Med ett djupt tungt andetag satte sig Torkel på ändan och lyfte upp dom stora ömmande framtassarna från marken. Han hade vandrat mycket i sina dagar men detta tog nog alla rekord, dom där förrädiska bergen hade helt tagit kol på honom men äntligen en välförtjänt paus. Om möjligheten fanns så hade han nog sovit i dagar men tiden fanns inte riktigt för det, inte än iallafall. Dom stora överdrivet håriga tassarna föll tungt i marken igen och den stora ljusa hanen kastade sig med en högljud duns.
Tystnaden runt om var himmelsk, så fridfullt att få höra ingenting förutom någon enstaka fågel. Dom runda öronen klippte lyssnade avslappnat på naturens kvitter och melodi men ju mer han lyssna ju mer irriterad blev han. Ett litet mummel kunde nå dom känsliga ögonen och det stora håriga molnet såg sig om så mycket det gick med det ljusa ögat utan att resa på sig. Torkel låg där i några ögonblick och det lilla mumlandet dog ut, spänt lyssnade han ytterligare en stund för att försäkra sig om att vem det än var så var den klar. Med en belåten suck återgick han till sin rofyllda vila men den vilan varade inte länge.
Ett prassel störde den stora isvargen denna gång och surt reste han sig upp på armbågarna och möttes av något grönt. En liten räv grävde runt i hans packning och verkade inte alls brydd att Torkel befann sig där, bestämt reste han sig upp på alla fyra och betraktade den gröna lilla skiten. Som fortfarande inte alls verkade speciellt brydd att han befann sig där, det var inte fören Torkel harklade ursäktande som fick den lille att komma av sig och vända sig om mot honom med ett lite generat uttryck. Dom tvåfärgade ögonen tittade kallt och irriterat ner på den lille. "Ge mig en god anledning till varför jag inte borde mosa dig?"

[Kom mina små rävar]

Det var inte som att Cece inte hade lärt sig skillnaden på mitt och ditt, eller rätt och fel. Det var bara så att hon inte brydde sig. Oftast iallafall.
     När Kip hade pekat ut den storvuxna lunsen som den som han hade bytt hennes ägodel till hade hon inte tvekat. Inte ens hans minst sagt absurda storlek kunde hejda henne. Det skulle gå fort. Hon hade ögnat hans packning en stund innan hon slutligen smög fram den sista biten.
     Tassarna var djupt bland hans grejer. Hon knuffade vårdslöst undan saker, inte speciellt brydd om vad det egentligen hon satte tassarna på. Ingenting var viktigt förutom den. Alldeles för inne i sitt intensiva sökande märkte hon inte att bjässen vaknat till förrän han uppenbart gjorde ljud ifrån sig. Cécile höjde blicken. Förvåning och genans sprang över hennes anlete men doldes snabbt bakom samma misstro som han bar.
     “Du har nåt som är mitt,” kontrade hon bestämt. Men det var svårt att inte känna av hotet under hans allvarsamma blick. Cece tog ett långsamt steg tillbaka, lämnade hans numera utspridda packning som en sköld mellan dem.
     “Kip sa…” Hon vred sig omkring för att se om han var inom synhåll, det var han såklart inte. Långsamt började tanken om att han lurat henne igen tina fram. “Att han hade bytt den mot en bit mat… Från dig…” Insikten gjorde orden trevande och en bitter ilska drog hennes läppar bakåt i en illa grimas. Öronen började långsamt lägga sig mot hennes nacke. Den vita vargen tycktes plötsligt väldigt stor. Hade han växt lite till mitt framför ögonen på henne?

