Det var en utav de kyligaste mornarna som Astrid känt under den korta tid som hon etablerat sig på Numoorislätten. Dock var det inte för kallt för henne, hon njöt snarare av den bitande kylan än att hata den. Hon saknade av att känna knastrande snö under sina tassar, och saknade den hårda vinden som slet i hennes tjocka päls under de allra värsta snöstormarna. Det hade alltid fått henne att känna sig levande, och vid frid på något vis.
    Men att bege sig norrut var inte aktuellt för de små än, de var fortfarande för sköra att klara av en vandring, eller att leva nomadlivet. Istället hade zimaerfamiljen valt att slå upp ett tillfälligt hem, med hudfällar och en stor lägereld. Det var mysigt på ett vis, men Astrid märkte hur flera ur hennes familj började bli rastlösa. De hade arbete att utföra i hela landet, och de var trots allt en familj som alltid varit på vandrande tass.
    Astrid hade gett sig iväg tidigt för att hinna hitta någon typ av frukost till de små innan de vaknade och började gnälla. Det var inte lätt, att ta hand om tre stycken skrikande, tjatiga och ständigt hungriga små valpar. Ingen hade i och för sig sagt att det skulle vara lätt.
    En liten hare drack ur det porlande vattendraget, och precis i samma stund som hon skulle göra sitt utfall, skymtade hon något grått i bakgrunden. Astrid stannade upp mitt i sitt steg, och skakade ursäktande på huvudet.
    “Oj, jag märkte inte att jag inte var själv förrän nu.” Ett litet försiktigt leende spred sig på hennes läppar. “Var det din frukost? Den verkar ha lite bråttom nu.” Hon nickade åt den skrämda haren som hade satt iväg åt motsatt håll från de två.

Det var kyligt på ovan sidan, speciellt mot Ibens tunna och i stort sätt hårlösa kropp. Men hon tänkte minnsann inte låta hennes syskon tro att hon var en vekling! Hon och syskonen hade slagit vad om vem som kunde komma hem med det bästa bytet ovan jord och hon tänkte inte förlora, inte mot Peder iallafall! Han var alltid så kaxig! Men dom kyliga morgonvindarna var inte snälla och hon var tvungen att skaka då och då för att få igång kroppsvärmen, och försökte hålla sig på ställen det var mest vind stilla. Hon gjorde lite klickande ljud ifrån sig för lättare se vart hon var för inte råka gå in en sten eller något, men slutatde så fort hon fick syn på något som rörde sig lite längre fram. Det var inte lätt att se men i blurret tyckte hon se ett bar långa, öron? Hon luktade i luften. En hare! Nu minnsann skulle Peder få se att hon var den bästa jägaren! Hon smög fram men stannade upp när hon hörde en röst, dom stora öronen letade hysteriskt fram var rösten kom från och hon gjorde sitt klickande ljud för försöka av göra var främlingen var. Till slut såg hon var ljudet kom från, det var en vargformad främling, hon kisade i ett försök att se främligen bättre men till förgäves. När främligen nämnde att haren försvann och hon hade rätt, hon såg hur den lilla blurriga haren hoppade att längre bort. ''Oh nej! Nu kommer Peder vinna ju!'' utbrast hon förnärmat och suckade. ''Aja, det var mitt fel som inte var mer uppmärksam'' sa hon lite besegrande. Iben skakade kroppen och huttrade till, ''kyligt här uppe'' sa hon med lite gladare ton mot främligen och började gå närmre med klickande ljud, för att få en bättre syn på dom. ''Jag är Iben, trevligt att råkas!'' hälsade hon med kisande ögon.

Främlingen var betydligt mindre än henne själv, och i kontrast till hennes tjocka, fluffiga päls hade den andre knappt något alls.
    “Kyligt?” Undrade Astrid lite förundrade. “Det här är för varmt för mig, jag svettas ju som ett vildsvin!” Hon kom dock på sig själv, och skakade ursäktande på huvudet. “Glömmer att inte alla har den här tjocka pälsen.”
    Astrid granskade honan lite mer, och insåg att knappt någon päls alls klädde hennes kropp. Inte konstigt att hon frös. Hur klarade hon de kalla vintrarna? Kanske kunde hon erbjuda henne en värmande pläd om de fortsatte talas vid.
     “Trevligt att träffas, Iben. Mitt namn är Astrid.” Det ryckte i hennes läppar. “Om du vill kan jag hjälpa dig att leta reda på haren, vi vill ju inte låta dig förlora mot den här Peder eller?” Att hon själv behövde maten var inte relevant nu, hon kunde säkert hitta något mer på vägen tillbaka till den tillfälliga boplatsen.

