Allt hade gått bra till att börja med.
Efter några dagars uppvaktande hade den flammiga inferon med sitt passande namn gått med på en vandring. Lamia ville visa henne Kaiwood och hennes hemtrakter, men var inte helt redo att introducera henne för familjen än.. Kanske lite orolig att Abraxas skulle försöka sno henne rakt under nosen på henne. Så efter en tids vandring och lite längre tid av smicker och övertygande hade hennes flirt accepterat en dejt på Snöslätten. Kanske inte den mest välkomnande platsen för en infero, men Lamia älskade den och hennes entusiasm verkade ha smittat av sig lite. De hade solbadat på bäddar de grävt ut i snön och haft snökrig. Det hade varit riktigt roligt, och Lamia hade extravaganta planer för kvällen då det skulle bli lite kallare. Säg något mer romantiskt än att krypa ihop tillsammans i en snögrotta och bara ha varandra för värme? Som sagt, allt hade gått bra, till att börja med.
Det första orosmolnet var den förpestande ynglingen. Liten och tanig med lockar som virvlade i vinden hade han fullständigt kraschat deras dejt i ett missriktat försök att skrämmas. Lamia hade inte blivit imponerad av hans svaga uppvisning med dimma och kyla, och kunde inte låta bli att tänka att han skulle gynnats av att ha väntat tills det skymde iallafall. Därifrån gick det fort.
Knappt hann hon tänka färdigt innan himlen genast mörknat, likt ett svar på en ofrivillig bön. Från ingenstans var ett oväder över dem och vinden som nyss lekt i deras pälsar slet och rev nu. Hon slängde en blick mot horisonten, men precis som hon redan visste var det alldeles för långt till skogsbrynet. Träden gick inte ens att se och snöyran gjorde en snabbt förvirrad över väderstrecken. De skulle inte ha en chans att ta den marschen i det här vädret.
Instinktivt rörde hon sig närmre Fiamma, försökte blockera henne från den värsta vinden med sin egen kropp. Hon gestikulerade att honan skulle huka sig ner.
"Vi måste hitta skydd!"
Vrålade hon i hopp om att kunna överrösta den öronbedövande vinden. Blicken fann unghanen och hon gjorde en snabb beräkning i huvudet. Visst fanns chansen att de skulle kunna vända det här till exakt den där trevliga dejten i snögrottan som hon föreställt sig, men stormar på snöslätten kunde vara långa och det var alltid bäst att ha extra manskraft vid behov. Om inte annat kunde hanen kanske duga som nödmat ifall de blev fast här ute oheligt länge.
"Om vi gräver ner i snön kan vi få vindskydd!"
Orden slukades av stormen, även hon som visste exakt vad hon sagt kunde inte tyda det.
"GRÄVA. VINDSKYDD!"
Upprepade hon. Det var omöjligt att avgöra om de andra hört henne, så just skulle hon försöka demonstrera sin poäng genom att börja gräva då en fjärde närvaro gav sig till känna. Han var svårt att se i stormen men Lamia kunde Känna honom där ute i snön. Åter igen rörde hon sig närmre Fiamma, denna gång rest i en beskyddande pose.
"Vem Där?!"


[Fiamma, Mörkö, Melchior]

Efter att ha letat bakom varenda liten snödriva han kunde hitta efter den där vita vrenen han blivit lovad kunde han bara komma till en enda slutsats: han var så ohyggligt, fruktansvärt, och pinsamt vilse. Och som om inte det vore nog bestämde sig hela slätten för att storma och helt ändra utseende, vilket bara gjorde honom ännu mer vilse. Han saknade Illyas. Men det skulle han aldrig säga högt. Han kunde ju inte komma och framstå som blödig! Det om något hade varit pinsamt.

Muttrandes alla fula ord han kunde komma på spatserade han ovanpå snön, på tassar som egentligen inte fanns. Vädret hade bara blivit sämre, och egentligen borde han nog bara ta och sitta still och vänta på att det var över. Så uppslukad av sin egen misär lade han inte märke till de andra förrän han tyckte sig höra en kränkt stämma fråga vem som var där. Hon var väldigt mycket närmare än han fort trodde när han bara hade rösten att gå efter.
    "Ja, men goddag, goddag!" kläckte han ur sig och travade studsande fram till dem. "Himla trevligt att faktiskt se lite folk istället för bara snö för en gångs skull," han gav dem ett strålande leende. "Förskräckligt väder, inte sant?"
Helst av allt hade han velat slippa vråla fram orden, men även han fick lov att inse att han inte kunde överrösta vinden genom att bara prata i normal samtalston.

Det hade varit mycket trevligare att vandra tillsammans med Lamia än vad Fiamma hade kunnat förutspå. Hon visste inte vad hon hade kunnat förvänta sig men hon måste erkänna att det kändes väldigt tryggt att ha den större honan vid sin sida. Inom den lilla inferotiken tumlade känslor omkring, känslor som skickar pirrande sensationer ända ut i tåtipparna. Snöslätten är inget ställe hon självmant skulle ha vandrat till men Lamia hade lyckats övertala henne. Det hade känts väldigt pinsamt med all snö som fastnat i hennes långa päls, särskilt efter snöbollskriget. Fiamma hade desperat försökt att dölja det undan Lamias blickar och det verkar ha lyckats. Eller så hade Lamia helt enkelt bara ignorerat det, vilket som så är det väldigt uppskattat av Fiamma. Trots detta så var Fiamma väldigt entusiastisk över deras befinnande på Snöslätten, denna känsla var definitivt född ur Lamias entusiasm. Fiamma kunde konstatera att hon hade väldigt roligt.
 
När ovädret fångade dem hade Fiamma tacksamt hukat sig vid Lamias sida, den större honan blockerade den värsta blåsten. Men Fiammas långa päls fladdrade ändå vilt omkring hennes kropp nu huttrade av köld. Snöslätten är definitivt inte en plats hon kan säga att hon är särskilt förtjust i, men sällskapet har definitivt gjort hennes vistelse här värt det. Hon hoppas bara att hon inte förfryser någonting. Hur länge kan ett oväder på den här platsen fortgå?
”VA?” Lamia hade försökt säga henne någonting men honans röst hade försvunnit i stormen. Fiamma blinkar kisande när pälsen piskar henne i ansiktet. Hon håller huvudet lågt men öronen söker hela tiden Lamias röst. Hon kurar lite närmare den större honan.
”VA?” Lamias röst överröstades av vindens yl. Fiamma kisar upp mot henne och försöker se i hennes ansikte vad det kan vara hon försöker säga. Lamia rör på sig. Kanske för att försöka betona sina vindslukade ord med kroppsspråk nr något fångar hennes uppmärksamhet. Fiamma försöker urskilja någon ledtråd i den andres anlete men förgäves, istället söker hon ut i stormen efter vad det är som fått Lamia att lystra och nu närmast står över henne i en definitivt beskyddande gest. Vad är det som händer? Fiamma kan fortfarande inte se något och allt hon hör är vindens yl. Någonting rör sig mot dem men Fiamma kan inte avgöra om det är någonting eller någon, eller om det bara är vinden som får snön att virvla på speciellt sätt.