Det var en dålig idé, det visste han ju egentligen. Om det var någon som hade lärt sig att inte leka med större vargar och djur så var det han. Kip kunde inte ens räkna upp hur många gånger han blivit nedtryckt i marken av någon biffig snubbe för att han råkat flörta med hans tjej, eller morsa. Tack och lov att han var så liten och smidig, och bra på att övertala andra att låta honom gå.
    “Du har nåt som är mitt.”
    Kip var tvungen att hålla för sin egen mun med sin ena tass för att inte bryta ut i skratt. Han förvånades över Cece, att hon fortfarande inte förstod att han bara spelade henne ett spratt.
    Försiktigt stack han upp huvudet bakom den stora stenen han gömt sig bakom. Klippblocket var i själva verket inte så stort, det var bara han som var… väldigt liten. Han undrade hur hon skulle ta sig ur den här smörjan. Åtminstone tänkte inte han hjälpa henne, hon var ju för sjutton en stalker! Hon hade följt med honom från deras hemland, till Islagunen, genom Tassemark och nu hit!

Med höjda ögonbryn lyssnade han på den lilla rävens ursäkter och nickade instämmande. Hon letade alltså efter något och vad det än var så hade han det iallafall inte, inte vad han visste men dessa små rävar kan vara väldigt finurliga och tysta. Eller ja dom flesta förutom denna mögliga grej alldeles tydligt. "Vad var det igen han hade bytt med mig?" lite besviket kollade han på röran som hon hade släpat fram och sen tillbaka på henne. "Hittade du din grej eller rev du bara ut allt jag äger och har för skojs skull?" Torkel puttade till några av sina saker i en lite mer städad hög. "Om du städar ihop allt så kan jag kanske hjälpa dig hitta denna Kip och din värdefulla sak." Torkel sneglade ut över omgivningen och kunde lite längre bort notera några stora gråa öron titta fram bakom en sten och huffade lite roat. Den andre hade nog inte räknat ut hur storlek och utsikt fungerar men utan att avslöja att han hade upptäckt den andre så såg han ner mot mögelpotatisen igen.

Cece muttrade bara till svars, utan att egentligen säga något. Hela situationen började göra henne stel av frustration. Den lilla illern. Cece bet ihop och rynkade nosen uppenbart upprörd. Men bland alla tankar om hur hon skulle plåga hennes rival, som att raka av Kip all päls och hänga honom upp och ner i ett träd, insåg att hon kanske kunde vända det här. Tack vare den fluffiga bjässen, som trots allt inte verkade ta allt för illa vid sig. Ha! Han trodde att han vunnit.
     “Absolut, självklart, inga problem.” Med sina flinka små tassar började hon putta tillbaka allt i det primitiva påsen av djurhud. Det var fortfarande en väldig oreda där i, men Cece drog ihop den och hoppades att han inte skulle märka. Cece började dra i den förvånansvärt tunga packningen. Hon fick kämpa sig fram till Torkel och helt utan förvarning började klättra upp på honom, med påsen hängades ur munnen.
     “Stå still!” Hennes små rävtassar och klor i hans absurt tjocka päls blev ett perfekt underlag för att klättra. “Stilla sa jag! Vänta, bara lite-” Bara för att hon nådde hans rygg blev det inte mycket stadigare. Hon fick kräla sig längre fram på honom, med benen på vardera sida om honom. Över hans skuldror fanns ett större utrymme och hon kunde sätta sig upp. Påsen placerade hon mellan hennes framben.
     “Nu tar vi han, den lilla måsskitätaren.” Ceces ansikte pryddes av ett leende som var brett av en olycksbådande glädje.

Med ett höjt ögonbryn tittade han på den lilla gröna saken när hon slarvigt tryckte ner allt i påsen. Om det var något Torkel ogillade så var det oreda, långsamt skakade han på det stora ludna huvudet och suckade tungt. Varför gick han med på att 'hitta' den där andra räven, det räckte gott och väl med denna lilla mögelhög. 
Utan att Torkel direkt hann reagera så började hon klättra upp på honom, äcklat försökte han först skaka av henne men hon satt fast värre än den gången Astrid tyckte det var kul att kleta koda i hans päls som små. "Nej, стоп." Torkel kände hur han långsamt gav upp på livet och bara ville lägga sig ned igen, vilket syntes rätt tydligt på hans uttryck. Helst på henne så hon blev platt men ju snabbare han hjälpte henne ju snabbare blev han av med möglet. "Ser du nå intressant?" muttrade han surt fram och gick runt i en halvmåne, ser hon inte den grå från hans rygg så är hon antingen blind eller korkad, kanske lite både och. 