Iben närmade sig med sina kisande ögon och såg nu bättre att honan framför henne hade en tjockare päls, inte undra på att hon inte frös. Honan vid namn Astrid hade en vänlig ton och den lilla grottvargen var glad att det var en trevlig individ hon hade träffat på. ''Äsch det är lugnt, tanken är att jag måste fånga ett byte själv och får jag hjälp så gills det inte! Om jag känner Peder rätt, det är min bror'' förklarade hon snabbt, ''så kommer han vara en odåga där hemma om jag har fuskat'' berätta den lilla grottvargen med himlande ögon. ''Är du ensam? Har inte märkt av nå andra vargar här tidigare, men i och för sig så spenderar jag inte så mycket tid på ovan sidan'' sa hon med ett litet skratt och huttrade till. Kunde inte den dumma solen börja värma lite mer snart?

“Förstår dig precis, har också en bror,” inflikade hon snabbt. “Men kom ihåg att ens syskon inte måste veta allt. Ibland kan man faktiskt fuska litegrann.”
    Leendet växte sig lite finurligt på hennes läppar. I vanliga fall var hon en hederlig varg, speciellt när det kom till arbete och seriösa situationer. Men när det gällde att vinna över sina syskon, ptja… då fanns det inte så mycket till lagar. Det var ömsesidigt dessutom, Asker fuskade nog mest av dem alla när det kom till att vinna.
    “Jag är här med min familj. Vi är nomader i vanliga fall, men en liten… incident fick oss att slå läger här ett tag. Vi har ett par valpar som är alldeles för svaga att ta sig någonstans än.” Hon lade huvudet på sned. “Bor du här?” Astrid såg sig omkring, men tycktes inte se något annat än plan, torr mark.
    I väntan på svar uppfattade zimaern en huttring från främlingen, och ett litet fundersamt uttryck spred sig över hennes ansikte.
    “Förlåt att jag frågar, men om du vill har jag en tjock pläd över som du kan få av mig? Du ser ut att frysa lite.” Hoppas inte att Iben tog illa upp.

''Jag gillar hur du tänker'' svarade Iben med ett lurigt leende. ''Nomader? Så ni vandrar alltså överallt? Det måste vara så häftigt att uppleva!'', svansen på den lilla grottvargen började vaja exalterat fram och tillbaka. ''Det kan inte vara lätt med valpar dock, men de lär inte vara så små länge'', flinande hon. Dessa valpar måste vara så fluffiga med tanke på vargen framför henne, lite avundsjuk var hon faktiskt. Men samtidigt är det inte så praktiskt att ha när man lever majoriteten under marken. ''Jag bor en liten bit bort där'' sa hon och pekade med tassen mot en liten kulle. ''Jag bor nämnligen under marken'', hon stampa lite på marken med tassen. 
När Astrid sen nämnde en pläd så ryckte de i hennes stora öron, ''Verkligen?! Jag vill inte vara till nå besvär, men jag skulle verkligen uppskatta det'' sa hon med en huttring.

    “Japp, överallt.” Astrid saknade på något vis vandringen, men det var också skönt att ha en plats att återvända till. Speciellt med de små. Hon förundrades över att hennes egna föräldrar lyckats få med henne och sina syskon att vandra när de var yngre. Det hade inte varit någon väntan, utan det hade varit direkt ut i vildmarken. Hennes mor hade lärt henne allt om växter och djur, medan hennes pappa hade lärt henne att byta varor.
     Astrid såg intresserat på Iben, och lutade huvudet lite på sned.
    “Under marken?” Hon hade bott på många platser, men hon hade aldrig övervägt att gå under jorden för att bosätta sig i. “Häftigt ju! Måste vara mysigt på något vis. Jag är nog för stor för att kunna bo under marken.”
    Hon såg bakåt.
    “Om du vill får du följa med och hämta pläden, eller så väntar du här så är jag tillbaka om en stund!”

Iben skrattade lite lätt och och log, ''Ja, nä det är nog inte lätt för dig att bo under marken, samma som det inte är så lätt för att vara här uppe''. Hon hört historier från sin far när han hade träffat på andra vargar som ung, men att han själv inte kunde dra iväg på äventyr ovan jord. Det var något Iben skulle vilja göra någon dag men just nu behövde hon ta hand om sin gamle far och hennes syskon. ''Jag följer gärna med om det inte är allt till besvär!'', en huttring smet fram. Det var som en dröm att få se hur nomader levde så hon tänkte inte låta denna möjlghet smita från henne!

Astrid skakade på huvudet.
    “Det är inga besvär alls! Det är bra för de små att träffa lite nytt folk också.” Hon gav Iben ett leende innan hon vände sig om och började röra sig i riktning mot lägret. Astrid visste redan vilken pläd hon skulle skänka bort till sin nyfunna vän. Det var ett ljust renskinn hon lyckats byta till sig i norr. Hon hade haft användning för det tidigare, men nu när de befann sig mer söderut hade hon ingen nytta för det. Dessutom hade hon alla möjligheter att hitta ett liknande när hon återvände norr igen.m Det var bättre att det kom till användning för Iben och hennes familj.

Tillsammans mötte dem Astrid och hennes familj, och valparna var nyfikna på främlingen. Hon gav Iben renpälsen, vilket verkade göra henne glad och tacksam. 

[Avslutat]