     Hon var inte säker på vad hon tyckte om de två vuxna som varit först att hitta henne. Det var dem som helarna pratat med istället för Fiir. Som om hon var deras ansvar. Som om Fiir inte kunde ansvara för sig själv. Och de hade befunnit sig i närheten hela tiden. Var Fiir än hade gömt sig så hade någon av dem förr eller senare alltid råkat befinna sig bara en liten bit bort.  Hon hade minsann sett dem. Fiir var säker på att om hon gett sig av på egen hand så fort tillfälle getts så hade de fortsatt att dyka upp i närheten. Förfölja henne.
     Så, Fiir hade beslutat sig för att istället följa efter dem. Om hon hade ett öga på dem, så kunde de inte smyga på henne. De kunde inte slinka iväg och berätta för någon. Kunde inte hämta någon annan. Så det var därför hon följde efter dem. Ingen annan anledning. Och för maten, såklart. Hon var inte dum heller. Lättare byte var svårt att hitta, än det som någon annan fällt. De var också tacksamt enkla att följa efter, långsamma och vek aldrig av plötsligt dit Fiir inte kunde se dem. Inte ens när Fiir själv dök in i ett snår för att undvika andra främlingar som korsade deras väg. Det var bara smart att följa dem. Inget annat. Fiir lyssnade inte till den inre rösten som sade annorlunda.
     Fiir var snabb när de båda vuxna – Lune och Achak – lade av sig packningen för kvällen. Lika snart som köttet lyfts ur väskorna slank den unga inferon fram och roffade åt sig första bästa bit hon kom åt, innan hon skyndade undan igen och lade sig ner över bytet med en morrning. Vaktande, med öronen platt mot nacken och blicken obrutet stirrande på de båda vuxna för att ha koll på var de befann sig. För att se till att de inte kom närmre och försökte ta tillbaks sitt byte igen. Det var Fiirs nu. Hon skulle slåss för det. Hon hade gjort det förr och kunde göra det igen. Adena hade inte tyckt om att dela. Fiir tryckte i sig köttet så snabbt hon kunde.
     Först när det bara var någon benbit kvar som Fiir, trots försök, inte kunde äta, så dämpades hennes hotfullhet till misstänksamhet. Det var svårt att vara spänt hotfull när man precis tryckt i sig kanske lite för mycket mat för någon som inte ätit tillräckligt på lång tid, och matkoman hotade att sätta in. Och som varje kväll hittills under färden från Ken-Yak hade ingen av de vuxna försökt ta något från henne. Fiir lade tassarna över benknotan och gnagde ljudligt.
     "Är det gott?" När Lune tilltalade Fiir så ryckte den spretiga, ovårdade raggen över inferons rygg. Fiir fokuserade sin ljusa blick mer direkt på den kortpälsade grå honan. "Var du också trött och hungrig?"
     Ja, svarade Fiir inte. Istället rättade hon till benknotan mellan tassarna igen. Ignorerade hur det stramade i det ena frambenet. Lune hade frågat liknande saker tidigare kvällar, med samma avväpnande stämma. Fiir hade inte svarat, utan envist hållit tyst eller som mest kanske morrat defensivt. Fiir tittade bort, tillbaks ner på benknotan igen.
     "Mm", kom hennes svar till slut. Motvilligt och spänt. Hon blängde på benknotan som om det var dess fel.