Sluta*

Kip hörde deras röster, men hann inte reagera på att de var påväg mot honom förrän det var försent.
    “Vad i?” Hans ögon hade blivit stora av förvåning. Lilla Cece, hade klättrat upp på bamsens rygg! Hon var inte bara dum i hans tankar alltså, utan verkligen helt korkad på riktigt också.
    “Eeeeeh-” Kip satte sig ned på bakbenen och gjorde en gest med sina framtassar. “Tjena! Jag antar att hon där,” han pekade på den gröna filuren, “har sagt vissa saker om mig.” Utifrån deras blickar kunde han åtminstone anta det. “Men! Hon är en ljugare! Tro inte ett ord på vad hon säger, duvet hon har lurat i mig allt möjligt! En gång lurade hon mig krypa in i en grotta och sen stängde hon in mig! Och att inte tala om det hon lurat i mig att äta!” Kip suckade uppgivet och skakade dramatiskt på huvudet. “Jag kan säga att harpluttar inte är något att rekommendera. Ekorrepluttar, ÄNNU värre!”

Platsen på jättens rygg var förvånansvärt skön. Kanske skönaste sittplatsen hon någonsin haft. Så mjuk och fluffig, molnaktig. Man ville bara begrava sitt ansikte- Kips röst fick avbröt hennes egna distraherade tankar.
     “Ah! Aha-ha!” utbrast hon triumferat. Det var omöjligt att inte känna sig mallig på ryggen av bjässen. Som om att hon erövrat ett utomordentligt odjur. Nu skulle Kip minsann få höra. Utan att bry sig om att han pratade började hon också.
     “Där har vi honom! Han är en tjuv! Den tjuvigaste tjuven du någonsin kommer träffa på! Han har svindlat mig på allt jag äger och har! Min familj, mitt land! Mitt arv! Lita inte ett ord på vad han säger, han ljuger så mycket så jag tror inte han egentligen vet vad han heter ens. Näbbmusnylle!” Deras ord mötte varandras och blev bara en massa av osammanhängande svammel. Om Torkel lyckats få någon klarhet i situationen kunde det inte vara mycket.
     “Just det,” avslutade hon. “På honom nu, bamsen! Stampa på honom!”

Ju mer dom små irriterade rävarna pratade ju mer sjönk hans öron på huvudet och han kunde fort känna en malande huvudvärk växa fram. Lämnade han dom iskalla bergen för detta, det kändes som ett skämt. I och för sig så visste han att rävarnas existens i denna värld var som ett litet skämt, eller snarare ett stort. För dom verkade finnas var han än gick. Med en tung suck satte han sig ned med en tung duns och gnuggade sig hårt i ansiktet med en tass. Utan att ens orka bry sig kunde han känna den lilla räven på hans rygg klösa omkring på hans rygg för att desperat försöka hålla sig kvar. "мама помоги мне*" muttrade han fram med en låg och dov stämma och stönade högt. "Om ni båda inte håller klaffen snart så trampar jag ihjäl er båda." med en isig och hård blick tittade han på den gråa och sen ner på den lilla gröna som hade gett upp hoppet om att hålla sig kvar på hans breda rygg. "Jag vet inte vad ni två turturduvor har för nå problem men vad det än är, så behöver ni reda ut det. Nu." Åter igen började Torkel ångra sitt val att lämna sitt hem, först håller han på att dö av värmeslag, går vilse och den vita pälsen är inte speciellt vit längre. Sen blir mer eller mindre blivit våldgästad av dom mest irriterande individer han någonsin träffat, då kändes värmen helt plötsligt trevlig. Och det ska väldigt mycket till innan Torkel tycker att värme är trevligt. 

* Mor hjälp mig